Kvinnor

Khaddafi manade idag alla stammar till att fortsätta striden. Hans uttalande "Vi ger inte upp, vi är inte kvinnor", känns verkligen modernt.

Moammar Khaddafi är galen på många olika sätt. Han ut som en korsning mellan en groda och en böckling. Som lök på laxen förstår han sig inte alls på kvinnor. Mycket kan sägas om kvinnor - men vi ger fan inte upp! 

Tänk på alla dessa mammor som kämpar som djur för sina barn, sambor/fruar som kämpar för att behålla relationen och kärleken, karriärskvinnor som kämpar i ett fortfarande delvis ojämlikt arbetsliv, högpresterande kvinnor som kämpar för att behålla sin självrespekt när orken tryter, kvinnor som alltid ställt upp i alla väder som kämpar för att förstå vad de vill i sitt eget liv. De är många, dessa fantastiska fighters! Och de finns överallt.

Om - och när - de bestämmer sig för att det inte finns någon realistisk lösning i sikte, så kan de bestämma sig för att välja en annan väg - men det är en helt annan sak än att ge upp.

Så du kan slänga dig i väggen, Moammar!

Tanten

Tänkte idag på tanten, vart tog hon egentligen vägen? Ni vet hon som fanns på landet när man var liten.

I min farmor och farfars by i Dalarna fanns en gammal tant som hette Linnea. För mig är hon urtanten. Alla tanters förebild. Självförsörjande. Liten och bred, säkert stark som en oxe. God som gull. Alltid glad. Kom man hem till Linnea, så bjöds det på kok-kaffe i små blommiga koppar, och kanske en hembakt bulle eller en kaka. Kaffe på bit.

Alltid, alltid. alltid samma outfit. Klänning i något tåligt material, som t ex polyester, som slutar strax under knäna. Kofta. Huckle. Sockar. Träskor. Möjligen med en emaljerad spann i handen. Funderar på om jag ska ta upp den stilen igen? Bärbar dator i det mindre formatet kan man säkert trycka ner i spannen. Polyester är som sagt lättskött, och huckle döljer effektivt en bad hair-day. Träskor är lite modernt, så där är man ju hemma.

Linnea hade stuga, trädgårdsland, äng, ko och säkert katt. Höns. Möjligen hund.

Någon man kommer jag däremot inte ihåg.

Godbit 2011

Jag brukar få en bra blaska i brevlådan som sällan eller aldrig har några artiklar om bantning. Det är skönt att slippa läsa om hur man kan gå ner i vikt med hjälp av alla möjliga konstiga dieter, typ tre kokta ägg och en kopp grässmakande, laxerande örtte till frukost, lunch och middag. Dieter som sällan handlar om att förändra något i grunden, utan snarare om att komma i klänningen till bröllopet eller slippa skämmas på stranden.
Det är egentligen något människo-ovänligt över den sortens kortsiktiga viktnedgång. För vi inbillar oss ibland att vi måste bli smalare för att duga i olika sammanhang. Det finns en skam i att vara lite mysigt rund. Där kan vi vara väldigt hårda mot oss själva. Speciellt vi kvinnor, som är fostrade i att en stor del av vårt värde sitter i det andra ser.
Så vi kämpar. Vi väger mat i gram. Räknar prickar. Följer minutiöst detaljerade matsedlar. Men dieter funkar aldrig i längden, för sen går man tillbaka till den vanliga livsföringen. Och då är man snart där igen. Nej, övervikt handlar sällan om just mat. Det handlar snarare om självbild, om kontroll, om stress och  negativa känslor. Något som lätt blir en negativ spiral.
Här kanske den yogiska inställningen till mat kan få kliva fram. Ta tid att äta, att dricka, att njuta naturen. En timme för att äta en apelsin, det är riktmärket. Och en liten godbit då och då är bara bra för kroppen, det drar ingång belöningssystemet och gör att man mår bra.

Satkärring

Ibland hettar det till. Jag tar ut svängarna, sägs det. Jag låter arg, sägs det. Ja? Jag är helt enkelt en surkärring som tror att jag får göra vad jag vill och vara hur jag vill. And guess what. Det är helt rätt uppfattat! Det är helt OK att vara arg och sur ibland. Huvudsaken är att det går över. Men vi surkärringar har äntligen fått ett medialt uppsving, eftersom min idol Häxan Surtant nu förekommer i tv varje lördag på bästa sändningstid. Nej, jag menar inte Bolibompa. Melodifestivalen talar jag givetvis om!

