Godbit 2011

Jag brukar få en bra blaska i brevlådan som sällan eller aldrig har några artiklar om bantning. Det är skönt att slippa läsa om hur man kan gå ner i vikt med hjälp av alla möjliga konstiga dieter, typ tre kokta ägg och en kopp grässmakande, laxerande örtte till frukost, lunch och middag. Dieter som sällan handlar om att förändra något i grunden, utan snarare om att komma i klänningen till bröllopet eller slippa skämmas på stranden.
Det är egentligen något människo-ovänligt över den sortens kortsiktiga viktnedgång. För vi inbillar oss ibland att vi måste bli smalare för att duga i olika sammanhang. Det finns en skam i att vara lite mysigt rund. Där kan vi vara väldigt hårda mot oss själva. Speciellt vi kvinnor, som är fostrade i att en stor del av vårt värde sitter i det andra ser.
Så vi kämpar. Vi väger mat i gram. Räknar prickar. Följer minutiöst detaljerade matsedlar. Men dieter funkar aldrig i längden, för sen går man tillbaka till den vanliga livsföringen. Och då är man snart där igen. Nej, övervikt handlar sällan om just mat. Det handlar snarare om självbild, om kontroll, om stress och  negativa känslor. Något som lätt blir en negativ spiral.
Här kanske den yogiska inställningen till mat kan få kliva fram. Ta tid att äta, att dricka, att njuta naturen. En timme för att äta en apelsin, det är riktmärket. Och en liten godbit då och då är bara bra för kroppen, det drar ingång belöningssystemet och gör att man mår bra.

Acceptans

Jaa. Livet är fullt av frågor som man önskar att man kunde svaret på.
Jag lutar mer och mer åt Michael Palins empiriska princip, nämligen att "Ingen vet någonting". Det känns rätt sannolikt när allt kommer omkring.
En av livets frågor, för en mid-40s kvinna med hår som mitt, är det här med grått hår.
Kanske ingen stor fråga för mänskligheten, men för mig är det en fråga som ligger som en liten sten i skon. Den skaver. Frågan består av om jag ska acceptera det eller inte? Ska jag låta det gråa håret vinna över mig? Är det kanske dags att sluta göra motstånd mot det som faktiskt är naturens gång?
Hittills har jag inte accepterat det. Jag har kämpat emot, och har färgat håret så många gånger att jag blir trött bara av att tänka på det. Slingor. Bottenfärg. Toppfärg. Hos frisör kostar det skjortan och att göra det själv blir sällan riktigt bra. Alla de där kemikalierna... det kan inte vara nyttigt. Och för vem gör jag det egentligen? Jag vill förstås tro att det är för min egen skull, men när en växande misstanke om att så inte alls är fallet. Om man har grått hår så är man kanske gammal, och därmed passé? I alla fall om man är kvinna. Vi omfattas liksom inte av "de grå tinningarnas chanrm".
Men mönster är till för att brytas, och nu är det slut med det där. Jag är ju nöjd med att vara den jag är, och nu gör jag slut med hårfärgningen.