Slacktivism och folkskräck

Smarta mobiltelefoner minskar vårt engagemang i samhället och i andra människor. Din mobiltelefon har förvandlats till en snuttefilt och 99 av 100 stänger ALDRIG av mobilen.  Behovet av att ta kontakt med andra människor minskar, och idoga mobilanvändare tenderar tydligen att ta den "enkla" vägen i kontakten med andra människor. Om det nu finns någon enkel väg? Jo, det kanske är enklare om man inte behöver möta andra människor ansikte mot ansikte och förklara varför man inte vill ha någon kontakt med dem, eller varför man inte orkar just nu. Normalt så anstränger man sig för att andra inte ska bli ledsna eller sårade, men med en technical device i handen, som ett skydd mot omvärlden, så behöver du kanske inte det. Enkelt och praktiskt. Alltid till hands i fickan. Å andra sidan, så kan bekräftelse be a good thing. Ibland behöver man kanske stöd och möjlighet att kommunicera med likasinnade, t ex via communities av olika slag. Där kan det finnas en plats för den som känner sig annorlunda, och där tycker jag att det kravlösa har en plats. Det som är intressant är att det finns en koppling mellan intresset för andra människor  och bekräftelse. Om man ständigt kan få bekräftelse på annat håll, så minskar intresset för att engagera sig "på riktigt". Engagemang i andra kan kosta. Man kan bli sårad. Det kan göra ont. Det kan vara jobbigt. Engagemanget vi får via mobiltelefonerna är enkelt och kravlöst. Man kan få bekräftelse non-stop. Man kan också stänga av när man vill, stänga jobbiga människor och situationer "ute", bara inte svara eller välja själv när man vill engagera sig. Som grädde behöver vi inte stå för vårt själviska beteende, som normalt inte är socialt accepterat, utan kan huka oss i floskler som "det är så här det är". Nej, det är inte så här det är - det är såhär vi har skapat det.

Fiskehistorier

Känns livet futtigt och ointressant? Rentav skrämmande trist? Man kan ju alltid skarva lite. Dra en oskyldig vit vardagslögn där man tycker att något fattas. Som, med lite träning, kommer så naturligt att man nästan  börjar tro på den själv. Lägg på lite extra av allt som du vet att den som lyssnar vill höra just då, i det ögonblicket då just du ska öppna käften. Som Anna Anka, till exempel, som påstod att hon vunnit flera miss-nånting-tävlingar i Sverige efter att hon flyttat till USA. Om jag var kändis skulle jag göra det hela tiden. Till slut måste väl läsarna av skvallertidningar tröttna på att man ljuger som en häst travar.

Värre är det när det kommer nära. Hur många gånger har jag inte suttit vid mötesbord och under en presentationsrunda hört folk använda tiden till att övertydligt positionera sig. Folk kan sitta och mala om hur förträffliga de är och vilken bred kompetens de besitter och - inte minst - vilka fantastiskt ansvarsfulla positioner de innehar nu och har innehaft tidigare.

Who gives a shit??

Tänk om jag någon enda gång kunde få höra en person säga att: "Äsch, jag är bara en vanlig IT-projektledare och det är ganska mainstream för det mesta." Och sedan låta ordet gå vidare till den som sitter bredvid.

Respekt, säger jag bara.

Politik i TV

Sverigedemokraterna är nu på gång med att ta fram en egen tv-kanal, eftersom de upplever att de har svårt att få ut sitt budskap på ett "korrekt och rättvist" sätt i våra medier. Stackars lilla dem. Såvitt jag kan påminna mig så är inte våra skattefinansierade tv-kanaler några reklampelare för något av de andra politiska partierna heller.
Men kanske är det då det bästa de kan komma på: att som missnöjesparti ta på sig offerrollen igen, och kommersialisera sin marginalisering? Det är inte seriöst för fem öre, det är bara dumt. Det raljeras också mycket friskt i bloggosfären om vilka program man skulle kunna tänka sig i SD:s egen kanal. Vad sägs t ex om "Så ska det inte låta" (musiktävlig som går ut på att hitta och avfärda låtar med mer än en kulturell influens) eller "Vad blir det för hat?" (panelprogram där man bestämmer vilken folkgrupp som utgör det allvarligaste hotet mot rikets existens under den kommande veckan).

För oss som gillar olika, kolla på DN.Världens bildserie "Byråkrater i världen".

Varför är jag här

Ja, varför? Varför skriver jag här? Jag skulle vilja säga att jag inte vet, det verkar lite lagom opretentiöst så där, men det vore inte helt sant. Jag tycker om att skriva. Det här är en kanal för den känslan. Hittills har det gett mycket positiv energi att låta fingrarna flyga över tangentbordet och låta det jag tänker tar form. Jag funderar inte mycket på om det är bra eller dåligt, om det är läsvärt eller om några potentiella läsare helst vill stoppa fingrarna i halsen efter att de läst. Jag skriver om det som intresserar mig just här och nu. Kanske är det en form av egenhändigt ihopsnickrad terapisoffa. När man formulerat sina tankar, och skrivit ner dem, så får man nya perspektiv, och man kan vända och vrida på dem om igen. Fundera på vad det är som är viktigt. Vad som är vettigt. Vad som är roligt. Vad som är värt engagemang.
Så enkelt är det.

