Magdans

Man kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger sägs det. Och så är det förstås, eftersom det är nytt vatten varje gång. Nytt vatten, nya förutsättningar.

Bloggen. Yogan. Mitt lilla hus. Agera annorlunda. Allt handlar om att försöka vidga mina vyer, höja blicken och fundera på vilka grejer jag vill pröva, göra, lära mig och uppleva.

Några mig närstående män i 45-årsåldern raljerade över den väg som många medelålders kvinnor väljer, "först kommer yoga, sen blir det magdans". Höhö. Jag skulle kunna raljera om att köpa motorcykel eller sportbil, börja klättra i berg eller göra en "klassiker". Haha.

Men det är ju inget märkvärdigt med att man vill göra saker man hittills inte kunnat eller hunnit, eller glömt att man ville. Bortåt 40 eller 50+ så brukar det vara dags för den som fick barn runt 30. Eller jobbade sig blå mellan 30 och 40+. Man "vaknar upp" en dag och tänker: men vafan? Är det här allt?

Med nya tankar kommer förändringar som ger förändringar. Gamla drömmar vaknar igen, och nya skapas. Behovet av att känna att man lever, är fri, bestämmer själv - blir plötsligt starkare.

Det är så vanligt förekommande att det är vad man kan förvänta sig. 

Att förlöjliga (fniss, höhö, haha) för att förminska och därmed marginalisera är tramsigt. Kanske avundsjukt. Inget att fästa någon uppmärksamhet vid. 

Vi har alla en fri vilja, men det gäller att inse att det man själv som låser upp dörren. Jag är så glad att jag har insett att jag är fri att utveckla mig själv i vilken riktning jag vill. Jag kan bli exakt hur excentrisk eller klok eller vältränad jag vill. Och världen är full av möjligheter. Mina fantastiska barn är mätta och trygga. Jag har ett jobb, och tak (som visseligen bör lagas) över huvudet.  Det är en situation jag önskar alla.

Om nån vill göra en klassiker eller dansa magdans eller jobba som volontär eller vidareutbilda sig till kranförare vid 40 eller 50 eller 60 eller 70 - eller när som helst - så rock on! Inget är de facto för sent förrän man ligger i graven.

To forgive is to set a prisoner free, and discover that the prisoner was you

För att släppa det som varit, och kunna starta om, så måste man förlåta. Både sig själv och andra. Både för det som var igår och det som var för flera år sen. Och för att förlåta så måste man släppa taget på riktigt. Inte tillämpa den där dagisvarianten som går ut på att "jag säger förlåt, om du säger förlåt". Det är inte förlåt, det är sociala konventioner. Vapenvila är nästa steg. Det är läge att komma upp ur skyttegraven med den vita flaggan till hands och skaka hand. Så långt är allt gott och väl, det känns bekant för de flesta. Sen kommer det svåra. För det räcker inte med att säga förlåt, det måste kännas i hjärtat också att det är rätt för dig. Grejen med den förlåtelse du "ger" är att det egentligen bara handlar om dig, för ingen annan kan hjälpa dig med det du känner. Du är ansvarig för hur du agerar, och för dina känslor, och det är dem det till syvende och sist handlar om. Hur du ser på det som hänt, och hur du tänker låta det fortsätta påverka dig. Eller inte.
Att förlåta är att släppa taget, både om det som varit och om hur motparten upplever det, eller borde uppleva det. Alla kan inte släppa taget. Vissa vill inte. Kanske är det samma sak. Jag tror att det handlar om att man inte är "där" ännu. Kanske kan det i turbulenta tider kännas tryggare att hålla fast vid en världsbild där man redan bestämt sig för vilka som är goda och vilka som är onda, vem som har rätt och vem som har fel. Och då är man fast där man är. Inget nytt kan ta fäste i ditt liv, för du vet ändå hur det "är". När du kan släppa taget om den bilden, så får du plats för nya saker i ditt liv,      

“Sincere forgiveness isn't colored with expectations that the other person apologize or change. Don't worry whether or not they finally understand you. Love them and release them. Life feeds back truth to people in its own way and time.”    

