Livspusslet är välgörande

Forskning visar att livspusslandet är välgörande. Att bolla karriär och familj är bättre för dig än motsatsen, dvs att inte göra det. Det var ju tur, tänker jag, eftersom det är få saker som tar så mycket energi av oss som just detta eviga pusslande. Åtminstone är det så för mig. Missförstå mig rätt - att ha en familj är fantastiskt. Att ha ett jobb är skönt. Att odla relationer är utmanande. Men pusslet, mina vänner, kan vara tufft. Att prioritera ett, men vilja ett annat. Att måsta göra val som man inte vare sig vill eller kan stå för, men som man känner att man måste.

Visserligen är jag mycket tuffare nuförtiden än jag var förut. Jag har inga problem med att säga nej vid behov. Jag är inte längre på någon evig charmkurs, där snällast eller mest tillmötesgående vinner.

Men jag har fortfarande ett samvete. En black om foten för den som måste prioritera och säga nej ibland. Om man kan strunta i andra, och bara köra sitt eget race, så är sannolikt inte samvetet något problem. Men de flesta av oss har det där "problemet", alltså samvetet. Och med det som en ständig följeslagare så känns det inte så välgörande att prioritera jobbet framför barnen. Eller för den delen att baka/tvätta/dammsuga ensam halva natten när man ska upp halv fem dagen efter. Eller att dividera med sambon om vad som är viktigast, att bygga carport eller att lördagsvila på soffan, att åka på båtutflykt eller att storhandla. Eller att känna sig så utmattad att en natt på ett tråkigt hotell är en lisa för själen. 

Jag kallar det nog snarare det dagliga kämpandet, för att hålla ihop skutan och försöka hålla den sjöduglig. Kanske gör denna kamp mig till en lyckligare människa, men det kan vara lite svårt att se när man ligger i vattnet och inser att man - återigen - glömt flytvästen.

Bildbevis

Läser Computer Sweden. För några år sen började jag att räkna antalet bilder på kvinnor och män i den tidningen. I numret från 11 oktober kan jag konstatera att det är nitton bilder på män, och sju bilder på kvinnor. Det är ett uppslag med en kvinna, tre med män, och när det gäller storleken på bilderna är det en stor bild på en kvinna och resten är små.
Men är det så viktigt? Ja, det är det faktiskt. Det här är en av de största IT-tidningarna i Sverige. Den kommer ut flera gånger i veckan, och de flesta som jobbar i IT-branschen läser den. Den tar upp aktualiteter, har artiklar om intressanta personer och speglar det som är på gång. Den är ansiktet utåt för IT-branschen.
Och om det här med bilderna var en isolerad företeelse så skulle jag inte kommentera det. Men det är det inte. Det är likadant nästan hela tiden. De har gärna bilder på aktiva män som ska symbolisera styrka och handlingskraftighet, och bilder på passiva kvinnor som skrattar eller står i grupp. Kroppsspråk och ansiktsuttryck säger mer än 1000 ord. Männen kan vara medelålders, småfeta och med skäggstubb, medan kvinnorna är snygga och ofta unga. Det är så typiskt så att det nästan är roligt.
Men skrattet fastnar i halsen, när man funderar över det bildmässiga budskapet. En bild säger som sagt mer än tusen ord. Och med det budskapet om hur det ligger till med jämlikheten i IT-branschen så känns den lilla artikeln om att "Var tredje man vill ha en kvinna som chef" som ett  brev på posten. När man läser den inser man dessutom att rubriken handlar om de ack så jämställda svenska männen. I Spanien vill varannan man ha en kvinna vid rodret. Och bilden man valt att illustrera artikeln? Jo, det är en ung kvinna i kortärmat med slarvigt uppsatt hår, som står med ryggen till och pekar mot en grupp män i skjorta och slips.
I rest my case.

Fiskehistorier

Känns livet futtigt och ointressant? Rentav skrämmande trist? Man kan ju alltid skarva lite. Dra en oskyldig vit vardagslögn där man tycker att något fattas. Som, med lite träning, kommer så naturligt att man nästan  börjar tro på den själv. Lägg på lite extra av allt som du vet att den som lyssnar vill höra just då, i det ögonblicket då just du ska öppna käften. Som Anna Anka, till exempel, som påstod att hon vunnit flera miss-nånting-tävlingar i Sverige efter att hon flyttat till USA. Om jag var kändis skulle jag göra det hela tiden. Till slut måste väl läsarna av skvallertidningar tröttna på att man ljuger som en häst travar.

Värre är det när det kommer nära. Hur många gånger har jag inte suttit vid mötesbord och under en presentationsrunda hört folk använda tiden till att övertydligt positionera sig. Folk kan sitta och mala om hur förträffliga de är och vilken bred kompetens de besitter och - inte minst - vilka fantastiskt ansvarsfulla positioner de innehar nu och har innehaft tidigare.

