Hemarbete

Tack goda moder för att vissa arbetsgivare äntligen har fattat att det inte är den fysiska närvaron på arbetsplatsen som räknas. Det som borde räknas är förstås - resultatet. Skit samma var du befinner dig. Bara du får jobbet gjort! Det är min devis. Kan lönen vara individuell, så kan också övriga överenskommelser vara det - och där har inga arbetsgivare något som helst problem med att komma överens med den anställde. Sånt där fjöms om att om en får, så måste alla få - och därför kan ingen få, det är bara undanflykter. Att jobba hemma är guld för familjens projektledare. Det vill säga den som bär huvudansvaret för hemmet, kidsen, planeringen och logistiken. Idag for jag upp kvart i sju. Släppte ut hunden. Tog ur tvättmaskinen. Vek ihop det som hängde på torkställningen. Hängde hälften av tvätten, stopppade in resten i torktumlaren. Tömde torktumlaren på ludd och vatten.  Väckte under tiden barnen, och la fram rena kläder till de som behövde. Letade reda på byxor som inte var för korta, och inte för långa. Tog in hunden. Gick upp till köket. Ställde fram frukost, skar frukt i bitar. Ställde fram tallrikar och skedar. Plockade ur diskmaskinen, konverserade de ätande, plockade i disk. Gjorde en nyttig smoothie. Ställde den i kylen. Plockade sedan bort en död fågel som katterna släpat in under natten,  dammsög mattan i vardagsrummet, vek filtar, ställde undan stolar, puffade kuddar. Tog ut helgens tidningar till återvinningen, tömde kattlådan, samlade ihop tomma schampooflaskor och hämtade tidningen. Kollade med den sovande tonåringen när skoldagen började. Kom överens och lämnade henne sedan ifred. Klädde på mig, sorterade ut smutsiga kläder och la dem i tvättsäcken. Satte telefonerna på laddning, slog på datorn, gjorde en kopp kaffe, tog ut smoothien ur kylen. Satte mig framför datorn. Loggade in. Klockan? 08.15.

Bildbevis

Läser Computer Sweden. För några år sen började jag att räkna antalet bilder på kvinnor och män i den tidningen. I numret från 11 oktober kan jag konstatera att det är nitton bilder på män, och sju bilder på kvinnor. Det är ett uppslag med en kvinna, tre med män, och när det gäller storleken på bilderna är det en stor bild på en kvinna och resten är små.
Men är det så viktigt? Ja, det är det faktiskt. Det här är en av de största IT-tidningarna i Sverige. Den kommer ut flera gånger i veckan, och de flesta som jobbar i IT-branschen läser den. Den tar upp aktualiteter, har artiklar om intressanta personer och speglar det som är på gång. Den är ansiktet utåt för IT-branschen.
Och om det här med bilderna var en isolerad företeelse så skulle jag inte kommentera det. Men det är det inte. Det är likadant nästan hela tiden. De har gärna bilder på aktiva män som ska symbolisera styrka och handlingskraftighet, och bilder på passiva kvinnor som skrattar eller står i grupp. Kroppsspråk och ansiktsuttryck säger mer än 1000 ord. Männen kan vara medelålders, småfeta och med skäggstubb, medan kvinnorna är snygga och ofta unga. Det är så typiskt så att det nästan är roligt.
Men skrattet fastnar i halsen, när man funderar över det bildmässiga budskapet. En bild säger som sagt mer än tusen ord. Och med det budskapet om hur det ligger till med jämlikheten i IT-branschen så känns den lilla artikeln om att "Var tredje man vill ha en kvinna som chef" som ett  brev på posten. När man läser den inser man dessutom att rubriken handlar om de ack så jämställda svenska männen. I Spanien vill varannan man ha en kvinna vid rodret. Och bilden man valt att illustrera artikeln? Jo, det är en ung kvinna i kortärmat med slarvigt uppsatt hår, som står med ryggen till och pekar mot en grupp män i skjorta och slips.
I rest my case.

Ledigt = Läsa (äntligen)

Sådärja. Nu börjar jag få upp farten på läsandet. Idogt frånvarande arbete i soffan, i fåtöljen, vid köksbordet eller på sängen. Det vill säga rätt omöjligt när man, eller jag, hade mindre barn. Nu sysselsätter de sig själva under längre perioder - och både jag och de kan dyka ner i böckernas underbara värld då och då. Har precis läst klart Sofi Oksanens: "Baby Jane" och Marisha Pessls "Fördjupade studier i katastroffysik". Superbra båda två. På nattygsbordet ligger nu Oksanens "Utrensning", Hakelius "Döda vita män" (titeln är inte allför upphetsande men jag vill läsa några sidor till innan den går vidare till någon annan) och Wennstams "Alfahannen". Därtill tegelstenen "2666". Tröttnar jag på böckerna kan jag lyssna på min nya webbradio. Imorse lyssnade jag på en smal, religiös, fördomsfull kanal från USA och Fox News motsvarighet till "Radiopsykologen". Kultur det med. Konstig, men ändå. Men mest kommer jag nog att använda den för att streama ljud till den plats där jag vill lyssna. Typ tvättstugan, pannrummet eller soffhörnet.