Svart bälte i vardagseffektivitet

”Få det gjort!” skriven av David Allen. Med underrubriken "Svart bälte i vardagseffektivitet". Boken beskrivs på följande sätt: "Vilket arbete du än utför leder den dig till samma resultat: Du hinner mer, uppnår bättre resultat och får mer tid över. Allt handlar om några enkla knep. Du är inte beroende av någon avancerad utrustning - en penna och baksidan på ett kuvert är allt du behöver för att kunna sätta igång." Det låter bra. I teorin. Men vissa "tidstjuvar" förgås icke så lätt. Möjligen om man har en packe underställda eller en hysteriskt fet plånbok. Och hur kan jag vara så kategoriskt fördomsfullt säker på den saken? Jo, för att i boken finns detta finurliga schema för problemlösning.

Problem:
Tar det längre än 2 minuter?
Om nej – vidta åtgärd
Om ja – delegera eller skjut upp.

Funkar inte om
• Ditt barn skriker
• Maten är slut
• Det finns inga rena kläder eller rent porslin att äta på
• Dina barns kläder är för små/trasiga/för stora
• Det behövs fixas matsäck NU
• Han/hon har glömt gymnastikkläderna någonstans – oklart var
• Ingen har varit ut med hunden de senaste 6 timmarna
• Gräsmattan ser ut som en nyplöjd åker
• Kollektivtrafiken har gett upp
• Hela tjocka släkten är på ingång

Funkar kanske om:
Man sitter oanfrätt i sin bil eller vid sitt skrivbord på en ordinär arbetsplats där ens största problem består av om man ska prata med en annan vuxen människa om något vuxet, ringa ett telefonsamtal om något jobbrelaterat eller flytta ett papper från höger till vänster eller tvärtom. Och sorry, folks, det är inget i jämförelse med några samverkande faktorer i ovanstående lista.

En bok om svart bälte i vardagseffektivitet kan helt enkelt inte trovärdigt skrivas av en människa som inte har varit hemma med barn, eller andra behövande. Inte heller av någon människa som jobbar heltid, har fyra barn, undervisar på universitetet, påstår sig baka allt bröd själv och laga all mat från grunden och dessutom skriver böcker. Samtidigt. Och som seriöst står och säger att hon/han är en fantastisk mor/far, som gör ALLT för sina barn. Jaha, det är väl i så fall ALLT utom att undvika en hjärtattack i för tidig ålder. Eller ALLT utom att inse att det hon/han visar för sina barn är hur en förälders liv ska vara. Hur stressigt det är tillåtet att livet är. Under hur lite tid det är tillåtet att bara njuta, i förhållande till hur mycket tid som går åt till att prestera. Hur viktigt det är att visa upp en lyckad fasad.

Har du läst ”28 timmar på ett dygn”? En av de passusar jag minns bäst från den boken är där den hårt arbetande mamman har fått i uppdrag att göra något hembakt till skolans basar (eller liknande). Det är oerhört viktigt att det är just hemgjort. Riktiga föräldrar bakar nämligen allt själva. Men hon har inte tid. Så hon köper färdiggjort, och smular sedan sönder kanterna – för att det ska se hemgjort ut. Och så skäms hon.
Och japp - någon borde definitivt skämmas, men det är inte hon.

Annapurna Base Camp

ABC (Annapurna Base Camp) ligger på 4130 m. Våra supertrevliga bergsguider, Karma och Yogindra, hade gått dit på 10 dagar. Fem dagar dit och fem dagar tillbaka från startpunkten Naya Pool, någon mil nordväst om Pokhara, nära Birethanti.
Yogindra är Sherpa (dvs han hör till den etniska folkgruppen Sherpa), och Karma van att vistats i bergsområden så ingen av dem behövde tydligen oroa sig för någon höjdsjuka. Annars är rekommendationen att man ägnar en eller ett par dagar åt att acklimatisera sig på hög höjd för att slippa symptom, som kan uppträda från ca 3400 m. För vissa individer kan det komma ännu tidigare.
Jag har tidigare funderat på om man skulle gå till något av alla base camps som finns, men efter den vandring jag just gjort så vet jag inte. Den kändes alldeles lagom, och att rusa vidare upp och ner i ytterligare dagar och dessutom kanske få höjdsjuka... njaa, jag vet inte. Men kanske är det lite som att föda barn. När värkarna är som värst lovar man sig själv att "aldrig mer". Men några år senare står man där igen, och tänker att "va fan, jag visste ju att det skulle bli såhär".
Och tiden lägger ju gärna ett rosa skimmer över vedermödorna - så vi får väl se..