Mammon

I de lugnaste vattnen går som vanligt de största (och i viss mån fulaste) fiskarna. Läser i partiblaskan att mysfarbrorn Ingvar Kamprad också visar sig vara en strategisk skatteplanerare. Det kan inte vara något att hetsa upp sig över. Karln är ju rik som ett troll, och därtill avsiktligt bosatt i Schweiz. Ingen människa med huvudet rätt påskruvat kan tro att en av världens absolut rikaste människor bara är den mediabild Ikea saluför av sin grundare. De vill gärna att vi ska tro att Kamprad är en visserligen genialisk, men också småsunkig snåljåp som arbetat sig upp trots dyslexi och övervunna spritproblem. Det finns en tydlig poäng med att tyckas vara en snål smålänning både när man prisförhandlar med leverantörer som tillverkar förborrade stolsben i plywood, och när man sedan kränger snorbilliga möbler i platta paket. Vilket vi som köper dessa billiga platta paket kanske ska vara tacksamma för. Men boken "Sanningen om Ikea" (2009) vill jag gärna läsa, och samtidigt skänka en tanke till talesättet: "om något verkar för bra för att vara sant - så är det ofta det".

Retorik

Sverigemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har nu lärt sig vad som är lämpligt att säga i de fina salongerna, i debatter och vad som bör kommuniceras ut till väljarna. Men ur munnen på hans lokala ledare duggar grodorna tätt, och några reprimander från partiledningen tycks det inte vara tal om. Tystnad betyder som bekant ett outtalat medgivande, och det är det vi måste hålla ögonen på.
Islamofobin är fast förankrad i partitoppen, och en av partiets starkaste drivkrafter är den allt överskuggande främlingsfientligheten. I BBC-programmet Hardtalk påstår Jimmie Åkesson att hans parti vill ha ett tryggt, öppet och tolerant samhälle. Knappast. Föraktet för invandrare och muslimer kommer för överskådlig framtid att ligga partiet mycket varmare om hjärtat än empati och tolerans.
Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/ledare/signerat/en-bekant-retorik
Den intresserade kan också ta en titt på Sverigedemokraterna i Trollhättans hemsida, och med stigande förvåning läsa om hur gruppledaren bl a beskriver sin bakgrund. Detta ska alltså föreställa en politisk företrädare som det är meningen att man ska lägga röster på?!
Någon måste skämta aprillo. Hela året om.

Life, the universe and midlife-crisis

Häromdagen skrev jag om att jag jobbat för att uppnå balans i livet. För man förändras ju. Det som funkade förr kanske inte funkar längre, åtminstone inte på samma sätt. Man kanske vant sig vid sånt som man egentligen inte alls vill vänja sig vid. Vant sig vid att stressa, eller att säga ja när man borde säga nej. Att försöka hålla alla nöjda, och glömma sig själv. Vant sig vid att resa fast man egentligen vill vara hemma, eller tvärtom. Vant sig vid att fly fast man helst vill stanna kvar och ta tjuren vid hornen. En av mina kloka kompisar brukar kalla det en mittlivskris. Den där lilla personliga krisen som för en del av oss kommer då barnen blivit lite större, då man plötsligt har egen tid igen, tid att tänka, möjlighet att välja lite mer själv och att realisera det man vill. Det behöver inte alls vara något stort eller svårt eller omvälvande. Små saker kan ge stor effekt på livets gungbräda.

Några tips för bättre balans i livet:
Kommunicera - Skapa bättre kontakt med dina medmänniskor. Säg vad du själv vill istället för att säga vad den andre gjort för fel.
Beröm - Beröm dina medmänniskor, kollegor, kära. En gång för mycket är bättre än en gång för lite.
Älska - Försök se saker ur andras synvinkel. När du känner kärlek till dina nära, ge dem en kram. Kyss din käraste en gång per dag.
Vila - Ta det lugnare, unna dig att ligga på soffan en kvart om dagen och göra absolut ingenting
Njut - Lyssna på din favoritmusik en halvtimme i veckan, sätt lite guldkant på tillvaron
Göra - Rensa bort gammal skit, t ex möbler du inte gillar, måla om, dröm och sen - gör det! Går det åt pepparn så kan du göra om. Jo, det går faktiskt.

Balans

Det är inte särskilt svårt att vara snäll mot andra, eller att göra goda gärningar. Och man vet att man gjort något bra, för det känns så tydligt bra i hjärtat det när man gjort det. Det är en känsla man kan leva länge på.
Men ibland kan det där med att vara snäll ha sina baksidor. I relationen till en annan människa kan man behöva fundera på sina bevekelsegrunder. Är man snäll för den andres skull eller handlar det kanske egentligen om en själv? Ibland är man snäll för att verkligen osjälviskt ge av sig själv utan att förvänta sig något speciellt resultat, ibland för att skapa en slags balans, och ibland - handen på hjärtat - för att inte "väcka den björn som sover". Det varierar förstås.
Men när det handlar om det där sista, dvs att vara "snäll" för att slippa en konflikt, så är det kanske dags för hjärtat att hålla käften en stund, och låta den den berömda magkänslan ska kliva in på scenen.
Är det här ett bra sätt för mig att agera på lång sikt? Vilka signaler skickar jag till den andre om mig själv? Vilken effekt får mitt agerande för den andre? Blir jag lycklig av att undvika den här konflikten? Kanske just där och då.
Fast sällan på längre sikt.
Man kan inbilla sig att det kommer att förstöra en relation alldeles om man talar ur skägget, och är tydlig med vad man vill, vad man behöver och vad som är viktigt. Även om det går helt på tvärsen mot den andra partens uppfattning och önskningar. Att det är att begära för mycket.
Men tänk, jag tror att det är precis tvärtom.