En ros mellan tänderna

Jag var ute och åt igår med en kompis, lika trevligt som alltid. Mycket prat, mycket skratt. Det jag slås av när jag pratar med kompisar är hur likartade våra liv är. Vi kämpar med jobb och försörjning, med att hitta något vi vill göra, vi försöker skapa plats för egen tid, vi brottas med våra relationer till nära och kära. Jobbet tar alltid mycket kraft eftersom vi ofta har hög ambitionsnivå och inte för liv och pina vill lämna något halvfärdigt elände efter oss. Samtidigt ska vi få ihop allt det andra, och ofta går det inte ihop. Vi har alla hört det förut. Madonna, businesskvinna, bra på att lyssna, tålmodig engagerad förälder, omhändertagande dotter, superkoll på hemmets logistik, utveckla egna intressen, fantastisk i köket, stark, vältränad, snygg, en ros mellan tänderna i sovrummet, städkärring med dammtrasan i högsta hugg. Kvinnors olika roller, där showen pågår 24/7 vecka efter vecka, år efter år. Alltid till hands, alltid redo. To protect and serve. Gaaah! Det är inte ett dugg konstigt att kvinnor blir utbrända. Eller får ätstörningar. Eller blir deprimerade. Det blir ju för mycket, på tok för mycket. Tid till allt det där finns inte. Det handlar inte ens om att prioritera, för går det inte så går det inte. Dygnet har bara 24 timmar. Och av dessa 24 ska man sova 8 timmar och arbeta ca 8, vilket faktiskt bara lämnar max 8 timmar till annat. Dessutom så handlar många av rollerna om att vara redo för någon annan. Som om det vore inbyggt hos alla kvinnor aff finnas till hands för andra. Den pressen kan bli väldigt tung. Som ett kvarnhjul runt halsen.

Så tänker man att andra borde se detta och sluta begära så mycket av en. Men det inte stor ide att vänta på andra ska (in)se att ditt kvarnhjul hänger där. De har sina egna kvarnhjul att bekymra sig om. Man måste själv välja, och välja bort. Hårt - men så är det. Och det är allt annat än en popularitetstävling. 

Men jag försöker ändå. Vad vill JAG? Vad vill JAG inte? Vad är viktigt? Vad är inte så viktigt?

Själv jobbar jag ganska mycket, städar ganska lite, tvättstugan ser ut som ett bombnedslag, jag kan knappt laga mat, jag tränar yoga flera timmar i veckan, jag låtsas ibland lyssna fast jag tänker på något annat, barnen har haft udda strumpor i åratal och har jag något mellan tänderna i sängkammaren så känns det oftare som en tistel än som en ros. Och visst, det påpekas ibland att jag är en egoist. Men jag undrar - är jag det? Jag försöker ta hand om mig själv, försöker hålla mig i balans. 

DET är viktigt för mig. Det är grunden för att jag ska funka. Som människa. Som medmänniska. I alla de roller jag vill spela.

TIPS! För den som behöver släppa på trycket (och fnissa loss) så rekommenderar jag Facebookgruppen "Family living - the true story". 

Livspusslet är välgörande

Forskning visar att livspusslandet är välgörande. Att bolla karriär och familj är bättre för dig än motsatsen, dvs att inte göra det. Det var ju tur, tänker jag, eftersom det är få saker som tar så mycket energi av oss som just detta eviga pusslande. Åtminstone är det så för mig. Missförstå mig rätt - att ha en familj är fantastiskt. Att ha ett jobb är skönt. Att odla relationer är utmanande. Men pusslet, mina vänner, kan vara tufft. Att prioritera ett, men vilja ett annat. Att måsta göra val som man inte vare sig vill eller kan stå för, men som man känner att man måste.

Visserligen är jag mycket tuffare nuförtiden än jag var förut. Jag har inga problem med att säga nej vid behov. Jag är inte längre på någon evig charmkurs, där snällast eller mest tillmötesgående vinner.

