Ack Värmeland du sköna

Värmland har för alltid en särskild plats i mitt hjärta. Jag spenderade tio år av min barndom och ungdomstid i (numera) backwater-orten Munkfors, där vi bodde i ett rött tvåvåningshus med vita knutar på en udde med får och kantareller i Klarälven. 

I Värmland spenderade jag nästan hela min skoltid (utom klass 1 och sista året i gymnasiet) med allt vad det innebär av kompisar, antagonister, bästa vänner (som jag fortfarande har kvar - tack!), besvikelser, glädjeämnen, skolbussar, kärleksproblem, folkparksbesök, skolfester, och - transporter när man var utan körkort. Glesbygd handlar mycket om transporter hit eller dit. Lokaltrafik existerar knappt, och definitivt inte när man behöver det. Föräldrar ställde upp då och då, men för det mesta löste vi problemen själva. Betalade kompisens rödlockiga storebrorsa för att han skulle köra oss. Ibland gjorde han det ändå. Vi åkte raggarbilar med fluffiga tärningar, EPA-traktorer, min kompis farsas Fiat, mina klasskompisars MiniCooper, Saab, gamla BMW, ChevroletBlazer, Volvo Amason, Passat och så vidare. Många som trängde ihop sig i samma bil. Alltid någon "som körde". Jag läste dagboksanteckningar från den tiden: "vi åkte till Sunnemos Folkets hus för att kolla om det var nåt kul där. Det var det inte, så vi åkte hem igen." Inte ett ord om HUR vi åkte - ingen av oss hade ju vare sig körkort eller bil.

Jag flyttade tyvärr därifrån ganska hastigt när jag var 18, tillsammans med min familj, och kom inte tillbaka på länge, men värmländska är och förblir den rotvälska jag tycker allra bäst om.

Tanten

Tänkte idag på tanten, vart tog hon egentligen vägen? Ni vet hon som fanns på landet när man var liten.

I min farmor och farfars by i Dalarna fanns en gammal tant som hette Linnea. För mig är hon urtanten. Alla tanters förebild. Självförsörjande. Liten och bred, säkert stark som en oxe. God som gull. Alltid glad. Kom man hem till Linnea, så bjöds det på kok-kaffe i små blommiga koppar, och kanske en hembakt bulle eller en kaka. Kaffe på bit.

Alltid, alltid. alltid samma outfit. Klänning i något tåligt material, som t ex polyester, som slutar strax under knäna. Kofta. Huckle. Sockar. Träskor. Möjligen med en emaljerad spann i handen. Funderar på om jag ska ta upp den stilen igen? Bärbar dator i det mindre formatet kan man säkert trycka ner i spannen. Polyester är som sagt lättskött, och huckle döljer effektivt en bad hair-day. Träskor är lite modernt, så där är man ju hemma.

Linnea hade stuga, trädgårdsland, äng, ko och säkert katt. Höns. Möjligen hund.

Någon man kommer jag däremot inte ihåg.

Lantliga nöjen

Så var höstlovet slut. Så skönt att vara ledig några dagar. Släppa dator och mobil, och vara på gränsen till onåbar för omvärlden. Slog på stort och bakade tunnbröd i vedugnen, tillsammans med en kompis och 5 barn. Det visade sig vara ett lagom arbetslag för uppgiften. Två som kavlade, en som kruskavlade, en som pickade, en som gräddade och en som borstade askan av bröden när de kom ur ugnen. Och så en allround, som borstade mjöl, hämtade saker, hjälpte till, petade in fler pinnar i brasan och sånt.

Den här gången blev det lagom många bröd, ca 40 st.
Förra gången vi bakade tunnbröd tänkte jag att vi skulle göra det rejält när vi nu gjorde det. Så jag tog ett gammalt recept med ca 4 liter degvätska. Det blev TVÄTTBALJA full med deg. Fan. Förr i tin var hade kärringarna bättre snurr på bakspaden. Inte jag. Till slut slängde jag deg.