Who gives a shit??

Tänk om jag någon enda gång kunde få höra en person säga att: "Äsch, jag är bara en vanlig IT-projektledare och det är ganska mainstream för det mesta." Och sedan låta ordet gå vidare till den som sitter bredvid.

Respekt, säger jag bara.

Dåligt ledarskap

Pratade med en kompis om ledarskap, och om hur fel det kan bli när det blir fel.
En gång för länge sedan praktiserade jag ett par veckor på en tidning, vars chefredaktör satte skräck i samtliga på den lilla redaktionen. Det räckte med att kärringen körde in på parkeringen för att de anställda skulle känna magsyran sätta in, och en märklig kraftlöshet omge dem.
Chefredaktören hade som affärsidé att ha i princip obetalda "anställda" under en längre tid. Tjejer och killar som var så tacksamma för att de fick ett jobb på en tidning med till det yttre både rättspatos och engagemang, att de var beredda att ställa upp på en hel del riktigt dåligt ledarskap. Att sätta skräck i någon kan gå fort, men det kan också ske längs en glidande skala, där offret så småningom accepterar sämre och sämre behandling utan att knota. Ett sätt är till exempel att chefen med ojämna mellanrum skäller ut underställda, av olika och oväntade orsaker, gärna inför andra. Skjuter in sig på personliga egenskaper snarare än prestation. Oftast handlar det mer om chefens oförmåga än den anställdes, och hans/hennes behov av att höja sig själv genom att sänka andra. Fast det sista kan vara svårt att identifiera när man står i en störtskur av smädelser angående hur kass man är, vilken tråkig attityd man har eller hur uselt man presterar samtidigt som man är smärtsamt medveten om att det jobb man har - är det enda jobb man har.
I de lägena är det svårt att förstå varför man låter bli att säga ifrån. Men offret kan vid det här laget vara så övertygad om att han/hon verkligen är urbota kass, att man känner att det inte någon idé. Att det ändå inte finns någon som skulle vilja anställa en, så det är lika bra att man stannar kvar så man åtminstone slipper bli arbetslös.
Då är det inte längre bara dåligt ledarskap, då närmar det sig hjärntvätt och psykologisk mobbning.
Och det, mina vänner, är inga vackra saker.

Fredag

Alla hjärtans dag närmar sig. För ett par år sen delade receptionen på jobbet ut två olika sorters kort; på ett stod det något om kärlek (jag vet inte vad, för de var slut när jag kom dit) och på det andra stod det "Du är en fin vän". Jag gav det sistnämnda till mina barns far, som nog mest tyckte att det var ett dåligt skämt.
Men jag menade det. Kärleken kommer och går i alla långa relationer. Om vänskapen pallar trycket även då relationen mest handlar om nöd (kontra lust), då finns en chans att man kan fortsätta att vara ihop länge. Om man både kan stå ut med varann och behandla varandra med respekt i svackorna, så ökar man chansen att kunna njuta i topparna.
Det är inte raketforskning, det är bara så det är.

Vänskap utanför kärleksrelationen är minst lika viktig. Jag har ett par riktigt nära vänner. De finns där. I alla väder, och det är en enorm trygghet. Kärlek kommer och går, men äkta vänskap består.

SverigePappan 2010

Oceh en sak till (med anledning av föregående inlägg). När kommer undersökningen SverigePappan 2010?
Jag vill gärna läsa samma undersökning gjord på landets pappor, dvs deras åsikter om skola, barnomsorg, sparande till barn, bil, mat, handla mat, vad de köper på nätet till familjen osv.
Att morsor bryr sig om barnen är inget nytt. Att farsor bryr sig om barnen är inte heller nytt - men det förtjänar att lyftas mer. Barn har två föräldrar!

Vem lagar maten hemma hos dig?

Vi har just tagit oss igenom julen (Hurra!), den högtid som av alla årets högtider upplevs som mest stressig av mammor. Samtidigt är det den helg som vi mammor uppskattar mest.

Julen handlar en hel del om mat, och i rapporten SverigeMamman 2010 framgår att familjens matlagning utförs främst av mammorna. I snitt lagar hon familjens mat sex av tio dagar. Mannen i familjen lagar mat tre av tio dagar och var tionde dag lagar hela familjen mat tillsammans. Mammorna är också de som tar initiativ till att matinköpen, de planerar noga och sju av tio mammor använder oftast inköpslista. I snitt lägger svenska mammor 38 minuter per dag på matlagning. Det jag tänker när jag läser det här är att det tar tid och engagemang att vara mat- och handlingsansvarig.
Det är rätt och slätt logistik det handlar om; att alltid ha exakt rätt mängd av olika varor hemma, inte för mycket och inte för lite, för att kunna producera det kunderna vill ha och det man själv vill leverera. Det man köper måste konsumeras annars blir det dåligt. Matsedel ska planeras, med en viss inbyggd flexibiltet. Det ska vara näringsriktig, varierad, lättlagad, prisvärd kost. Extrapriser ska bevakas. Någon ska handla och transportera och genomföra den faktiska matlagningen.
Jag hoppas verkligen att de mammor som handlar och lagar maten 6 av 10 dagar åtminstone slipper disken.