Men jag har fortfarande ett samvete. En black om foten för den som måste prioritera och säga nej ibland. Om man kan strunta i andra, och bara köra sitt eget race, så är sannolikt inte samvetet något problem. Men de flesta av oss har det där "problemet", alltså samvetet. Och med det som en ständig följeslagare så känns det inte så välgörande att prioritera jobbet framför barnen. Eller för den delen att baka/tvätta/dammsuga ensam halva natten när man ska upp halv fem dagen efter. Eller att dividera med sambon om vad som är viktigast, att bygga carport eller att lördagsvila på soffan, att åka på båtutflykt eller att storhandla. Eller att känna sig så utmattad att en natt på ett tråkigt hotell är en lisa för själen. 

Jag kallar det nog snarare det dagliga kämpandet, för att hålla ihop skutan och försöka hålla den sjöduglig. Kanske gör denna kamp mig till en lyckligare människa, men det kan vara lite svårt att se när man ligger i vattnet och inser att man - återigen - glömt flytvästen.

Hemarbete

Tack goda moder för att vissa arbetsgivare äntligen har fattat att det inte är den fysiska närvaron på arbetsplatsen som räknas. Det som borde räknas är förstås - resultatet. Skit samma var du befinner dig. Bara du får jobbet gjort! Det är min devis. Kan lönen vara individuell, så kan också övriga överenskommelser vara det - och där har inga arbetsgivare något som helst problem med att komma överens med den anställde. Sånt där fjöms om att om en får, så måste alla få - och därför kan ingen få, det är bara undanflykter. Att jobba hemma är guld för familjens projektledare. Det vill säga den som bär huvudansvaret för hemmet, kidsen, planeringen och logistiken. Idag for jag upp kvart i sju. Släppte ut hunden. Tog ur tvättmaskinen. Vek ihop det som hängde på torkställningen. Hängde hälften av tvätten, stopppade in resten i torktumlaren. Tömde torktumlaren på ludd och vatten.  Väckte under tiden barnen, och la fram rena kläder till de som behövde. Letade reda på byxor som inte var för korta, och inte för långa. Tog in hunden. Gick upp till köket. Ställde fram frukost, skar frukt i bitar. Ställde fram tallrikar och skedar. Plockade ur diskmaskinen, konverserade de ätande, plockade i disk. Gjorde en nyttig smoothie. Ställde den i kylen. Plockade sedan bort en död fågel som katterna släpat in under natten,  dammsög mattan i vardagsrummet, vek filtar, ställde undan stolar, puffade kuddar. Tog ut helgens tidningar till återvinningen, tömde kattlådan, samlade ihop tomma schampooflaskor och hämtade tidningen. Kollade med den sovande tonåringen när skoldagen började. Kom överens och lämnade henne sedan ifred. Klädde på mig, sorterade ut smutsiga kläder och la dem i tvättsäcken. Satte telefonerna på laddning, slog på datorn, gjorde en kopp kaffe, tog ut smoothien ur kylen. Satte mig framför datorn. Loggade in. Klockan? 08.15.

TGIF

Klassfest. Tjo och tjim en fredagkväll. Jättekul när man är barn, något mindre kul när man är utmattad förälder som jobbat en hel arbetsvecka och mer därtill. Vid 20.30 satt jag där med tunnelseende och ögonen rullande i huvudet och undrade om jag inte kunde få gå hem snart. Det kändes som om jag förlorat talförmågan också, vilket evemtuellt kunde ha att göra med att föräldrarna vid mitt bord animerat diskuterade ämnet huvudlöss och deras fördrivande. Jag hade helt enkelt inget att tillföra. Jag tittade lite frånvarande på min dotters trassliga hår och bestämde mig för att hon skulle få kamma sig över vita ytor i helgen. Efter att ha suttit där och hummat en stund, så gick jag och pudrade näsan. Min stilla förhoppning var att de skulle ha bytt ämne när jag kom tillbaka. De hade de inte.
Jag var för matt för att kunna komma på ett enda annat vettigt samtalsämne själv. Kanske var det lika för de andra också.
När vi kom hem fick dottern en gråtattack av trötthet. Resterna av knytismaten ställde sonen på köksgolvet. Den förkättrade hunden åt sedan upp alltihop i ett obevakat ögonblick.

