Slacktivism och folkskräck

Smarta mobiltelefoner minskar vårt engagemang i samhället och i andra människor. Din mobiltelefon har förvandlats till en snuttefilt och 99 av 100 stänger ALDRIG av mobilen.  Behovet av att ta kontakt med andra människor minskar, och idoga mobilanvändare tenderar tydligen att ta den "enkla" vägen i kontakten med andra människor. Om det nu finns någon enkel väg? Jo, det kanske är enklare om man inte behöver möta andra människor ansikte mot ansikte och förklara varför man inte vill ha någon kontakt med dem, eller varför man inte orkar just nu. Normalt så anstränger man sig för att andra inte ska bli ledsna eller sårade, men med en technical device i handen, som ett skydd mot omvärlden, så behöver du kanske inte det. Enkelt och praktiskt. Alltid till hands i fickan. Å andra sidan, så kan bekräftelse be a good thing. Ibland behöver man kanske stöd och möjlighet att kommunicera med likasinnade, t ex via communities av olika slag. Där kan det finnas en plats för den som känner sig annorlunda, och där tycker jag att det kravlösa har en plats. Det som är intressant är att det finns en koppling mellan intresset för andra människor  och bekräftelse. Om man ständigt kan få bekräftelse på annat håll, så minskar intresset för att engagera sig "på riktigt". Engagemang i andra kan kosta. Man kan bli sårad. Det kan göra ont. Det kan vara jobbigt. Engagemanget vi får via mobiltelefonerna är enkelt och kravlöst. Man kan få bekräftelse non-stop. Man kan också stänga av när man vill, stänga jobbiga människor och situationer "ute", bara inte svara eller välja själv när man vill engagera sig. Som grädde behöver vi inte stå för vårt själviska beteende, som normalt inte är socialt accepterat, utan kan huka oss i floskler som "det är så här det är". Nej, det är inte så här det är - det är såhär vi har skapat det.

Hemarbete

Tack goda moder för att vissa arbetsgivare äntligen har fattat att det inte är den fysiska närvaron på arbetsplatsen som räknas. Det som borde räknas är förstås - resultatet. Skit samma var du befinner dig. Bara du får jobbet gjort! Det är min devis. Kan lönen vara individuell, så kan också övriga överenskommelser vara det - och där har inga arbetsgivare något som helst problem med att komma överens med den anställde. Sånt där fjöms om att om en får, så måste alla få - och därför kan ingen få, det är bara undanflykter. Att jobba hemma är guld för familjens projektledare. Det vill säga den som bär huvudansvaret för hemmet, kidsen, planeringen och logistiken. Idag for jag upp kvart i sju. Släppte ut hunden. Tog ur tvättmaskinen. Vek ihop det som hängde på torkställningen. Hängde hälften av tvätten, stopppade in resten i torktumlaren. Tömde torktumlaren på ludd och vatten.  Väckte under tiden barnen, och la fram rena kläder till de som behövde. Letade reda på byxor som inte var för korta, och inte för långa. Tog in hunden. Gick upp till köket. Ställde fram frukost, skar frukt i bitar. Ställde fram tallrikar och skedar. Plockade ur diskmaskinen, konverserade de ätande, plockade i disk. Gjorde en nyttig smoothie. Ställde den i kylen. Plockade sedan bort en död fågel som katterna släpat in under natten,  dammsög mattan i vardagsrummet, vek filtar, ställde undan stolar, puffade kuddar. Tog ut helgens tidningar till återvinningen, tömde kattlådan, samlade ihop tomma schampooflaskor och hämtade tidningen. Kollade med den sovande tonåringen när skoldagen började. Kom överens och lämnade henne sedan ifred. Klädde på mig, sorterade ut smutsiga kläder och la dem i tvättsäcken. Satte telefonerna på laddning, slog på datorn, gjorde en kopp kaffe, tog ut smoothien ur kylen. Satte mig framför datorn. Loggade in. Klockan? 08.15.

Mediababe

Läste i Aftonbladet - denna källa till evig visdom - hur man ska ta sin blogg till nästa nivå och bli en mediababe. Vad skulle vinsten vara med det? Världsherravälde? Ett starkt personligt varumärke?
För mig känns det där som ett kämpigt sätt att bedriva sin tillvaro. Jag har inte den sortens drivkraft. Samtidigt så är jag säker på att Kothbauer, Blondinbella och gänget skulle kunna lära mig ett och annat. Men det går en mycket fin linje mellan det man själv vill göra och allt det där andra. Det gäller att hålla sig på rätt sida av den linjen. För sin själsfrids skull.