SverigeMamman 2010 är resultatet av en stor undersökningen bland svenska mammor http://www.familjeliv.se/sverigemamman

Puckon incarnated

Läser en bok som heter "Sekter och hemliga sällskap". Det finns en hel del sekter och konstiga sammanslutningar, den saken är klar. Boken innehåller bl a kapitel om Godtemplarorden, Opus Dei, Jehovas Vittnen, Scientologerna, Plymouthbröderna, Guds barn och Livets ord. Och alla dessa spritt språngande galna sektledare, som när de får smak för makt, manipulation och sina medlemmars ekonomiska medel, inte känner några gränser överhuvudtaget. De ser sig själva som inkarnerade gudar, och deras budskap kan därför inte ifrågasättas.
Knutby-gänget är naturligtvis också med i boken, med Upplands mest kända mördare i religiös förklädnad. Mannen med stort och överkänsligt ego som av skäl som är dolda för de flesta andra tyckte att det var bättre att se till att hans fruar blev hemkallade av Gud (läs: dödade av mänsklig hand som inte hade ett skvatt med någon gud att göra), än att skilja sig från dem. Det var viktigare att det framstod som om hans tro var ren. fläckfri och bättre än de flesta andras än att hans fruar fick behålla livet. Han behövde lura sig själv, och församlingen valde att tro. Men domen från världen utanför blev hård.
I slutet av 80-talet var jag på en... gudstjänst eller föreläsning eller vad man ska kalla det.. på Livets Ord i Uppsala. Jag hade några fd gymnasiekompisar som gått med där, och vi var där och hälsade på samtidigt som en amerikansk gästpastor skulle "predika". Så vi gick dit tillsammans med dem som var med i församlingen. Lokalen var en stor hörsal med många, många rader med stolar, och en stor scen med sammetsdraperier. Det var packat med folk. När den amerikanske pastorn gick igång, så blev jag närmast chockad. Han skrek och gick an, "say AMEEEN!!!, the Lord shall protect us from demons!!!" osv och det läskigaste var att nästan alla andra hängde på. De ropade, stod upp, klappade i händer, började dansa och sjunga spontana lovsånger. Jag satt där i min stol mitt ibland alla dessa entusiastiska stående människor och kände mig stel och illa till mods. Jag minns att jag tänkte att om han därframme säger till oss att vi ska klappa till grannen på högra sidan, så kommer mina stolsgrannar att göra det. Utan att tänka efter. Det var som en masspsykos. Det var en stor lättnad när det äntligen var slut, och jag kom ut därifrån. Det var som ett studiebesök i en sekt, och det var första, sista och enda gången.

Balans

Det är inte särskilt svårt att vara snäll mot andra, eller att göra goda gärningar. Och man vet att man gjort något bra, för det känns så tydligt bra i hjärtat det när man gjort det. Det är en känsla man kan leva länge på.
Men ibland kan det där med att vara snäll ha sina baksidor. I relationen till en annan människa kan man behöva fundera på sina bevekelsegrunder. Är man snäll för den andres skull eller handlar det kanske egentligen om en själv? Ibland är man snäll för att verkligen osjälviskt ge av sig själv utan att förvänta sig något speciellt resultat, ibland för att skapa en slags balans, och ibland - handen på hjärtat - för att inte "väcka den björn som sover". Det varierar förstås.
Men när det handlar om det där sista, dvs att vara "snäll" för att slippa en konflikt, så är det kanske dags för hjärtat att hålla käften en stund, och låta den den berömda magkänslan ska kliva in på scenen.
Är det här ett bra sätt för mig att agera på lång sikt? Vilka signaler skickar jag till den andre om mig själv? Vilken effekt får mitt agerande för den andre? Blir jag lycklig av att undvika den här konflikten? Kanske just där och då.
Fast sällan på längre sikt.
Man kan inbilla sig att det kommer att förstöra en relation alldeles om man talar ur skägget, och är tydlig med vad man vill, vad man behöver och vad som är viktigt. Även om det går helt på tvärsen mot den andra partens uppfattning och önskningar. Att det är att begära för mycket.
Men tänk, jag tror att det är precis tvärtom.