Godbit 2011

Jag brukar få en bra blaska i brevlådan som sällan eller aldrig har några artiklar om bantning. Det är skönt att slippa läsa om hur man kan gå ner i vikt med hjälp av alla möjliga konstiga dieter, typ tre kokta ägg och en kopp grässmakande, laxerande örtte till frukost, lunch och middag. Dieter som sällan handlar om att förändra något i grunden, utan snarare om att komma i klänningen till bröllopet eller slippa skämmas på stranden.
Det är egentligen något människo-ovänligt över den sortens kortsiktiga viktnedgång. För vi inbillar oss ibland att vi måste bli smalare för att duga i olika sammanhang. Det finns en skam i att vara lite mysigt rund. Där kan vi vara väldigt hårda mot oss själva. Speciellt vi kvinnor, som är fostrade i att en stor del av vårt värde sitter i det andra ser.
Så vi kämpar. Vi väger mat i gram. Räknar prickar. Följer minutiöst detaljerade matsedlar. Men dieter funkar aldrig i längden, för sen går man tillbaka till den vanliga livsföringen. Och då är man snart där igen. Nej, övervikt handlar sällan om just mat. Det handlar snarare om självbild, om kontroll, om stress och  negativa känslor. Något som lätt blir en negativ spiral.
Här kanske den yogiska inställningen till mat kan få kliva fram. Ta tid att äta, att dricka, att njuta naturen. En timme för att äta en apelsin, det är riktmärket. Och en liten godbit då och då är bara bra för kroppen, det drar ingång belöningssystemet och gör att man mår bra.

Med spår av fredagsmys

I helgen skulle det säljas bullar och muffins på stadens torg. När frågan gick ut till alla föräldra och barn i klassen så kändes det självklart att vi skulle bidra. Dessutom finns tre sätt att tjäna pengar inför klassresan: tulpanförsäljning, bullförsäljning och disko. Jag och en hel del andra högg på bakningen. Så jag visste att det var på g, och kunde ha börjat baka långt innan igår, men guess what. Inte särskilt svårt att gissa. Det gjorde jag inte.
Jag har redan insett att kombinera fysträning (inför vandringen) med många nya arbetsuppgifter och familjeliv med aktiviteter och middagsplanering och läxläsning inte funkar särskilt bra. Lägg till städning, och du fattar hur det ser ut här hemma. Lägg också till bakning en masse, så fattar du poängen. På fredag eftermiddag slutade jag jobba. Kände mig inte klar för fem öre. Sen dammsög jag vardagsrummet, och var tvungen att sätta mig ner. Kände mig egendomligt kraftlös. Och sen skulle jag baka typ 25 påsar med 5 i varje.
12-åringen var inte intresserad och därtill mest fredagstrött och sur för att jag anmält oss överhuvudtaget. 9-åringarna var kvar på fritids, så de kom hem mitt i det värsta mjölandet. Sambon kom hem, trött efter flera dagars tjänsteresa, och började laga mat. Vårt kök är litet, och stämningen var kanske inte på topp. Som det så gärna blir, när alla är jättetrötta efter veckans slit på arbetet och i skolan. Men maten var god och vi fick en trevlig middagsstund.
Sen tog bakningshelvetet vid igen, och allt jag bakade blev misslyckat. Fastnade i botten osv. Då gav jag upp. Sambon sa att 8 påsar i alla fall var bättre än inga alls. Så fick det bli.
Och vi var på plats på sista passet på lördagen, och sålde slut på allt. Slutet gott allting gott.

Dåligt ledarskap

Pratade med en kompis om ledarskap, och om hur fel det kan bli när det blir fel.
En gång för länge sedan praktiserade jag ett par veckor på en tidning, vars chefredaktör satte skräck i samtliga på den lilla redaktionen. Det räckte med att kärringen körde in på parkeringen för att de anställda skulle känna magsyran sätta in, och en märklig kraftlöshet omge dem.
Chefredaktören hade som affärsidé att ha i princip obetalda "anställda" under en längre tid. Tjejer och killar som var så tacksamma för att de fick ett jobb på en tidning med till det yttre både rättspatos och engagemang, att de var beredda att ställa upp på en hel del riktigt dåligt ledarskap. Att sätta skräck i någon kan gå fort, men det kan också ske längs en glidande skala, där offret så småningom accepterar sämre och sämre behandling utan att knota. Ett sätt är till exempel att chefen med ojämna mellanrum skäller ut underställda, av olika och oväntade orsaker, gärna inför andra. Skjuter in sig på personliga egenskaper snarare än prestation. Oftast handlar det mer om chefens oförmåga än den anställdes, och hans/hennes behov av att höja sig själv genom att sänka andra. Fast det sista kan vara svårt att identifiera när man står i en störtskur av smädelser angående hur kass man är, vilken tråkig attityd man har eller hur uselt man presterar samtidigt som man är smärtsamt medveten om att det jobb man har - är det enda jobb man har.
I de lägena är det svårt att förstå varför man låter bli att säga ifrån. Men offret kan vid det här laget vara så övertygad om att han/hon verkligen är urbota kass, att man känner att det inte någon idé. Att det ändå inte finns någon som skulle vilja anställa en, så det är lika bra att man stannar kvar så man åtminstone slipper bli arbetslös.
Då är det inte längre bara dåligt ledarskap, då närmar det sig hjärntvätt och psykologisk mobbning.
Och det, mina vänner, är inga vackra saker.