Shame

Men vafan! Tidningen Elle India har tydligen lekt med photoshop i januarinumret och blekt skinnet på sin indiska omslagsflicka Aishwarya Rai Bachchan, för att hon ska se mer... ja vadå? Vad är det hon ska se ut som? Ska hon se mer VIT ut? Nämen snälla - försök kom med i matchen. Detta är 2000-talet, inte 1800-talet. Kolonialismens dagar är (förhoppningsvis) över. Ku-klux-klan är SÅ ute. Och det inte första gången de ger sig på att bleka skinnet på sin omslagsflicka, förra gången var i oktober 2010 då den afrikansk-amerikanska skådespelerskan Gabourey Sidibe (spelar bl a i filmen "Precious") var på omslaget inför Elles 25-årsjubileum.
Shame on you.

Jag gillar olika

Japp. Jag vill se ännu flera kulturyttringar, och välkomnar både knätofs, läderkeps och slöja. Självklart. Alla ska känna sig välkomna. Oavsett klädsel. Jag blir jätteglad av bilder i reklam och tidningar, som visar oss som vi är. Olika.

Tjatet om burka o dyl gör mig irriterad, speciellt när det kommer från personer som inte vill - eller kan - förstå vad det handlar om. Är det inte lite väl genomskinligt att börja prata om vår omsorg om de burkaförsedda kvinnornas kommande problem på arbetsmarknaden? Hur många av dem ÄR ens på arbetsmarknaden idag? Oavsett så är de burka/slöja/niqabförsedda kvinnorna är inga idioter, de reder sig nog och löser problemet den dag de får en anställning. Hittade ett citat på en webbplats (som jag av principiella skäl inte tänker nämna - eftersom jag inte vill göra reklam för trångsynthet) som gjorde mig riktigt förbannad: "Svenska tidningar förfasar sig över att burkaförbud håller på att införas i flera europeiska länder. Samma kvinnor som vill gömma sej på det sättet föredrar i regel också kvinnlig könsstympning – man ska ju följa traditionen om än det inte har ett skvatt att göra med religion."

Kvinnlig könsstympning handlar mycket riktigt ibland om religion och ibland om något helt annat. Men resten är ett tydligt exempel på hur man tar något som kan vara sant och blandar det med lite populistiskt skitsnack och saluför det som en sanning. Kvinnlig könsstympning - som mycket få kvinnor väljer att utsättas för - förekommer mest på den afrikanska kontinenten, medan burka förekommer i högre grad i asiatiska och arabiska länder. Jag säger som Gudrun Schyman sa, när hon debatterade med Jimmie Åkesson: "du är så okunnig att det är genant att prata med dig".

The mad woman in the attic

Det allra tokigaste en engelsk kvinna på 1800-talet kunde göra var att skratta ohejdat. Då var hon verkligen helgalen och färdig för dårhuset. Stone-cold-fuck-nuts. Och varför inte, det fanns kanske inte så mycket att vara galet glad för på den tiden. Men det var inte bara att vara glad som var potentiellt galet. Det var att visa känslor överhuvudtaget, som att skratta, gråta hysteriskt, gräla eller - oh hemska tanke - skrika av ilska. Bete sig okontrollerat.

En fin flicka skulle sitta sedesamt, välstrukna, med händerna knäppta i knät och vänta på att bli gift med någon hugad spekulant. Någon som valde henne. Hade hon tur så valde hon också honom, och om inte så lärde de sig kanske med tiden ändå att tycka om varandra. Hade hon otur, så ja... då var det värre. Äktenskapet på den tiden framstår som ett (livslångt) arbete och till viss del även som ett fängelse, där en eventuell kärlek bara skymtar som hastigast. Man var ofta gift tills man dog, om inte den andre dog före.
För mig känns det som att den oflexibla framtidsutsikten skulle kunna driva vem som helst fram till dårskapens gräns. 