Materialsport

Idag cyklade jag. Det regnade ganska mycket och jag blev blöt. Jag svor hela vägen över det faktum att jag till slut bestämde mig för att INTE ta regnbyxor. Det är inte långt och det duggar bara lite lätt, intalade jag mig själv. Som den småsvettiga söderortsbo utan cykelhjälm som jag var när jag kämpade mig fram på damcykeln i det - givetvis - ihållande duggregnet, så hamnade jag dessutom i den stora morgonsportarhopen som far fram på cykelvägarna som om hin håle vore efter dem.  Materialsportarna. De där som ideligen kör om. Dessa sammanbitna män och kvinnor iförda svarta tajts eller cykelbyxor med vaddering i baken, vindjackor i funktionsmaterial och hypermoderna cykelhjälmar. Deras muskulösa ben far som trumpinnar och deras cyklar är glänsande och i toppform. Möjligen tickar växlarna något när de visslar förbi.
Om de njuter så är det antingen A. av vinddraget i ansiktet, eller B. efteråt.
Det är roligt när man åker buss, och ser en sån där hop närma sig en backe. Då blir det strid om att inte hamna på efterkälken. Nästan som om det handlade om en tävling. Och det kanske det gör..
Jag vet inte var de "vanliga" cyklisterna är på morgnarna, men på cykelbanorna är de i regel inte.
Var är alla de som måste gå av cykeln och gå i uppförsbackarna, eller de som har rostiga cyklar som knakar och gnisslar lite trivsamt, eller de som cyklar för att det bara är ett sätt att ta sig fram i helt vanliga kläder? Jag vill ha det lite mera slow, även när det gäller cykling. All vilja att röra på sig måste väl inte förvandlas till materialsport?!
Min gamla Döden Bakom Styret - kom tillbaka! Allt är förlåtet. 

Kvinnor

Khaddafi manade idag alla stammar till att fortsätta striden. Hans uttalande "Vi ger inte upp, vi är inte kvinnor", känns verkligen modernt.

Moammar Khaddafi är galen på många olika sätt. Han ut som en korsning mellan en groda och en böckling. Som lök på laxen förstår han sig inte alls på kvinnor. Mycket kan sägas om kvinnor - men vi ger fan inte upp! 

Tänk på alla dessa mammor som kämpar som djur för sina barn, sambor/fruar som kämpar för att behålla relationen och kärleken, karriärskvinnor som kämpar i ett fortfarande delvis ojämlikt arbetsliv, högpresterande kvinnor som kämpar för att behålla sin självrespekt när orken tryter, kvinnor som alltid ställt upp i alla väder som kämpar för att förstå vad de vill i sitt eget liv. De är många, dessa fantastiska fighters! Och de finns överallt.

Om - och när - de bestämmer sig för att det inte finns någon realistisk lösning i sikte, så kan de bestämma sig för att välja en annan väg - men det är en helt annan sak än att ge upp.

Så du kan slänga dig i väggen, Moammar!

Fett-GÖSTA!!!

Vägde mig idag. Jesus Fucking Christ. XX kg. XX!!! Förbannade fläsk, nu SKA det bort. Förkyld är jag också. Fan, fan, fan. Gick och handlade helt orkeslöst. Kunde inte hitta på NÅGOT att äta t middag. Gick hem igen med kattmat och mjölk och Strepsils, och gick sedan en gång till med alla barn som ville köpa lördagsgodis. Suck och stön. Släpade cykeln hem genom villaområdet. Grraaagh. 

