Varför är jag här

Ja, varför? Varför skriver jag här? Jag skulle vilja säga att jag inte vet, det verkar lite lagom opretentiöst så där, men det vore inte helt sant. Jag tycker om att skriva. Det här är en kanal för den känslan. Hittills har det gett mycket positiv energi att låta fingrarna flyga över tangentbordet och låta det jag tänker tar form. Jag funderar inte mycket på om det är bra eller dåligt, om det är läsvärt eller om några potentiella läsare helst vill stoppa fingrarna i halsen efter att de läst. Jag skriver om det som intresserar mig just här och nu. Kanske är det en form av egenhändigt ihopsnickrad terapisoffa. När man formulerat sina tankar, och skrivit ner dem, så får man nya perspektiv, och man kan vända och vrida på dem om igen. Fundera på vad det är som är viktigt. Vad som är vettigt. Vad som är roligt. Vad som är värt engagemang.
Så enkelt är det.

Mediababe

Läste i Aftonbladet - denna källa till evig visdom - hur man ska ta sin blogg till nästa nivå och bli en mediababe. Vad skulle vinsten vara med det? Världsherravälde? Ett starkt personligt varumärke?
För mig känns det där som ett kämpigt sätt att bedriva sin tillvaro. Jag har inte den sortens drivkraft. Samtidigt så är jag säker på att Kothbauer, Blondinbella och gänget skulle kunna lära mig ett och annat. Men det går en mycket fin linje mellan det man själv vill göra och allt det där andra. Det gäller att hålla sig på rätt sida av den linjen. För sin själsfrids skull.

"Bloggen har blivit ett kvinnligt fenomen. Enligt undersökningen BloggSverige 4 är så mycket som fyra av fem svenska bloggare kvinnor. Närmare hälften av alla bloggare är mellan 16 och 20 år. De ämnen som de kvinnliga bloggarna både läser om och skriver om själva är mode och design och vardagsbetraktelser. De manliga bloggarna intresserar sig främst för ämnen som IT, bloggande, journalistik, politik och samhälle."

Enligt den här statistiken så pratar killarna på om sånt som ligger en bit bort, i ett mer yrkesmässigt än personligt perspektiv. Tjejerna talar om det som ligger dem närmast om hjärtat - i ett mer personligt än yrkesmässigt perspektiv. Tack och lov att vi alla är olika. Vem skulle annars läsa allt vi skriver? Och vem skulle annars ge oss nya perspektiv?

Unfriended

Jepp. Jag har blivit det. Unfriended, alltså.
Det vill säga att någon plockat bort mig som vän på Facebook.
Känns kanske hårt, men är ganska vanligt. Unfriending är t o m ett ordboksord, så vanligt är det.
Unfrienda kan vara ett självklart val, om man är vän med någon som ändå har 3999 vänner, och knappast kommer att sakna en. Man är helt enkelt inte "vän" och då spelar det inte så stor roll. Men forskning har visat att den vanligaste anledningen till att man plockar bort "vänner" är många och oviktiga inlägg.
I början av facebookeran var det status att ha många vänner, men den vinden har vänt. Nu ska det vara kvalitet framför kvantitet, även i vänskapskontakterna. Kanske är att unfrienda "fashion" - som de sa till min svägerska när hon sa att strumporna hon tänkte köpa var udda färger. "Det är fashion!" sa expediten bestämt. Så vissa säger upp alla sina vänner och börjar om från början. Andra praktiserar principen "en in, en ut".

Facebook sägs också påminna om skolvärldens hierarki, och alla som gått högstadiet eller dess motsvarighet, vet att det finns en packe sociala regler som aldrig formuleras men som alla känner till. T ex att dina vänner utgör din grupptillhörighet - och i förlängningen visar de vem du är. Tror man då i alla fall.
Senare inser de allra flesta att den enda som kan visa vem man är - är man själv.

King of the hill

Is social media the biggest shift since the industrial revolution? Min far bergsingenjören skulle få generalspatt om jag sa det till honom. Jämföra några jäkla datorer med bergsmännens kamp i gruvorna. Pffff!
Om det nu ändå skulle vara så, så är det ju en himla tur att jag lämnat skolan sedan länge. På historielektionerna, där jag (ibland) satt och tänkte på annat så brukade jag reflexmässigt svara: "den industriella revolutionen" på frågor som "vad låg bakom....X/Y/Z?". Ibland funkade det som svar, ibland gav det mig ytterligare 30 sekunders betänketid, och ibland - så ja, var det helt fel. Men statistiskt så var chanserna hyfsade.

Sociala media är nu king of the hill när det gäller vad vi använder webben till.
Våra kommunikationsvanor har ändrats drastiskt. Jag får gåshud av filmen om sociala media på Youtube, kanske för att informationsspridningen susar som en supersnabb löpeld runt klotet, och aldrig någonsin stannar. Mer än 1,5 miljoner informationsobjekt (bilder, bloggar, meddelanden, webblänkar, nyheter osv) delas via Facebook - dagligen. Vi skypar, streamar, delar, spelar, letar, hittar, interagerar. På Linkedin har jag sedan oktober ca ytterligare 10 000 personer i mitt nätverk. Webb-TV ger möjlighet att själv välja vad man vill se och när, och TV-tablån är för många ett minne blott. Papperstidningarna minskar, när vi kan själva välja vilka nyheter vi vill ha, och på vilket sätt vi vill ha dem.

Snacket om att företagens världsherraväldestankar är riskabla för vår integritet, att det är onaturligt eller omänskligt att inte mötas ansikte mot ansikte, att sociala medier bara är en hype, då? Ja, så är det kanske också. Men vi är människor, och för oss är utveckling något naturligt. Oavsett om det är räkna ut hur en stånggång ska funka eller hur personliga nätverk kan byggas med hjälp av IT. Hur vi sedan väljer att nyttja teknikens framsteg är upp till oss.