Nuförtiden får flera av oss (men inte alls alla) både gifta oss, skilja oss eller inte gifta oss alls om det passar bättre. Men kvinnors känslor tycks fortfarande svåra att begripa sig på. Den kvinnliga ilskan t ex är fortfarande något som vissa gärna tar chansen att förlöjliga, förmodligen i ett missriktat försök att neutralisera den eller avvisa den så fort som möjligt. T ill exempel "du är så söt när du är arg". Det sägs inte särskilt ofta till en man.
Allra bäst är nog om ilskan helt enkelt kan skyllas på någon fysisk åkomma, som t ex klimakteriet, PMS, stress eller hjärntumör.  Nåt man kan förstå. Något som bara handlar om den som är arg. Något som man kan skjuta ifrån sig, och inte behöva fundera vidare på. Då har man a. en teoretisk möjlighet att det går över, och b. en greppbar förklaring.
Den som vill lämna 1800-talet bakom sig och göra mer än så försöker möta den som är arg som en jämlike, försöker acceptera bakgrunden till ilskan (känslor som förbannad, ledsen, frustrerad, ensam, sårad) och försöker förstå vad det egentligen handlar om.
Man behöver inte ens vara två. Det är bra att lyssna på sig själv också.

Dagens outfit

Min dotter kollar på en del bloggar, och "dagens outfit" står banne mig som spön i backen. Men var är bloggarna för oss klädintresserade kärringar som t ex förtvivlat försöker hitta ett par vettiga jeans som passar på en vanlig kvinnokropp? Låg midja på jeans är den rådande modellen. Passar säkert perfekt på den som har en tajt mage. Vi som inte har det - och vi är många - för oss är den modellen tamejfan helt värdelös. Och sorry, jag vill kunna böja mig ner utan att visa brevlådan. Call me crazy. Jag har också läskigt långa ben och bred rumpa. Var finns jeansen eller för all del byxorna som passar mig?

Många av webbshopparna är tyvärr inte särskilt bra, med bilder av pinnsmala modeller, och bristfällig information om klädernas längd, material eller tvättråd. Jag vill slippa fundera på om jag verkligen kan ha en A-formad klänning som ser ut att sluta strax under rumpan. Det räcker ju med en vindil, eller en rask promenad till kontoret, så sitter klänningshelvetet runt midjan.

Jag och mina medsystrar är en stark kundgrupp. Vi har egna stålar, och är villiga att spendera dem på snygga kvalitetskläder. Däremot så har vi egentligen inte ork eller tid att ranta runt i affärer efter jobbet eller på helgerna. Vi vill läsa om funktionella och glamorösa underkläder och Camilla Thulins läckra klänningar, nyheter på skofronten, bekväma high heels, coola jeans för olika kroppsformer, läckra dataväskor (en svart dataryggsäck till och jag får spader), fräcka fleecejackor, vackra koftor, ljuvliga blusar och snygga dräkter.
Vi som vill ha funktionalitet, snygg design och bra kvalitet - någonstans bland de minst 200 miljonerna bloggarna måste det väl finnas någon som tänkt på oss?

Chie Mihara: Festin
2 249 kr på Brandos.com

Sofia Tolstoy

Jag läste Bodil Malmstens blogg, där hon länkar till en artikel i Washington Post om Sofia Tolstoys dagbok.
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/09/29/AR2010092906781.html

Sofia Tolstoy var gift med, och levde i skuggan av det självupptagna geniet Leo Tolstoy, en man som inte trodde på kärlek, som såg på äktenskapet som en modell för att få sina behov tillfredsställda på ett praktiskt sätt: the physical need for intercourse and the practical need for a life companion.
Måste vara ett helvete att leva tillsammans med någon som andra människor uppfattar som ett geni. Baksidan brukar som bekant inte vara riktigt lika tilltalande som framsidan, och det påminner mig om talesättet: "Bakom varje framgångsrik man, står en kvinna och himlar med ögonen".
Fast i Sofia Tolstoys fall var det nog lite värre än så, eftersom hon - efter att ha varit gift med Leo i 1½ månad - funderar på att ta livet av honom.

Den boken hamnar definitivt på min "Vill läsa-lista".

Det här är anledningen till att jag älskar webben. Trådar som leder tanken vidare, längre och längre bort. Som en upptäcksfärd.

Burka till folket

Har du sett SDs ”reklamfilm”? Den där burkaklädda kvinnor med barnvagn jagar en pensionär med rullator? Populism så att det blir till komik. Man undrar hur de tänkte. Eller tänkte... det kanske var att ta i.

Och så har vi det fantastiska förslaget om att förbjuda burka. Sedan när ska statsmakten lägga sig i vad vi får ha på oss på offentlig plats? Det offentliga rummet tillhör oss alla, det är ju det som är syftet.
Förslaget är ett demokratiskt lågvattenmärke, men det finns förfärligt nog redan i flera europeiska länder. Vad är nästa steg? Förbud mot stilettklackar? En gul stjärna på bröstet för att tala om att man inte är någon ”riktig” medborgare?