Våren är här

Idag är vintern slut. Och våren har kommit. Så är det bara. Skit samma att det ska snöa idag.
Det är en mental grej.
Grått hår. Nepal. Känns bra (om planet bara inte störtar ;)
Och igår blev jag tillfrågad om jag ville vara mentor. Så klart jag vill!
Men tänk om du får ett pucko? sa sambon. Då blir det en extra utmaning, sa jag.
En så rolig chans till personlig utveckling vill jag inte tacka nej till..

Jag gillar olika

Japp. Jag vill se ännu flera kulturyttringar, och välkomnar både knätofs, läderkeps och slöja. Självklart. Alla ska känna sig välkomna. Oavsett klädsel. Jag blir jätteglad av bilder i reklam och tidningar, som visar oss som vi är. Olika.

Tjatet om burka o dyl gör mig irriterad, speciellt när det kommer från personer som inte vill - eller kan - förstå vad det handlar om. Är det inte lite väl genomskinligt att börja prata om vår omsorg om de burkaförsedda kvinnornas kommande problem på arbetsmarknaden? Hur många av dem ÄR ens på arbetsmarknaden idag? Oavsett så är de burka/slöja/niqabförsedda kvinnorna är inga idioter, de reder sig nog och löser problemet den dag de får en anställning. Hittade ett citat på en webbplats (som jag av principiella skäl inte tänker nämna - eftersom jag inte vill göra reklam för trångsynthet) som gjorde mig riktigt förbannad: "Svenska tidningar förfasar sig över att burkaförbud håller på att införas i flera europeiska länder. Samma kvinnor som vill gömma sej på det sättet föredrar i regel också kvinnlig könsstympning – man ska ju följa traditionen om än det inte har ett skvatt att göra med religion."

Kvinnlig könsstympning handlar mycket riktigt ibland om religion och ibland om något helt annat. Men resten är ett tydligt exempel på hur man tar något som kan vara sant och blandar det med lite populistiskt skitsnack och saluför det som en sanning. Kvinnlig könsstympning - som mycket få kvinnor väljer att utsättas för - förekommer mest på den afrikanska kontinenten, medan burka förekommer i högre grad i asiatiska och arabiska länder. Jag säger som Gudrun Schyman sa, när hon debatterade med Jimmie Åkesson: "du är så okunnig att det är genant att prata med dig".

Gay bandidos

The mad woman in the attic

Det allra tokigaste en engelsk kvinna på 1800-talet kunde göra var att skratta ohejdat. Då var hon verkligen helgalen och färdig för dårhuset. Stone-cold-fuck-nuts. Och varför inte, det fanns kanske inte så mycket att vara galet glad för på den tiden. Men det var inte bara att vara glad som var potentiellt galet. Det var att visa känslor överhuvudtaget, som att skratta, gråta hysteriskt, gräla eller - oh hemska tanke - skrika av ilska. Bete sig okontrollerat.

En fin flicka skulle sitta sedesamt, välstrukna, med händerna knäppta i knät och vänta på att bli gift med någon hugad spekulant. Någon som valde henne. Hade hon tur så valde hon också honom, och om inte så lärde de sig kanske med tiden ändå att tycka om varandra. Hade hon otur, så ja... då var det värre. Äktenskapet på den tiden framstår som ett (livslångt) arbete och till viss del även som ett fängelse, där en eventuell kärlek bara skymtar som hastigast. Man var ofta gift tills man dog, om inte den andre dog före.
För mig känns det som att den oflexibla framtidsutsikten skulle kunna driva vem som helst fram till dårskapens gräns. 