Mindful mamma

Ring hellre en vän än att kasta dig över disken när du kommer hem. Sparka av dig skorna, släng dig i soffan, lägg upp fötterna på bordet, och slå upp ett glas kall julmust/saft/vatten. Låt barnen berätta sitt, eller sitt bara bredvid när de håller på med vad det nu är de gör. Spelar de spel, så kan du titta på. Eller vara med en stund. Bjud dem på ett glas julmust/saft/vatten. Föreslå att någon av dem fixar popcorn. Föreslå att ni kollar på en film. Då kan du diskret sluta ögonen en stund om du vill. Strunt i dammråttorna, skrynkliga filtar, sambons strumpor under soffbordet, hundens söndertuggade pinnar och pappersåtervinningen. Ignorera fläckarna på köksbänken, eller det faktum att det är slut på dasspapper. Någon annan kan fixa det. Släck i tvättstugan och dra igen dörren, så slipper du se skiten just den här lilla stunden. Underskatta aldrig värdet av mysbelysning på en fredagkväll.

Mellandagsrea

Packat redan på parkeringen. Lätt upphetsad stämning i jakten på en parkeringsplats. Inne blir det snabbt svettigt. Affärer med ställningar med rea-kläder hängande och slängande lite på trekvart. Alla bra grejer uppenbarligen slut. De två minsta orkade leta efter skidpaket i två olika sportaffärer, och den äldsta efter täckbyxor i samma affärer. Täckbyxor från SOS för 2000 spänn (på rea) för en 12-åring? Nej tack. Sen tog orken slut. "Hungrig" sa lillebror. "Trött" sa lillasyster. "Kissnödig" sa sambon. Mamman, dvs jag, blir sällan akut hungrig, trött eller kissnödig i ett köpcentrum. Om jag så stupar på min post, så ser jag det som min uppgift att dammsuga samtliga sportaffärer efter täckbyxor. Skönt att man har andra medspelare som är tydligare - så man slipper stupa offentligt. Slutsats: vi får kolla efter skidpaket på något annat ställe, men kanske kan det finnas prisvärda täckbyxor någon annanstans i detta förkättrade köpmecka? Vi ska ju ändå tillbaka till bilen, och på vägen dit kan vi ju titta om vi hittar nåt. Men vi blev trötta bara av att titta in i affärskedjornas fönster. Minst trettio utmattade mellandagsshoppare i samtliga kassaköer. Minst tjugo i kön till provrummen. Till slut gav vi upp det där med kläder, för ärligt talat - vem behöver en aprikosfärgad top med volanger i januari? Det är ändå det enda som tycks finnas i överflöd.
Lillebror och jag fastnade som absolut sista stopp inne på Panduro.
Våra fynd:

• 1, 2 m bollfrans (det är alltid snyggt med bollfrans)
• En självhäftande nylonlapp för storasysters jacka (hon råkade försöka tända en brasa med jackan på)
• Ett trepack limstift (livets nödtorft för pysslare)
• Porslinsfärger
• En helt vit tekanna med kopp som lillebror ska måla (för 49 kronor!! Hur får man ihop till material, tillverkning, personal, transport - och vinstmarginal - på 49 spänn?? It beats me, och gör att jag nästan får lite dåligt samvete. Det borde inte - kan ju inte - gå ihop för den som tillverkar?)

Ong namo guru dev namo

Mantrat ovan betyder ungefär "jag böjer mig för min inre visdom", och ansvänds som en startsignal till kroppen. Så att den ska fatta att nu är det yoga som gäller. Lite som att ringa i klockan tillsammans med Pavlovs hundar. Så inleds passet. Man sitter i meditationsställning, med handflatorna lätt pressade mot varandra, tummarna mot bröstkorgen, och sjunger mantrat tre gånger för att börja.
Det måste vara något med den där yogan för den gör mig faktiskt underbart lugn och harmonisk.
Jag längtar dit. Jag som aldrig själsligt verkligen längtat efter friskvårdpass, kan känna yogasuget redan på lördagen. Visst kan det vara skönt att motionera, men handen på hjärtat - hur många gånger menar man inte att det är skönt EFTERÅT?
Min yoga handlar inte för fem öre om prestation. Att bara vara där räcker. Den milde yogalärarens avslutande spel på gongen sänder ljudvibrationer ut i rummet, som fortplantar sig in i ens medvetande och på något sätt håller kvar åtminstone mig i den mentala vilan. Det är fantastiskt.
Jag minns ett prova-på-pass jag var på en gång. Poweryoga var det nog. Man skulle andas och flytta fötter och armar och händer och räkna och böja ryggen och magen och sträcka ut och krypa ihop, och andas! Glöm inte att andas! ropade ledaren flera gånger. Hur fan skulle man kunna glömma att andas? Då tuppar man ju av. Så vi kom nog ihåg att andas, samtidigt som vi undertryckte skrattanfall i ryggposition med ett knä vid vardera örat och knäskålarna i golvet. Då får man magkramp, kan jag meddela ;)