Den här helgen blev det också bastu. Sitta i den goda värmen, äta små starka korvar, dricka något läskande, snacka om allt och inget. Bli varm utifrån och in, titta på stjärnorna (som syns så fantastiskt bra där på landet i mörkret) medan man går in och sedan avsluta med en varm dusch. Stimulerande för både kropp och själ.
Nu stundar ny vecka. Sista veckan med min närmaste kollega. Det kommer att kännas ensamt utan honom.

Plingplong och rökelse

I södra dalarna finns en mysig by som heter Stjärnsund. Den ligger precis vid den tre mil långa sjön Grycken. I byn finns ett gäng gamla grönavågare som driver en kursgård som heter Fridhem. Där finns en liten ekobutik, en ekologisk servering, en andrahandsaffär och ett omfattande alternativt kursutbud. Det är ingen underdrift att säga att de är befriande (eller galet) öppna för det mesta inom rökelse, plingplong och personlig utveckling. I dagsläget finns bl a frigörande dans, feng shiu, meditation och oneness workshops på programmet.

För några år sedan var jag där med familjen, och gick över en gårdsplan, då plötsligt en kvinna slängde upp sin ytterdörr och kom utrusande ur sitt hus mot mig. Hon närmade sig, hojtandes och viftandes med armarna upp mot huvudet, "Ditt chakra, ditt kronchakra! Det är fantastiskt!! Din aura lyser så starkt, jag har aldrig sett något liknande!" Det visade sig att hon suttit inne i sitt hus, sett detta fantastiska kronchakra vandra förbi, och nu bestämt ville att jag skulle följa med henne så att hon kunde få titta närmare på det, "läsa det" som hon sa.
Aldrig i livet, tänkte jag då, att jag följer med henne någonstans. Kärringen är ju uppenbart heltokig. Vem vet vad hon kan hitta på. Så jag vände på klacken och gick tillbaka samma väg som jag kommit.

Om någon kom och sa det till mig idag, så skulle min attityd vara en helt annan. Inte för att jag tror på allt jag hör eller ser, utan för att jag är beredd att lyssna. Livet blir så mycket roligare då :)

Hösthelg

Har haft en härlig fredag-lördag, med övernattning och supergod mat på lilla mysiga Dala-Husby Hotell. Har åkt förbi där massor av gånger, men aldrig lyckats ta mig dit. Nu var det dags, och det rekommenderas verkligen! Se länk: http://www.dalahusbyhotell.com/hem.html

Därefter skördade vi resten i trädgårdslandet. Egna äpplen, gula stora pumpor, majskolvar.
Hämtade barnen hos farmor och farfar (där de enligt uppgift varit både snälla, tittat på film med 15-årsgräns när farmor sov och därtill ritat minst trehundra teckningar), och hunden hos de snälla hundvakterna, och intog sedan söndagsfika i ett herrans oväsen tillsammans med nio barn, fem vuxna och en skällande hund (våran). Hundvaktens bror delade med sig av ljuvliga Victoria-plommon.
Gjorde en plommonpaj (ur Anna Bergenströms "Annas mat") till efterrätt idag, och den blev väldigt god (trots att jag istället för vanlig grädde tog matlagningsgrädde och naturell youghurt). Man tager vad man haver, och oftast funkar det ju.

I järnbärarland

Idag återinvigde vi bastun. Eldade på som sjutton. Sista gången jag la in ved var det 80 grader varmt och jag hade fleecetröja. Det är ingen toppenkombo. Om nu någon trodde det. När vi sedan skulle basta så var det närmare 100 grader. Det är på tok för varmt, och då missar man hela grejen. Då är det inte längre någon njutning, då är det självspäkning. Man klarar några minuter i taget, sedan måste man ut och utan handduk är det lätt att man bränner sig. Men det var skönt i alla fall en liten stund för familjens snoriga näsor, som efter 2 veckor i skolan har drabbats av höstens första förkylningsomgång.

