Grisfötter

Ett kärt besvär - julklapparna. Men likafullt ett besvär.
För ju närmare julafton man kommer, desto mer bråttom blir det och desto mindre tid har man. Och kreativiteten sätts inte precis i rörelse av stress. Dessutom sammanfaller den där tidsbristen också med att nya problem måste lösas, t ex vad ska vi egentligen ha på julbordet nu då?
"Sylta? Herregud, när ska du hinna med att göra sylta?? På söndag? Jamen, då ska vi ju till svärmor! Har du glömt det? Nänä, du kan väl sylta hela natten om du absolut vill. Väck inte mig bara. Jag är ingen vän av malning av köttslamsor. Jag vet, jag vet, du vill göra mycket själv. Och skinka, ja, den gör du själv, och Jansson... ja, den tar mamma med. Vadå? Den blir kall under transporten? Skärp dig, var du glad att nån gör en Jansson. Så slipper vi. Vi värmer den i ugnen sen. Och så ska det väl vara inlagd sill, då blir det pappas wettex-sill och mosters lös-i-hullet-närapå-så-att-den-faller-isär-sill, eller var det tvärtom? Och så sillsallad, ja, där har vi en perfektionist som ansvarig så det kan vi släppa. Senapssill vill jag ha. Ja, jag vet att man blir fet av det, men jag ska väl för fan inte äta upp hela burken själv?! Överreagera??? Stressad?? Andas. Andas. Räkna till tio. Vidare. Gubbröra är gott, där har vi en annan ansvarig, så det släpper vi också. Lax är mums. Jag kan skippa skinka och nästan allt det andra bara jag får lax. Och några revbensspjäll. Inte du? Nej, det vet jag väl. Det är det som kallas kompromiss. Där är jag något av en expert. Du med? Hm. Nåja. Grönkål. Finsk kålrotslåda? Lite som gratinerade kålrötter. Underbart. Den tar vi, sa polisen. En övervintrad fläkt från 70-talet. Och så vill jag ha en sallad. SALLAD sa jag! Något grönt. Du vet, något okokt från växtriket som balanserar upp det feta. Så kanske man slipper svimma efteråt. Jo, visst, man KAN späda ut det feta med sprit också, men det är inget jag rekommenderar. Då svimmar man väl av en annan anledning, eller sjunger hej tomtegubbar för sig själv hela kvällen. Inte vidare socialt.
Ja, och så var det grisfötterna. I aladåb. Uuuuääää... jag hata... men det vill du absolut ha? Annars är det inget riktigt julbord? Visst, visst - bara jag slipper äta dem."

Hemmaträning

Jag har fått en stegräknare, och så mycket som jag rantar runt i mitt inte särskilt stora hus, så kan jag nog få ihop en 8000 steg. Först upp och nerför trappan ca 10 ggr för att släppa in respektive släppa ut en skriande katt, som dessutom skäller ut en varje gång den kommer in. På kattiska.
Så upp och ner cirka 50 gånger till. Ibland kommer jag inte ens ihåg vad jag tänkte göra när jag för tionde gången står i tvättstugan. Men om handduken/tröjan/strumpan jag håller i handen är smutsig, så skulle den till tvätten, och om den mot all förmodan är ren, så skulle den in i skåpet.
Man kan ju välja att se det där rantandet positivt också. T ex som trappträning. Parfais. Men ska det bli någon riktig effekt så ska man visst komma upp i sisådär 16000 steg. Dubbelt så många gånger upp och nerför trappan alltså. Gode gud, det orkar jag bara inte.

Informationslogistik

Häromdagen satt jag på ett långt telefonmöte. Bortsett från frågan om det verkligen var meningsfullt att jag satt där så länge, så kände jag ganska snart att jag hade byxorna fulla av myror. Eller ja, tightsen. Men eftersom det är en metafor... Whatever. Tillbaka till ämnet.
Långa möten ger mig ofta adhd-liknande symptom. Allvarliga koncentrationssvårigheter skulle man kunna kalla det. Eller något i stil med "svårt att koppla av".
Jag tror att det är en form av avancerad mental informationslogistik. Jag ser till att få den information jag behöver vid rätt tillfälle. Allt annat är overload.
Några minuters dötid på ett möte och jag vill göra allt möjligt annat samtidigt som jag sitter där och lyssnar lite på trekvart. Läsa mail, surfa, svara på mail, boka nya möten, fundera på vilka jag borde prata med, chatta, göra bildspel, leta lämpliga bilder, leta folk på Linkedin, rita modeller, fundera på vad vi ska äta till middag, planera veckans aktiviteter och arbetstider - you name it. Im on it. Så länge det jag gör "bredvid" inte upptar någon större del av min tankeverksamhet så funkar det.
Min simultankapacitet (ni vet den där kapaciteten som kan förleda en att torka badrumsgolvet med en handduk samtidigt som man sitter på dass eller torka av handfatet, byta handdukar och toarulle samtidigt som man borstar tänderna) går alltså i spinn på lite långrandiga telefonmöten, men på något magiskt sätt missar jag ändå ganska sällan något jag borde ha fångat upp.

Min simultankapacitet sträcker sig dock definitivt inte över allt. Jag har t ex ganska svårt att ringa samtal medan jag kör bil. Då åker jag helst in till sidan innan jag börjar fippla med telefonen.
Annars kör jag av vägen.
.