Men Posten hade kvar mitt paket - ett flackande ljus i fettmörkret.

Morgonstund

Ett snabbt inlägg medan åskan går. Sen måste jag koppla ner, om inte blixten ska slå ut modemet för vilken gång i ordningen, och stiga upp. Barnen har tittat klart på "Sommarlov" också, så det passar bra. Vissa steg upp redan före åtta (och skottar jord någonstans i sitt trädgårdsförbättrande projekt), så Luther har bankat på sovrumsdörren ett tag nu. Var det inte han som sa att "den som inte arbetar, ska heller inte äta". Eller var det Stalin? Eller kanske Persson? Den sistnämnda sa i alla fall "den som står i skuld är icke fri". Intresseklubben antecknar, o store hemmansägare.

Tjenixen.

Semestertider

Sådär. Då är semestern här. Och jag älskar att vara ledig och inte ha något program. För mig är det helt OK att bara dega fyra veckor på raken. Äta fil och flingor till lunch (det blir så lite disk), hasa till badet, cykla små cykelturer, glo på gamla filmer på kvällen, vända på dygnet och sova till 12. Inte så många vuxenpoäng där. Men det är just det som är grejen. Jag vill bara koppla av från det liv jag lever till vardags. Och semester är viktigt. Det är vår efterlängtade tid för återhämtning, den tid då alla vill få chans att göra allt det vi längtat efter, men inte haft tid för.
Men semestern kan också bidra till prestationångest.
Det är nämligen nu vi ska visa hur jäkla lyckliga vi är. Hur kära vi är. Vilka underbara resmål vi åker till, och vilken fantastisk semestermat vi äter när vi sitter i sommarkvällen och grillar. Hur nöjda våra barn är. Ibland blir jag fullkomligt galen på alla käcka tillrop på Facebook. Jesus f-cking Christ, vad skulle folk säga om någon någon gång sa som det var.
Det vill säga att man grälar så stickor och strån ryker om fullkomligt oviktiga saker som disken, städningen eller matsedeln. Att svordomarna står som spön i backen när man ska förhandla om vem som ska göra vad i familjen. För bilar ska tankas, tält ska resas, blöjor ska bytas, välling vispas, mat lagas, kattlådor tömmas, disk diskas, mat inhandlas, tvätt tvättas, hundar promeneras - även på semestern. Att x kilowatt av ens energi går åt när man agerar fredsbevarande styrka för hundrade gången i ordningen (när det man egentligen vill göra är att slå de bråkande i huvudet med närmaste tillhygge och sedan storma till skogs, där man sedan stannar i några timmar). Att en liten stund egen tid är allt man vill ha. Att myggjävlarna gör varje försök till mysiga sommarkvällar till ett inferno av myggmedel, gummistövlar, fleecetröjor och i värsta fall - mygghatt. Att romantik är lika fläckvis förekommande när man är ledig som alltid annars. Att frustrationen ligger på lur lika ofta under ledigheten som annars. Att det man verkligen behöver ladda med inför semestern knappast är cash eller champagne - det är tålamod.

The new generation

Storasyster tycker att jag borde ha en snyggare header. Den jag har ser dinosaurieartad ut. Jaså minsann? Hm. Men hon ska fixa den åt mig. Det låter lovande :)
Hennes egen blogg är full av snygg layout och fina bilder som hon tagit och fixat i lightroom. Layout skriver hon i html-kod. Bara sådär liksom. Ingen har lärt henne. Hon bara... KAN.

Svart bälte i vardagseffektivitet

”Få det gjort!” skriven av David Allen. Med underrubriken "Svart bälte i vardagseffektivitet". Boken beskrivs på följande sätt: "Vilket arbete du än utför leder den dig till samma resultat: Du hinner mer, uppnår bättre resultat och får mer tid över. Allt handlar om några enkla knep. Du är inte beroende av någon avancerad utrustning - en penna och baksidan på ett kuvert är allt du behöver för att kunna sätta igång." Det låter bra. I teorin. Men vissa "tidstjuvar" förgås icke så lätt. Möjligen om man har en packe underställda eller en hysteriskt fet plånbok. Och hur kan jag vara så kategoriskt fördomsfullt säker på den saken? Jo, för att i boken finns detta finurliga schema för problemlösning.