"Bloggen har blivit ett kvinnligt fenomen. Enligt undersökningen BloggSverige 4 är så mycket som fyra av fem svenska bloggare kvinnor. Närmare hälften av alla bloggare är mellan 16 och 20 år. De ämnen som de kvinnliga bloggarna både läser om och skriver om själva är mode och design och vardagsbetraktelser. De manliga bloggarna intresserar sig främst för ämnen som IT, bloggande, journalistik, politik och samhälle."

Enligt den här statistiken så pratar killarna på om sånt som ligger en bit bort, i ett mer yrkesmässigt än personligt perspektiv. Tjejerna talar om det som ligger dem närmast om hjärtat - i ett mer personligt än yrkesmässigt perspektiv. Tack och lov att vi alla är olika. Vem skulle annars läsa allt vi skriver? Och vem skulle annars ge oss nya perspektiv?

King of the hill

Is social media the biggest shift since the industrial revolution? Min far bergsingenjören skulle få generalspatt om jag sa det till honom. Jämföra några jäkla datorer med bergsmännens kamp i gruvorna. Pffff!
Om det nu ändå skulle vara så, så är det ju en himla tur att jag lämnat skolan sedan länge. På historielektionerna, där jag (ibland) satt och tänkte på annat så brukade jag reflexmässigt svara: "den industriella revolutionen" på frågor som "vad låg bakom....X/Y/Z?". Ibland funkade det som svar, ibland gav det mig ytterligare 30 sekunders betänketid, och ibland - så ja, var det helt fel. Men statistiskt så var chanserna hyfsade.

Sociala media är nu king of the hill när det gäller vad vi använder webben till.
Våra kommunikationsvanor har ändrats drastiskt. Jag får gåshud av filmen om sociala media på Youtube, kanske för att informationsspridningen susar som en supersnabb löpeld runt klotet, och aldrig någonsin stannar. Mer än 1,5 miljoner informationsobjekt (bilder, bloggar, meddelanden, webblänkar, nyheter osv) delas via Facebook - dagligen. Vi skypar, streamar, delar, spelar, letar, hittar, interagerar. På Linkedin har jag sedan oktober ca ytterligare 10 000 personer i mitt nätverk. Webb-TV ger möjlighet att själv välja vad man vill se och när, och TV-tablån är för många ett minne blott. Papperstidningarna minskar, när vi kan själva välja vilka nyheter vi vill ha, och på vilket sätt vi vill ha dem.

Snacket om att företagens världsherraväldestankar är riskabla för vår integritet, att det är onaturligt eller omänskligt att inte mötas ansikte mot ansikte, att sociala medier bara är en hype, då? Ja, så är det kanske också. Men vi är människor, och för oss är utveckling något naturligt. Oavsett om det är räkna ut hur en stånggång ska funka eller hur personliga nätverk kan byggas med hjälp av IT. Hur vi sedan väljer att nyttja teknikens framsteg är upp till oss.

Informationslogistik

Häromdagen satt jag på ett långt telefonmöte. Bortsett från frågan om det verkligen var meningsfullt att jag satt där så länge, så kände jag ganska snart att jag hade byxorna fulla av myror. Eller ja, tightsen. Men eftersom det är en metafor... Whatever. Tillbaka till ämnet.
Långa möten ger mig ofta adhd-liknande symptom. Allvarliga koncentrationssvårigheter skulle man kunna kalla det. Eller något i stil med "svårt att koppla av".
Jag tror att det är en form av avancerad mental informationslogistik. Jag ser till att få den information jag behöver vid rätt tillfälle. Allt annat är overload.
Några minuters dötid på ett möte och jag vill göra allt möjligt annat samtidigt som jag sitter där och lyssnar lite på trekvart. Läsa mail, surfa, svara på mail, boka nya möten, fundera på vilka jag borde prata med, chatta, göra bildspel, leta lämpliga bilder, leta folk på Linkedin, rita modeller, fundera på vad vi ska äta till middag, planera veckans aktiviteter och arbetstider - you name it. Im on it. Så länge det jag gör "bredvid" inte upptar någon större del av min tankeverksamhet så funkar det.
Min simultankapacitet (ni vet den där kapaciteten som kan förleda en att torka badrumsgolvet med en handduk samtidigt som man sitter på dass eller torka av handfatet, byta handdukar och toarulle samtidigt som man borstar tänderna) går alltså i spinn på lite långrandiga telefonmöten, men på något magiskt sätt missar jag ändå ganska sällan något jag borde ha fångat upp.

Min simultankapacitet sträcker sig dock definitivt inte över allt. Jag har t ex ganska svårt att ringa samtal medan jag kör bil. Då åker jag helst in till sidan innan jag börjar fippla med telefonen.
Annars kör jag av vägen.
.