Upp ur skyttegravarna

En lång relation är ingen walk in the park. Det går upp och det går ner. Ibland kan man ha långa perioder när man är överens och vill samma saker, och ibland har man perioder då den andra enbart känns som en kvarnsten runt halsen. Om någon av parterna ständigt känner det som att han eller hon seglar fram på en räkmacka, så är oddsen goda för att det är på den andres bekostnad.
Någon gång slår relationer i botten. Då räcker det kanske inte med kärlek eller med de positiva erfarenheter man har av varandra. Det krävs något nytt för att ta sig upp. Om man kan hitta det i sitt hjärta att se varandra i ett läge när allt känns förlorat så kanske man kan ta sig vidare till nästa nivå. Som den egna människa man är. Lite som vilket TV-spel som helst. När du tagit dig igenom samma bana så många gånger att du kan den, så är du redo för nästa.
What doesn't kill you makes you stronger.
Nästa nivå av handlar om acceptans. En mer djupgående respekt som bygger på att både vara dig själv, visa vem du är och vad du vill och att låta den andra vara som han eller hon faktiskt är. Det är delvis den gamla sanningen om att man måste älska sig själv, om man ska kunna älska andra. Men det räcker inte. Du måste också respektera dig själv på djupet. Acceptera dig själv - som du är. Försök förstå varför du är som du är. Då kan du oclså börja förstå andra bättre. 

Semestertider

Sådär. Då är semestern här. Och jag älskar att vara ledig och inte ha något program. För mig är det helt OK att bara dega fyra veckor på raken. Äta fil och flingor till lunch (det blir så lite disk), hasa till badet, cykla små cykelturer, glo på gamla filmer på kvällen, vända på dygnet och sova till 12. Inte så många vuxenpoäng där. Men det är just det som är grejen. Jag vill bara koppla av från det liv jag lever till vardags. Och semester är viktigt. Det är vår efterlängtade tid för återhämtning, den tid då alla vill få chans att göra allt det vi längtat efter, men inte haft tid för.
Men semestern kan också bidra till prestationångest.
Det är nämligen nu vi ska visa hur jäkla lyckliga vi är. Hur kära vi är. Vilka underbara resmål vi åker till, och vilken fantastisk semestermat vi äter när vi sitter i sommarkvällen och grillar. Hur nöjda våra barn är. Ibland blir jag fullkomligt galen på alla käcka tillrop på Facebook. Jesus f-cking Christ, vad skulle folk säga om någon någon gång sa som det var.
Det vill säga att man grälar så stickor och strån ryker om fullkomligt oviktiga saker som disken, städningen eller matsedeln. Att svordomarna står som spön i backen när man ska förhandla om vem som ska göra vad i familjen. För bilar ska tankas, tält ska resas, blöjor ska bytas, välling vispas, mat lagas, kattlådor tömmas, disk diskas, mat inhandlas, tvätt tvättas, hundar promeneras - även på semestern. Att x kilowatt av ens energi går åt när man agerar fredsbevarande styrka för hundrade gången i ordningen (när det man egentligen vill göra är att slå de bråkande i huvudet med närmaste tillhygge och sedan storma till skogs, där man sedan stannar i några timmar). Att en liten stund egen tid är allt man vill ha. Att myggjävlarna gör varje försök till mysiga sommarkvällar till ett inferno av myggmedel, gummistövlar, fleecetröjor och i värsta fall - mygghatt. Att romantik är lika fläckvis förekommande när man är ledig som alltid annars. Att frustrationen ligger på lur lika ofta under ledigheten som annars. Att det man verkligen behöver ladda med inför semestern knappast är cash eller champagne - det är tålamod.

Kärlek, hopp och goda intentioner come a long way

The Buddha Replies to the Deva
On a certain day when the Blessed One dwelt at Jetavana, the garden of Anathapindika, a celestial deva came to him in the shape of a Brahman enlightened and wearing clothing as white as snow.