Problem:
Tar det längre än 2 minuter?
Om nej – vidta åtgärd
Om ja – delegera eller skjut upp.

Funkar inte om
• Ditt barn skriker
• Maten är slut
• Det finns inga rena kläder eller rent porslin att äta på
• Dina barns kläder är för små/trasiga/för stora
• Det behövs fixas matsäck NU
• Han/hon har glömt gymnastikkläderna någonstans – oklart var
• Ingen har varit ut med hunden de senaste 6 timmarna
• Gräsmattan ser ut som en nyplöjd åker
• Kollektivtrafiken har gett upp
• Hela tjocka släkten är på ingång

Funkar kanske om:
Man sitter oanfrätt i sin bil eller vid sitt skrivbord på en ordinär arbetsplats där ens största problem består av om man ska prata med en annan vuxen människa om något vuxet, ringa ett telefonsamtal om något jobbrelaterat eller flytta ett papper från höger till vänster eller tvärtom. Och sorry, folks, det är inget i jämförelse med några samverkande faktorer i ovanstående lista.

En bok om svart bälte i vardagseffektivitet kan helt enkelt inte trovärdigt skrivas av en människa som inte har varit hemma med barn, eller andra behövande. Inte heller av någon människa som jobbar heltid, har fyra barn, undervisar på universitetet, påstår sig baka allt bröd själv och laga all mat från grunden och dessutom skriver böcker. Samtidigt. Och som seriöst står och säger att hon/han är en fantastisk mor/far, som gör ALLT för sina barn. Jaha, det är väl i så fall ALLT utom att undvika en hjärtattack i för tidig ålder. Eller ALLT utom att inse att det hon/han visar för sina barn är hur en förälders liv ska vara. Hur stressigt det är tillåtet att livet är. Under hur lite tid det är tillåtet att bara njuta, i förhållande till hur mycket tid som går åt till att prestera. Hur viktigt det är att visa upp en lyckad fasad.

Har du läst ”28 timmar på ett dygn”? En av de passusar jag minns bäst från den boken är där den hårt arbetande mamman har fått i uppdrag att göra något hembakt till skolans basar (eller liknande). Det är oerhört viktigt att det är just hemgjort. Riktiga föräldrar bakar nämligen allt själva. Men hon har inte tid. Så hon köper färdiggjort, och smular sedan sönder kanterna – för att det ska se hemgjort ut. Och så skäms hon.
Och japp - någon borde definitivt skämmas, men det är inte hon.

Långsamhetens lov

När jag kom hem från Nepal så tyckte jag att alla gick så snabbt här. Vart i herrans namn är vi alla på väg?
Jag är själv en person som närmast galopperar fram. Med snabba steg i korridorerna på jobbet, på väg till tåget, till skolan, eller affären, eller... vart det nu är jag är på väg. Eller jag har gjort det i alla fall. Nu ska jag försöka gå lite långsammare. Som ett experiment. Känna hur det känns att hasa fram. Åtminstone då och då.
Nu på våren vill jag verkligen sjunga långsamhetens lov, så att man får chansen att njuta av naturen när den är så fantastisk. Ta sig tid att vara där man är. Sitta på trappan med en kopp kaffe, läsa tidningen eller bara låta solen lysa i ansiktet. Tvätten, disken, middagen och t o m arbetet kan vänta.
Det är inte bara slow food som gäller, det är mer slow överhuvudtaget. Jag vet vad stress är, vad bråttom är, vad hjärtat i halsgropen är. Hur det känns i kroppen.
Utmaningen ligger i att börja sjunga långsamhetens lov lite oftare.