Nu är det skördetid. Skulle vilja stå där i gummistövlar, halmhatt och hängslen och skrocka förnöjt över växtligheten. Men vi äter istället. Pumporna som sprider sig som triffider i trädgårslandet. Majs, squash, rödbetor (så gör också en sork som bosatt sig därunder), sockerärtor, fänkål och gurkor. Gott med på alla sätt ekologiskt och egenhändigt odlat.
Imorgon blir det nog lingon- och svampplockning, under en förhoppningvis meditativ skogsutflykt. Men vänta, nej, det blir nog inte så meditativt. De två kung-fu-mästarna (enligt deras egen uppgift) ska ju hindras från att börja slåss var 50:e meter. Kanske skulle man istället ge dem varsin rejäl käpp och se hur det går.

Jag känner starkt för skogen. Om jag kunde så skulle jag vilja komma ut i skogen varje dag. Att gå eller springa på smala vältrampade stigar ger mig en känsla av att vara en liten del i det stora. Jag är en typisk mellansvensk produkt, utan någon speciell relation till hav eller höga berg. Där jag kommer ifrån finns det skog. Väldigt mycket skog.

Vem fan behöver en byxpress?

Mitt hotellrum. Med byxpress och flasköppnare på toa. Byggt på 80-talet men tycks vara kvar i villfarelsen att alla vardagsresenärer är män. Som av någon obskyr anledning vill ta en pilsner när de sitter på dass?
Försökte faktiskt pressa en klänning i byxpressen imorse. Har länge tänkt att jag skulle prova det. Baaah! Sämre manick får man leta efter. Telefonen ringde så jag glömde klänningen i pressen i 30 minuter, sen stängde den av sig själv. Jag trodde att klänningen hade brunnit upp, men istället syntes det inte ens att den hängt i press. Den var lika jäkla skrynklig som innan. Wtf, jag tog den ändå.

Längtar hem. Trots att hem innebär en hall med en halvfärdig garderobsvägg, en bokhylla som funkar som klädhängare, en 1800-talssoffa överlastad med flytvästar, skolväskor, kläder som stannat för att vila på sin färd till tvättstugan, gamla räkningar och viktiga papper, en kattlåda, en halvt uppäten hundkorg, samt 2 kubik barnkläder som jag sorterat ut ur barnens garderob. Skiten blir liksom bara stående, så man får hoppa över den. Jag brukar svära och bli sur, och vill helst av allt kunna skylla på någon annan latmask, men kommer sedan - oftast - på att jag faktiskt kan flytta på den själv. Men då ropar någon: "Maaaaammmmmaaaaaaa! det finns inget paaaaappeeeer!" Och sen är den tanken borta.

Barnkläderna ska vidare till nästa barnfamilj, aldrig i helskotta att jag lämnar bort så mycket bra grejer. Min egen garderobsrensning lämnade jag i Emmaus klädinsamling. Gud bevare den som behöver glida fram i grön trenchcoat med skärp över röven och till det en tröja som slutar ovanför naveln.

På väg hem

Det är alltid jobbigt att åka hem.
Visserligen längtar jag hem, men jag är ganska säker på att det ser ut som ett jäkla bombnedslag hemma. När man åker han man ofta lite bråttom, och så tänker man: det där fixar vi lätt när vi kommer hem.
Jo, tjena.

När vi kommer hem har vi minst två kubik packning med oss, tre småfrustrerade hoppande ungar, en hoppande hund och en högljutt mjauande katt. Två kubik landar i hallen - ovanpå det där andra som redan står där. Som har stått där sen början av juli. Två kubik ska sedan packas upp, sorteras in, tvättas osv. Fast man helst bara vill sitta ner en stund. Helst skulle jag vilja komma hem, ställa in väskorna, och gå och lägga mig en stund. Sedan, när jag kommer upp igen - efter sådär en timma - så har allt på ett magiskt sätt packats upp och fixats till, Det är rent, avplockat och dammsuget överallt hemma, en brasa sprakar och lite musik flöjtar i bakgrunden. Hmmm... en önskedröm.

Äsch, nu måste jag gå och packa ihop resten.
I år tror jag det blir tre kubik.