The deva asked, What is the sharpest sword?
What is the deadliest poison?
What is the fiercest fire?
What is the darkest night?"

The Blessed One replied,
The sharpest sword is a word spoken in wrath;
the deadliest poison is covetousness;
the fiercest fire is hatred;
the darkest night is ignorance.

The deva said,
What is the greatest gain?
What is the greatest loss?
Which armour is invulnerable?
What is the best weapon?

The Blessed One replied,
The greatest gain is to give to others;
the greatest loss is to greedily receive without gratitude;
an invulnerable armor is patience;
the best weapon is wisdom.

Det här gillar jag. Det är inget nytt. Det här är så här det är att vara människa, och vad som är bra och dåligt för oss -  det har vi vetat hela tiden. Sen är det olika vad vi gör med den insikten.

Slumpen eller vad

Slumpen finns, säger vissa. Det finns inget som heter slump, säger andra. Förmodligen ligger "sanningen" någonstans däremellan. Men en del saker är jag nästan helt säker på. Ibland behöver man slumpens inverkan som en rejäl spark i baken. Och ibland är slumpen förvånansvärt pricksäker.Och i vissa speciella fall kan slumpen sätta igång händelseförlopp som blir omöjliga att få stopp på... förrän långt senare då allt planat ut igen. Livet är ju upp och ner, och där någonstans visar sig slumpen för oss alla.
Jag tror att mitt livs väg hittills har tagit till vänster eller höger någonstans i närheten av då jag behövde det. Oavsett om jag just vid det tillfället tyckte att det var bra eller dåligt.
Möjligen kan det vara en efterhanskonstruktion att säga att "det var bra det som hände" - men samtidigt så tror jag att det är ett fungerande sätt att se på sina erfarenheter. Att man kan möta svåra stunder och klara av att vända det till något positivt.
Tro, hopp och kärlek - och som lök på laxen: slumpen.
Den måste vi lära oss att ta höjd för.

Other kids did it

Fast man är vuxen kan man hemfalla till att skylla sitt beteende på någon annan. Faktum är att det är den allra enklaste vägen när man vill skydda sig själv. Det är någon annans fel att jag gjorde så här, att det blev som det blev. Det beteendet och den metoden finns överallt. Man vill gräva fram en syndabock, som man kan skylla på, kanske straffa - och sedan glömma/förtränga hela saken. Ofta är det otvivelaktigt fler kockar i soppan. Men det har mindre betydelse. Det finns bara en enda person som kan - och bör - stå till svars för det man gör - man själv. Oavsett vad som hänt så har man som vuxen ett eget ansvar.
I svåra stunder sätter man också gärna sig själv främst. Det är ett sätt att överleva, och i en pressad situation har man kanske ingen annan metod. Det viktigaste är att man lär sig något av det. Att man är visare nästa gång. Att man då kan visa kärlek även för andra.

Fjollträsk

När man har en blogg så ska man skriva ofta. Så är det sagt, och då gäller just det. "Tesagt gäller" på östgötska. Men jag ligger efter, kan jag konstatera, och jaja, då får det väl vara så. Det är väl ingen tävling, detta? Nä, just det. Mina få läsare klarar sig säkert.
Såg i veckan att en supportgrupp för homosexuella inte fick ha en bild uppe på Facebook, där två män kysste varandra.
Det uberfjantiga hycklandet är verkligen svårt att begripa. Bögskräcken (typ det kanske smittar... nån kanske tror att inte jag heller är en "riktig" man... nån kanske tror att jag också är pervers... Gud säger.... osv) har ju alltid funnits, men nu är det väl ändå dags att komma med i matchen!! Vi måste väl för tusan kunna se kärleken där den faktiskt finns, och acceptera att vi är olika. Filmer som "Saw" del 1-typ 45 sprids över världen, men vi klarar inte att se två män kyssa varandra? Wtf??
Att kärlek är svårt, det vet alla som drabbats av det, men det är knappast stötande!!