Som en sista clou: Om man alltid är på väg någonstans, hur ska man då kunna hitta hem?

Snart

Nu blir det inte mycket skrivet. Jag jobbar tills dagen innan jag ska åka. Har resfeber, som yttrar sig som lätt illamående. Reskamraterna och jag diskuterar packningslistor. Inte mycket packning blir det. Speciellt inte när nån annan ska bära den. Man får stå ut med samma brallor. Vill man vara snygg som tar man sin klänning till. Toppa med ett par sportsandaler, så är man redo för allt.
Prio ett är pass, biljett och stålar. Har man bara det så klarar man sig bra. Tänker att jag någon gång om ca en vecka ska stå på en nepalesisk stig och titta upp mot världens tak.
Säkerligen med en helvetes träningsvärk :) (och därtill med en hel del hemlängtan)

Tips! Kolla på den otroligt roliga reseskildringen "En idiot på resa" på svtplay.

Med spår av fredagsmys

I helgen skulle det säljas bullar och muffins på stadens torg. När frågan gick ut till alla föräldra och barn i klassen så kändes det självklart att vi skulle bidra. Dessutom finns tre sätt att tjäna pengar inför klassresan: tulpanförsäljning, bullförsäljning och disko. Jag och en hel del andra högg på bakningen. Så jag visste att det var på g, och kunde ha börjat baka långt innan igår, men guess what. Inte särskilt svårt att gissa. Det gjorde jag inte.
Jag har redan insett att kombinera fysträning (inför vandringen) med många nya arbetsuppgifter och familjeliv med aktiviteter och middagsplanering och läxläsning inte funkar särskilt bra. Lägg till städning, och du fattar hur det ser ut här hemma. Lägg också till bakning en masse, så fattar du poängen. På fredag eftermiddag slutade jag jobba. Kände mig inte klar för fem öre. Sen dammsög jag vardagsrummet, och var tvungen att sätta mig ner. Kände mig egendomligt kraftlös. Och sen skulle jag baka typ 25 påsar med 5 i varje.
12-åringen var inte intresserad och därtill mest fredagstrött och sur för att jag anmält oss överhuvudtaget. 9-åringarna var kvar på fritids, så de kom hem mitt i det värsta mjölandet. Sambon kom hem, trött efter flera dagars tjänsteresa, och började laga mat. Vårt kök är litet, och stämningen var kanske inte på topp. Som det så gärna blir, när alla är jättetrötta efter veckans slit på arbetet och i skolan. Men maten var god och vi fick en trevlig middagsstund.
Sen tog bakningshelvetet vid igen, och allt jag bakade blev misslyckat. Fastnade i botten osv. Då gav jag upp. Sambon sa att 8 påsar i alla fall var bättre än inga alls. Så fick det bli.
Och vi var på plats på sista passet på lördagen, och sålde slut på allt. Slutet gott allting gott.

Rhododendronskogar

Är det sportlov så är det. Inte för att jag sportat särskilt mycket. Barnen har stått i den närbelägna snösäkra ideellt drivna slalombacken. Barnens far har varit en klippa och skjutsat fram och tillbaka. För 70 spänn hyr du skidor en hel dag. För ytterligare 70 spänn slipper du gå uppför backen, och kan välja mellan en ankarlift och en replift av den gamla modellen. Det vill säga att den består av just rep, inget annat. Enligt barnen är den jobbig att åka för man måste verkligen hålla fast. Hårt. Hela vägen upp. Lite som livet i allmänhet alltså. Håll fast, annars trillar du av. Och om du gör det så är det bara till att resa sig och börja om från början.
Själv håller jag mig till hundpromenader och yoga. Att se solen bryta igenom molnen, höra fågelkvitter och takdropp. Det ger hopp om vår. Lite joggande blir det, men det är fortfarande isigt och jag har ingen lust att ramla omkull och slå i ändan eller stuka foten nu, två veckor innan jag ska åka. Man kan inte gärna hoppa på kryckor i Nepal. Fast handlar det bara om mig själv så skulle jag nog åka ändå. Jag kan väl åka buss. Och krypa.
Hur som helst så börjar jag få allvarlig resfeber. Vaccinationerna är på plats. Jag har nytt pass. Denna vecka ska jag fixa visum, försäkringskort och växla pengar. Och jag slutar visst aldrig oroa mig för att planet ska störta, att maoistgerillan ska ta mig av daga, att jag ska bli allvarligt sjuk. Att barnen ska bli moderlösa. Och så vidare.
Nej, skärp till dig nu.
Gläd dig åt det fantastiska istället och dröm om de rhododendronskogar du ska få den stora förmånen att få vandra igenom.