Nuförtiden får flera av oss (men inte alls alla) både gifta oss, skilja oss eller inte gifta oss alls om det passar bättre. Men kvinnors känslor tycks fortfarande svåra att begripa sig på. Den kvinnliga ilskan t ex är fortfarande något som vissa gärna tar chansen att förlöjliga, förmodligen i ett missriktat försök att neutralisera den eller avvisa den så fort som möjligt. T ill exempel "du är så söt när du är arg". Det sägs inte särskilt ofta till en man.
Allra bäst är nog om ilskan helt enkelt kan skyllas på någon fysisk åkomma, som t ex klimakteriet, PMS, stress eller hjärntumör.  Nåt man kan förstå. Något som bara handlar om den som är arg. Något som man kan skjuta ifrån sig, och inte behöva fundera vidare på. Då har man a. en teoretisk möjlighet att det går över, och b. en greppbar förklaring.
Den som vill lämna 1800-talet bakom sig och göra mer än så försöker möta den som är arg som en jämlike, försöker acceptera bakgrunden till ilskan (känslor som förbannad, ledsen, frustrerad, ensam, sårad) och försöker förstå vad det egentligen handlar om.
Man behöver inte ens vara två. Det är bra att lyssna på sig själv också.

Hey sister

Det är fanimig inte lätt att vara tjej these days. Det har det väl i och för sig aldrig varit (och det är inte lätt att vara man heller, eller ens människa).
Många kvinnliga superstars dansar omkring och gör Michel Jackson-moves på pinnsmala ben i skyhöga stilettskor, klädda i små plagg som mycket nödtorftigt täcker kroppens mest vitala delar.
Feministen inom mig kommer brakande genom snårskogen med sjumilakliv när jag ser dem. Men så minns jag vad det handlar om. Not everything is what it seems. De gör förstås som de vill och kan vara blonderade, tuperade, svartsminkade, piercade och klädda i kläder som får vilken rödstrumpa som helst att se rött. Snart ser vi dem i burka. Vilket jag givetvis välkomnar. På sätt och vis står de på barrikaderna för att man ska få se ut hur fan man vill. Även killar kämpar där. Jämför t ex Marilyn Manson och Lady Gaga. De kämpar sig blå för att ständigt utmana klichéerna, våra förutfattade meningar och gränserna mellan normalitet och extremism. Och de ligger inte på latsidan heller.

En del av oss kvinnor befinner oss i arbetslivet. Där är det möjligen lite svårare att stå på barrikaderna. Är man brunett eller blondin så ser man till att vara det, eller något annat, åtminstone tills man går i pension. Det är misstänkt få gråhåriga kvinns på arbetsplatserna. Läste den förnumstiga boken "Nice girls dont get the corner office, 101 unconsious mistakes women make... osv". Den innehåller de vanliga självklarheterna, men sen kommer man till delen "How you appear".
Gode gud. Den är visserligen amerikansk, men ändå.
"Wearing the wrong hairstyle - There's an inverse proportion of hair to age. Your hair should get shorter as you get older and climb the corporate ladder. Not only is shorter hair more professional, but longer hair tends to emphasize facial features of which we may be less proud as we age".
Jaha. Så när jag blir gammal, så blir jag inte bara gammal - jag blir ful också.
Wtf. Jag ska ha långt vitt hår. Eller grått borst á la Tiina Rosenberg. Btw så får man inte heller ha läsglasögon i en kedja runt halsen, piffa upp sig offentligt eller ha för lite make-up. Då kan man säga adjö till befordran eller hörnrum over there. Bara så ni vet.

Bär lila idag!

En så superenkel sak som är att bära något lila idag - för att synligt stötta HBT-gruppen - självklart!
Jag har ju redan en faiblesse för lila som synes :)
De som vågar komma ut ur garderoben är värda all respekt.
Att när man är ung, och osäker på det mesta, eller äldre, och smärtsamt medveten om vad omvärlden förväntar sig av en, behöva allvarligt fundera över sin egen sexualitet och både över vad den innebär för en själv och vad andra både skulle kunna och faktiskt tycker om det, kan vara både en smärtsam och långdragen process.


http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.asiktstorped.se%2Ftotally-unstraight%2Fbar-nagot-lila-den-27-oktober-for-att-saga-en-sjalvklarhet%2F&h=2d8e9