Kan inte låta bli att tänka på Lewis Blacks roliga standup där han raljerar över president Bush's inställning till homosexuella. Den ligger ngnstans här på bloggen, men för att du ska slippa leta:
http://youtu.be/o-id4GKsaQk

Med varma hälsning från Fjollträsk

Fredag

Alla hjärtans dag närmar sig. För ett par år sen delade receptionen på jobbet ut två olika sorters kort; på ett stod det något om kärlek (jag vet inte vad, för de var slut när jag kom dit) och på det andra stod det "Du är en fin vän". Jag gav det sistnämnda till mina barns far, som nog mest tyckte att det var ett dåligt skämt.
Men jag menade det. Kärleken kommer och går i alla långa relationer. Om vänskapen pallar trycket även då relationen mest handlar om nöd (kontra lust), då finns en chans att man kan fortsätta att vara ihop länge. Om man både kan stå ut med varann och behandla varandra med respekt i svackorna, så ökar man chansen att kunna njuta i topparna.
Det är inte raketforskning, det är bara så det är.

Vänskap utanför kärleksrelationen är minst lika viktig. Jag har ett par riktigt nära vänner. De finns där. I alla väder, och det är en enorm trygghet. Kärlek kommer och går, men äkta vänskap består.

Jingle Bells

Var på julkonsert ikväll. Alla var så fina i tomteluvor och röda klänningar. Lillasyster hade jeans och tröja, och tomtemössa, men efter att hon hade träffat på en kamrat som sa att hennes tontenössa såg "konstig" ut så vägrade hon att ha den. Jag var glad att jag övertygat henne att ta ett par hela jeans. Man vet att man har kontakt med sina känslor när man börjar gråta på barnens blockflöjtskonsert. Samtidigt kände jag lust att fnissa, när jag hörde de kompletterande tjutande och visslande tonerna i den finstämda Jingle bells. Men ingen förälder med överlevnadsinstinkt fnissar på sitt barns julkonsert. Det är helt enkelt inte tänkbart. Istället ska man filma och fota som en vettvilling. Ha hela tjocka släkten på plats som gör detsamma, och - icke att förglömma - organisera så att ens barn har en liten bukett att ge till fröken efteråt. Allt detta organiserande gör mig gråhårig. Jag får härdsmälta av att försöka hålla varenda julklapp, julbrev, julblomma, lovdagar, lilljulafton, luciafirande, utstyrslar till lucia, stjärngosse, pepparkaksgubbe, tomte, ängel och fan och hans moster, fungerande lampor i ljus och luciakronor, röda band, glitter, jullunch, avslutning av alla aktiviter och julfest i huvudet. Det är som ett maratonlopp fram till att man går på semester. Och så jobbar man ju också.
I år har jag dock gudskelov delegerat kraftigt.
Storasyster fixade till exempel julklappen (ni vet den man ska skicka till andra barn i fattigare länder, och som ska innehålla papper, penna, tandborste, tvål, ritblock, vykort osv. En lång lista på grejer som man definitivt inte har hemma.) i år. "Så kom det i alla fall EN julklapp från oss, mamma". En av tre möjliga. Tur att vi har dig. storasyster!
Det blev en himla fin julklapp också, för storasyster sparade inte på krutet. 300 spänn kostade kalaset.

Nu inväntar jag lillebrors trumpetkonsert. Med viss bävan, jag erkänner.

Tolerance & Happiness

Han har sagt många bra och tänkvärda saker, den där Dalai Lama.
De riktigt bra sakerna är så självklara när man hör dem, men man behöver också höra dem då och då för att påminnas om hur självklara de är.

In the practice of tolerance, one's enemy is the best teacher.

If you want others to be happy, practice compassion.

If you want to be happy, practice compassion.