Kvinnor oftare sjuka än män

Som rubriken lyder stod det i Computer Sweden. Vad det handlar om är att arbetande mammor är sjukskrivna dubbelt så ofta som papporna. Och slutsatsen... heureka, detta är stort.... är att man äntligen lyckats koppla ihop kvinnornas trippelarbete - med både hem, barn och jobb. I början av våra arbetsliv är sjukfrånvaron är lika mellan kvinnor och män. Men i samband med föräldraskapet händer något, som gör att kvinnorna får ett högre sjuktal. Under småbarnsåren är mammornas sjukfrånvaro två gånger så hög som pappornas och det är först när det första barnet fyller 15 år som skillnaden könen emellan börjar minska.
Förklaringen till skillnaden ligger tydligen inte i att kvinnor jobbar i branscher med sämre arbetsmiljö, utan det beror helt enkelt på att de drar ett tyngre lass.
– Det är väl inte så konstigt att man blir sjuk oftare när man trippelarbetar. Kvinnor har förutom sitt heltidsarbete också oftast huvudansvaret för hemmet och barnen. Det skapar stress och ansvaret för barnen försvinner inte när kvinnorna går iväg till sitt arbete, säger Shadé Jalali, likabehandlingsexpert på Unionen till tidningen Kollega.
Även förskola och skola bidrar på sitt sätt till mammornas tunga lass. Om barnen vill något eller de blir sjuka eller det händer något, så är det ofta till mamma de ringer. På dagis vänder personalen sig oftare till mamman, och i skolan består ofta klassföräldragruppen av - just det - mammor. I kombination med att man som förälder känner ansvar, och signalerna visar att det är mamman som ska ta hand om alltihopa, så byggs det på. Men mammorna kan väl bara delegera till papporna? Jo, fast det förändrar egentligen inte ansvarsbiten. Pappor - kliv fram därhemma bland läxor, gympakläder och vantar! Sluta huka er bakom fjärrkontrollen. Boktips till er som känner sig som familjens projektledare: "Familjens projektledare säger upp sig". Mycket bra bok. 39 spänn på http://www.adlibris.se/
Att kvinnor också sköter hushållsbestyren mer än män bekräftar ett flertal andra undersökningar. Såväl en undersökning om livskvalitén i Europa gjort av Europeiska institutet som en chefsundersökning bland Unionen medlemmar bekräftar männens lägre delaktighet i hushållsbestyren.
Artikel i CS: http://csjobb.idg.se/2.9741/1.368214

Iphone-feber

Dotra min vill ha en Iphone. Flera av hennes klasskamrater har det. Och det är klart, de är ju roliga och coola de där tekniska prylarna som har "allt". Men tösen går i skolan, vad ska hon med en Iphone till? Det är överkonsumtion som jag inte vill ställa upp på. Och hon har redan en mobil. Så nån Iphone blir det knappast. Men hon ger inte upp, så det lär bli en utdragen viljornas kamp här framöver. Och den här typen av diskussioner är ju en del av föräldraskapets små förnöjsamheter, så det är bara att tacka och ta emot ;).

