Tåg i Bergslagen

Jag sitter i vagnen på väg norrut, och har en timmes resa framför mig. De mörkgröna bergen och röda stugorna svischar förbi. Himlen består av den här sommarens signum, det vill säga en blandning av blå himmel, tunna vita skyar och mörkgråa tjocka moln som uppenbarligen tänker lätta på lasten så snart tillfälle ges.
Jag studerar mina medresenärer i smyg. På andra sidan sitter en man som äter ostbågar och läser tidningen. I kaffekoppen har han något som han hällde upp ur den flaska han röck upp ur väskan så fort han satt sig. Om jag får gissa så tror jag på lingondricka. Om det är portvin, så unnar jag honom det också :) Längre bort sitter en yngre man och en yngre kvinna och diskuterar vädret, semestern och dagens arbetsmarknad. Den senare verkar vara kärv, men å andra sidan - är den inte alltid det?
Idag är resan vilsam med hjälp av Deva Premals Moola mantra i lurarna, det mantra som enligt uppgift gör gott även för den som bara lyssnar.
Så jag lyssnar och lutar mig tillbaka.

På resande fot

Vissa resor är kämpigare än andra. Hemma igen från veckans tjänsteresa. Och shit vad glamoröst det är att marscha huvudstaden-huvudkontoret varannan vecka. SJ, SJ gamle vän. Rullväska i regn och snöglopp. Fullkomligt underbart att vakna i beckmörker, kliva upp klockan fem, ta taxin halv 6 och tåget kvart över 6. Känner mig ungefär lika slick som en bedagad handelsresande. 2½ tumme senare kliver jag av, lätt skrynklig och oftast fortfarande förfärligt morgontrött.  Klapprar in på jobbet ca kl 9, till mitt celliknande lånerum som har ungefär lika hög mysfaktor som ett vedträ. Därifrån till kaffeautomaten och sedan drar dagens mötesmaraton igång.
Håhåjaja. Tur att jag har så sköna kollegor och ett så roligt jobb, annars skulle jag inte orka.

Bery Phunny

Fick en hjärtegod hälsning av mina underbara nepalesiska vandrarkompisar Karma och Yogindra. Coola killar med hjärtat på rätta stället. Den satt fint en så här mörk och mulen höstdag.
Känslan av Himalaya kommer alltid att finnas kvar inom mig. Någon gång åker jag tillbaka dit.


Machupuchere "Fish tail", det heliga berget - som inte får bestigas,

Materialsport

Idag cyklade jag. Det regnade ganska mycket och jag blev blöt. Jag svor hela vägen över det faktum att jag till slut bestämde mig för att INTE ta regnbyxor. Det är inte långt och det duggar bara lite lätt, intalade jag mig själv. Som den småsvettiga söderortsbo utan cykelhjälm som jag var när jag kämpade mig fram på damcykeln i det - givetvis - ihållande duggregnet, så hamnade jag dessutom i den stora morgonsportarhopen som far fram på cykelvägarna som om hin håle vore efter dem.  Materialsportarna. De där som ideligen kör om. Dessa sammanbitna män och kvinnor iförda svarta tajts eller cykelbyxor med vaddering i baken, vindjackor i funktionsmaterial och hypermoderna cykelhjälmar. Deras muskulösa ben far som trumpinnar och deras cyklar är glänsande och i toppform. Möjligen tickar växlarna något när de visslar förbi.
Om de njuter så är det antingen A. av vinddraget i ansiktet, eller B. efteråt.
Det är roligt när man åker buss, och ser en sån där hop närma sig en backe. Då blir det strid om att inte hamna på efterkälken. Nästan som om det handlade om en tävling. Och det kanske det gör..
Jag vet inte var de "vanliga" cyklisterna är på morgnarna, men på cykelbanorna är de i regel inte.
Var är alla de som måste gå av cykeln och gå i uppförsbackarna, eller de som har rostiga cyklar som knakar och gnisslar lite trivsamt, eller de som cyklar för att det bara är ett sätt att ta sig fram i helt vanliga kläder? Jag vill ha det lite mera slow, även när det gäller cykling. All vilja att röra på sig måste väl inte förvandlas till materialsport?!
Min gamla Döden Bakom Styret - kom tillbaka! Allt är förlåtet. 

Vart du än går så är du där

Ja, så är det. Vart man än vänder sig, så har man ändan bak. Också en sanning att ta till sig, ifall man undrar vad som egentligen är sant här i världen. Jag insåg häromdagen att jag ligger efter i nyhetsflödet. I Grekland t ex slänger de granater på gatorna och det rådde undantagstillstånd för några dagar sedan. Vaaa? tänkte jag. Vadå? I det där landet där man bränner sig på stranden, badar i turkosblått vatten, ser soluppgången över havet, socialiserar sig med galna tyskar, dricker Retzina och äter souvlaki? Eller det gjorde jag i alla fall när jag var där på 80- och 90-talet.  Min bild av Athen baserar sig på mina erfarenheter som fattig interrailare tillsammans med likasinnade. Svettiga vandrarhem utan aircondition. Tunnelbana till Pireus. Hysteriska biljettinköp i hamnen. Och resan dit, från Munchen, via Budapest eller Belgrad. På skramliga tåg genom Östeuropa. Gränskontroller mitt i natten med soldater som bar kpist. Ändlösa kortspel för att fördriva tiden. Kaffe som serverades i en gigantisk kaffekanna som någon bar genom hela tåget. Kopp fick man ha själv. Proviantering fick ske på stationerna, men när tåget stannade på någon station så visste man aldrig när det skulle gå igen. De visslade en gång, sen gick det bara. Då sprang man. Och hann oftast med.
En resa mellan Belgrad och Athen satt vi i korridoren hela vägen, och det var bara stå ut liksom. Utnyttja tiden till något. Snacka. Lära sig nåt nytt. Dela sin kladdiga proviant och sitt fesljumma vatten. Försöka sova.
Och jag älskade det.

