Livspusslet är välgörande

Forskning visar att livspusslandet är välgörande. Att bolla karriär och familj är bättre för dig än motsatsen, dvs att inte göra det. Det var ju tur, tänker jag, eftersom det är få saker som tar så mycket energi av oss som just detta eviga pusslande. Åtminstone är det så för mig. Missförstå mig rätt - att ha en familj är fantastiskt. Att ha ett jobb är skönt. Att odla relationer är utmanande. Men pusslet, mina vänner, kan vara tufft. Att prioritera ett, men vilja ett annat. Att måsta göra val som man inte vare sig vill eller kan stå för, men som man känner att man måste.

Visserligen är jag mycket tuffare nuförtiden än jag var förut. Jag har inga problem med att säga nej vid behov. Jag är inte längre på någon evig charmkurs, där snällast eller mest tillmötesgående vinner.

Men jag har fortfarande ett samvete. En black om foten för den som måste prioritera och säga nej ibland. Om man kan strunta i andra, och bara köra sitt eget race, så är sannolikt inte samvetet något problem. Men de flesta av oss har det där "problemet", alltså samvetet. Och med det som en ständig följeslagare så känns det inte så välgörande att prioritera jobbet framför barnen. Eller för den delen att baka/tvätta/dammsuga ensam halva natten när man ska upp halv fem dagen efter. Eller att dividera med sambon om vad som är viktigast, att bygga carport eller att lördagsvila på soffan, att åka på båtutflykt eller att storhandla. Eller att känna sig så utmattad att en natt på ett tråkigt hotell är en lisa för själen. 

Jag kallar det nog snarare det dagliga kämpandet, för att hålla ihop skutan och försöka hålla den sjöduglig. Kanske gör denna kamp mig till en lyckligare människa, men det kan vara lite svårt att se när man ligger i vattnet och inser att man - återigen - glömt flytvästen.