Får jag bjuda på lite vulkansand?

Jag avslutar numera gärna dagen med att lyssna på ett mantra. Det ger ett lugn, ett stilla avslut, och funkar som ett sätt att säga stopp – nu räcker det för idag. Mantrat hjälper mig att hitta tillbaka till min plats i universum. Som två fotsulors utrymme i en virvlande världsrymd, där jag är en enda liten knappt skönjbar prick i kosmos. Det finns trygghet att stå stadigt där, och veta att vad som än händer så kan jag alltid återvända till den andliga platsen.

Låter det knäppt? Lite kanske. Är jag på väg att bli som en sån där tokig kärring som är så tacksam att retas med? De där som har en guru i Indien, som mediterar huvudstående varje morgon, som försöker bota någon åkomma genom att applicera vulkansand eller dricka björkaska, som vägrar att laga mat i mikron eftersom den avger "ond strålning", eller som ger healing på telefon.
Kanske det. Men det ligger en stor frihet i att vara lite småtokig. Då kopplas man loss från ekorrhjulet. Om en sån där ¨"inre resa" mot en annan inställning till saker och ting får ett löjets skimmer, så beror det nog delvis på att det uppfattas som ett ifrågasättande av allt möjligt. Sen kan den ibland de facto te sig ganska märklig :). För en utomstående kan det vara lögn i helvete att begripa vad det handlar om. Men ofta handlar det nog om att lära sig att lyssna på sig själv. Vän av ordning står där med stoppur, portfölj och välputsade skor och undrar varför värdefull tid ska slösas bort på något så löjligt som känslor eller drömmar?

Men livet är inte bara det som syns. Jag har redan så många vuxenpoäng så att det är larvigt. Jag är en stor flicka nu, och om jag vill ha en guru i Indien så ska ingen jävel komma och lägga sig i det. Vill jag dricka avkok på björkaska morgon, middag och kväll - så är det mitt beslut. Och om jag vill göra en inre resa så ger jag mig helt enkelt iväg. Vart det bär? Vem vet.

PS. Min förtjusande guru bor i Gävle :)

Hopp

Hoppet är det sista som överger människan. Och det med rätta. Hopp är en tålig planta som kan växa trots en ogästvänlig miljö. Hoppet kan ge styrka och mod att fortsätta det man påbörjat. Det är fantastiskt att våga hoppas, att våga tro att det ska bli bra. Att tillåta sig att vila i förvissningen att alla vägar slutligen bär till Rom, oavsett vilka genvägar och senvägar man tar i livet. Det blir nog bra till slut.

Yes way

Visst går det. Klart det går. Om man vill. Om man bara vill tillräckligt mycket, har tålamod att vänta och styrka att härda ut när det tar emot - så går det. På något sätt. Kanske inte alltid som man tänkt sig, men på ett annat sätt. Det pratas om att "finna flow" - att hitta det självklara som går fjäderlätt för dig, som inte tar emot. Sådant som lyfter dig, och gör dig så glad att det går av sig själv. Det som känns som att glida fram på en räkmacka på livets stig.
Och visst ska vi göra sånt! Mycket! Men inte bara sånt.
Att göra det som är svårt, som tar emot och som gör dig osäker och lite svag i knäna - är - per definition - utvecklande. Aktiviteter som tar dig utanför din trygghetszon gör dig starkare och tryggare - för att du visar för dig själv att det går. Jag kunde, det funkade, jag klarar det!
Så visst går det. Aldrig "no way".
Yes way!