Jag är hemma

Japp. Nu är jag hemma igen hos min älskade familj igen. Som tur var störtade ingen av våra 7 flighter.
Kan konstatera att det är många intryck att smälta från resan, och när man - som jag - dessutom dras med jetlag (av en tidsskillnad på drygt 5 timmar) och en lite stökig mage - så är det ganska tröttande att ta plats i vardagen igen. Var var jag nu igen? Vart var jag på väg?
Någonstans bland rödklädda munkar, gatubarn, evinnerliga stentrappor upp och ner, rinnande svett, vindlande stigar på bergskammar, fantastiska rhododendronträd, reinkarnerade lamor och vita schalar så försvann yrkeslivets och vardagens små problem upp i rök. När man inte längre orkar titta på utsikten, utan bara på var någonstans framförvarande vandrare sätter fötterna, så klarar inte skallen några längre resonemang om livet, kärleken och döden.

Resedagbok från resan kommer jag att lägga upp under fliken Annapurna Trekking, tillsammans med annan information om Nepal.

Snart

Nu blir det inte mycket skrivet. Jag jobbar tills dagen innan jag ska åka. Har resfeber, som yttrar sig som lätt illamående. Reskamraterna och jag diskuterar packningslistor. Inte mycket packning blir det. Speciellt inte när nån annan ska bära den. Man får stå ut med samma brallor. Vill man vara snygg som tar man sin klänning till. Toppa med ett par sportsandaler, så är man redo för allt.
Prio ett är pass, biljett och stålar. Har man bara det så klarar man sig bra. Tänker att jag någon gång om ca en vecka ska stå på en nepalesisk stig och titta upp mot världens tak.
Säkerligen med en helvetes träningsvärk :) (och därtill med en hel del hemlängtan)

Tips! Kolla på den otroligt roliga reseskildringen "En idiot på resa" på svtplay.

Up in the air

Det står en väska i mitt rum. Där lägger jag ner sånt som ska med. Minst 10 byxor och 10 tröjor till barnen i Kathmandu ska med. Skavsårsplåster ska med. Ullstrumpor ska med. Shorts (oh, ljuva tanke) och sportsandaler ska med. Tabletter mot turistdiarre. Vätskeersättning. Mina 18 år gamla kängor från Lundhags. Pass med inklistrat visum. Genomskinlig necessär med små genomskinliga flaskor att ha i handbagaget. Liten påse för pengar och värdesaker. Dagsäck. Kamera. Anteckningsbok. Foton på familjen. Sportställ. Vindbyxor. Tunn jacka som tål regn. Någon klänning. Tights. Schal. Solhatt.
Min tanke är att packningen inte ska vara stor, och fördelen med att resa fler är att man kan dela på bördan.
Men högen i väskan växer...

Rhododendronskogar

Är det sportlov så är det. Inte för att jag sportat särskilt mycket. Barnen har stått i den närbelägna snösäkra ideellt drivna slalombacken. Barnens far har varit en klippa och skjutsat fram och tillbaka. För 70 spänn hyr du skidor en hel dag. För ytterligare 70 spänn slipper du gå uppför backen, och kan välja mellan en ankarlift och en replift av den gamla modellen. Det vill säga att den består av just rep, inget annat. Enligt barnen är den jobbig att åka för man måste verkligen hålla fast. Hårt. Hela vägen upp. Lite som livet i allmänhet alltså. Håll fast, annars trillar du av. Och om du gör det så är det bara till att resa sig och börja om från början.
Själv håller jag mig till hundpromenader och yoga. Att se solen bryta igenom molnen, höra fågelkvitter och takdropp. Det ger hopp om vår. Lite joggande blir det, men det är fortfarande isigt och jag har ingen lust att ramla omkull och slå i ändan eller stuka foten nu, två veckor innan jag ska åka. Man kan inte gärna hoppa på kryckor i Nepal. Fast handlar det bara om mig själv så skulle jag nog åka ändå. Jag kan väl åka buss. Och krypa.
Hur som helst så börjar jag få allvarlig resfeber. Vaccinationerna är på plats. Jag har nytt pass. Denna vecka ska jag fixa visum, försäkringskort och växla pengar. Och jag slutar visst aldrig oroa mig för att planet ska störta, att maoistgerillan ska ta mig av daga, att jag ska bli allvarligt sjuk. Att barnen ska bli moderlösa. Och så vidare.
Nej, skärp till dig nu.
Gläd dig åt det fantastiska istället och dröm om de rhododendronskogar du ska få den stora förmånen att få vandra igenom.