Vad är då denna förhatliga burka? Ja, det är helt enkelt ett ytterplagg utan ärmar som täcker hela kroppen och ansiktet. Vid ögonpartiet är tyget tunnare, eller består av nät. Den är vanligen sydd i ett lätt material och bärs utomhus över vanliga kläder.

Hur har mr Björklund med de glesa tänderna tänkt att det ska funka, det där förbudet?
Ska det skrivas in i grundlagen att det gäller just burka, eller ska vi ta med alla andra alternativ som döljer ansiktet och hela kroppen? Huckle, keps, mössa nerdragen över öronen, bylsiga halsdukar, fuskpolo, täckkappa, skoteroverall? Skulle inte tro det. Och varför ska vi stifta förbud mot något som inte innebär någon fara för andra människor?
I Frankrike med sina drygt 55 miljoner invånare finns ca 1900 personer som bär det speciella klädesplagget. I Sverige kan de inte vara fler än ett par hundra. Va fan är det de burkaklädda ska göra? Kasta sig över oss vitingar och strypa oss med allt detta tyg?

Självklart är det inte tyget som skrämmer. Eller klädedräkten i sig. Inte heller är det kvinnorna. Våra folkvalda burkamotståndare tycks nämligen vara helt övertygade om att kvinnorna är tvingade att bära burka. Det måste ju vara så att en ond muslimsk man står där i kulisserna och dirigerar dessa stackars kvinnors liv. Inte kan dessa klent begåvade små töser tänka själva. Di är ju utrikiska.

Det enda vi pratar om är vad burkan representerar för oss. Vad den representerar för de kvinnor som bär burka tycks inte vara någon het nyhet. Vad säger det om vilka vi egentligen lyssnar på?



Jag tror att jag ska köpa en burka. Samma effekt som ett par jättestora svarta solglasögon av det glamörösa märket Dior. Fast mer politiskt korrekt.

Lanky lashes & high heels

Jepp, thats so me. Jag funderar verkligen mycket på mina ögonfransar och hur den mascara jag ska appliceras. Jag ligger vaken på nätterna och vrider mig i vånda om vilken typ av volymmascara jag ska kleta dit. Nej, det gör jag inte. Det är inte för att jag tycker att det är larvigt med mascara eller så. Det är bara för att jag glömt att använda sådant under de senaste 12 åren. Jag har haft så mycket andra saker att tänka på. Jagat efter fantastiska ungar och ohängda hundar och skjutsat barnvagnar och släpat matkassar och sprungit fram och tillbaka till och från jobbet gärna i sällskap med någon form av dåligt samvete för att jag inte gjort tillräckligt. Lanky lashes har varit typ det sista jag tänkt på. Vad nu i helvete det är? Mascara som liksom en fuskperuk förlänger befintliga fransar?? Imponerande forskningsframsteg.

Jag har alltid varit någon av en sucker för den alternativa stilen; där man är ful och snygg på samma gång. Grova traktorkängor och kortkort. Punkare möter vadmal och spets. Det ska inte vara för perfekt. När jag var yngre vägrade min far under en period att bli sedd i mitt sällskap. Det glömmer jag aldrig. Jag tolkade det som att han var mer intresserad av hur jag såg ut, än hur jag var. Rätt eller fel är inte så intressant längre. Hur som helst bidrog det till att forma mig till den jag är. Det finns alltid några arrogant pricks som vill hjälpa till att tolka den där alternativa stilen. Den stil jag alltid haft. Den stil som jag känner mig mest hemma i. Alltså har det sagts mig att jag klädde ner mig för att jag skämdes för min kropp. Eller att jag egentligen längtade efter uppmärksamhet för min kvinnlighet men inte vågade visa det. Eller att jag var ute efter att provocera. Gode gud. Vilken smörja. Lite mainstream-psykologi som man kan läsa på baksidan av Min Häst. Men när man är tillräckligt mottaglig kan man tro på vad andra säger.

Emellertid är det dags för nya personliga stil-"framsteg". Jag tänker lämna platta skor. Det är dags att börja med high heels nu. Tänk Pam i ”Våra värsta år”. Kvinnan som stolpar omkring i skrikrosa platåpjuck till vardags, minst 10 cm klackar, leopardtights, hårband, tuperat hår, skär skjorta knuten i midjan, med en cigg i mungipan medan hon steker korv till middag. ”Ojdå, jag askade på korven” (tar diskborsten och borstar av det värsta). Där har vi en "riktig" kvinna i min stil. Kaxig som fan. I like Pam :)