Desperate housewife

Jag har en mössa som det står "Desperate housewives" på. Jag är stolt över den. Som en mössa med favoritlaget på. Tyvärr är den vit och bullig, så jag ser ut lite som en champinjon i den, men ändå. Det känns fint att få vara med i ett lag som består av desperata husmödrar. För det är vi ju alla lite till mans. Desperat kämpar vi får att få allt att funka, att sitta ihop, som ett jättepussel med 5000 bitar varav nån jävla bit alltid är borta (man hittar den under mattan typ tre veckor senare).
Just nu har vi ett par täckbyxor on the loose, en hund som behöver kammas, en svärmor som fyller år idag (eller om det o, hemska tanke, var redan igår eller i förrgår... sambon svävar lite på målet i den frågan), friluftsaktiviteter som borde tas tag i, mat som borde handlas, och - naturligtvis, självklart! - städning som borde utföras. Av någon hugad spekulant. Tyvärr kryllar inte precis det här huset av hugade städningsspekulanter. Med ett välsmort munläder och tålamod kan man få gnomerna att städa sina rum, så får de vuxna ta resten. Om man lockar med ekonomisk ersättning kan gnomerna övertalas att göra mer.
Man kan ju ha städhjälp. Jo, det kan man ju. Men tyvärr - jag är för snål.
Som försvar för min snålhet försöker jag intala mig att lite smuts kan vara bra, och att barnen gott kan lära sig att gnida lite på köksluckorna då och då. Mot ersättning, naturligtvis ;)

Gatubarn i Nepal

Jag ska åka till Nepal för att vandra i Annapurnas närhet. Det känns ofantligt spännande. Och lite konstigt också. Jag menar, inte ska väl jag? Jag är ju ändå mor till tre barn, och en mor ska väl bliva vid sin läst? Tänk om planet störtar (på någon av de sex flighter som ska ta oss till Kathmandu och tillbaka). Då blir barnen moderlösa, och jag får skylla mig själv när jag gav mig iväg på något så dumt.
Så där tänker jag ibland. Samtidigt tänker jag att det är fantastiskt, och om någon annan frågat mig så skulle jag sagt: "Åk!!!". Så klart.
Hur som helst så ska jag inte bara vandra. Jag ingår i en grupp på sex personer, och en del av förberedelserna för vår resa handlar om att hjälpa till med att starta upp ett hem för gatubarn i Nepal. Det finns minst 30 000 gatubarn i Kathmandu, en del så små som 5-6 år.
Vi jobbar för att samla ihop pengar så att vi kan bidra till att betala hyra för ett hus och lön för en "husmamma" under ett års tid. Allt arbete vi gör är ideellt, och bygger på många människors insatser i både tid och pengar.

Vill du veta mer eller kanske ge ett litet bidrag (många bäckar små osv)?
http://www.gatubarnnepal.net/

Mindful mamma

Ring hellre en vän än att kasta dig över disken när du kommer hem. Sparka av dig skorna, släng dig i soffan, lägg upp fötterna på bordet, och slå upp ett glas kall julmust/saft/vatten. Låt barnen berätta sitt, eller sitt bara bredvid när de håller på med vad det nu är de gör. Spelar de spel, så kan du titta på. Eller vara med en stund. Bjud dem på ett glas julmust/saft/vatten. Föreslå att någon av dem fixar popcorn. Föreslå att ni kollar på en film. Då kan du diskret sluta ögonen en stund om du vill. Strunt i dammråttorna, skrynkliga filtar, sambons strumpor under soffbordet, hundens söndertuggade pinnar och pappersåtervinningen. Ignorera fläckarna på köksbänken, eller det faktum att det är slut på dasspapper. Någon annan kan fixa det. Släck i tvättstugan och dra igen dörren, så slipper du se skiten just den här lilla stunden. Underskatta aldrig värdet av mysbelysning på en fredagkväll.