En kvinna talar aldrig om sin ålder

Det här med ålder är helt knäppt. Jag vet inte hur annars jag ska uttrycka det. Det är lite som med bantning. Det finns ju tusen olika dieter med lika många inriktningar, och operativa ingrepp och mental träning och svälkost och fiberkost och inget fett och bara fett och inget mjöl och 6-8 brödskivor om dan och vin och inget vin och bara biff och bara grönsaker och så vidare i all oändlighet. Allt kan vara både bra och dåligt, och gärna samtidigt beroende på vilken sorts person man är och vilka förutsättningar man har. Pust. Om man istället började roka, så slipper man hungerkänslorna. Visserligen tar man risken att få lungcancer och att utsätta sina nära och kära för passiv rökning - men what the hell. You win some, you lose some. Weight, bland annat.  På samma sätt som bantning förkommer i alla media - så kan vi också läsa om hur vi ska förbli unga. Eller åtminstone se unga ut. Strunt samma om du är 60, kvinna - du ska ändå se ut som om du är 35. Utseendefixeringen rullar alltså vidare upp i åldrarna. Det som med alla medel ska fördrivas är grått hår, rynkor, hängande ögonlock, knöliga kroppsdelar och knastertorr, blek hud. Jag undrar vem som bestämde det där? Marknadsavdelningen på L'Oreal? En av de värsta reklamsnuttarna är den som handlar om krämen "Youth code". De måste verkligen tro att vi (kvinnliga) konsumenter är helt låsta och panikslagna i våra funderingar på hur vi ska få vår hud "att se ung ut". Men vad är det för konventionellt trams? Är vi kvar på 50-talet, eller what's up? (Jag hatar också från djupet av min själ idiotreklamen "Lita på rosa". Vem fan kom på den? Den reklamen ger mig förhöjt blodtryck.)
"En kvinna talar aldrig om sin ålder." Nähä. Och det är många som tycks tycka att det är skämmigt att tala om hur gamla de är. Själv har jag definitivt passerat den period i livet då man kan betraktas som ung och lovande, och jag lär knappast kunna smälla i någon att jag är 35. Och det vill jag inte heller. Nu har jag kanske äntligen lite pondus och trivs väldigt bra med det.

Fathers day

För några dagar sedan var det fars dag, och tidningarna lyckades uppmärksamma det viktiga med det. Vilket alltså inte är huruvida far ska få en slips, ett par strumpor eller en uppsättning skruvdragare. Det viktiga är förstås barnen. Den här dagen må vara farsans, men alla övriga dagar är barnens.
För farsan är viktig för barnen, och barnen är viktiga för honom. Inte bara det faktum att han är behäftad med "la famiglia", som kan vara en statusmarkör i sig, utan att barnen nu också är viktiga för honom personligen. Jag har tidigare skrivit om att det är viktigt att pappor kliver fram därhemma bland vinterskor, gympapåsar och läxläsning. Då handlade det om att bistå övriga vårdnadshavare. Men pappor ska också vara nära sina barn och ta en plats i deras liv för att barnen vill ha dem där. Papporna är förebilder för hur vuxna män ska vara och bete sig. Det spelar roll för våra småkillar och småtjejer vad de ser varje dag under sin uppväxt.
Om barn ser att både mammor och pappor hämtar, lämnar, byter blöjor, pussar, kramar, köper vinterskor, fixar klipp- och tandläkartider, tar med dem på "tråkiga" museum, bakar till klassfester och låter barn äta glass till middag ibland - så är det information som de tar till sig. Och där någonstans lägger man grunden för uppfattningen vad det faktiskt innebär att vara förälder. Oavsett om man är morsa eller farsa.

Bildbevis

Läser Computer Sweden. För några år sen började jag att räkna antalet bilder på kvinnor och män i den tidningen. I numret från 11 oktober kan jag konstatera att det är nitton bilder på män, och sju bilder på kvinnor. Det är ett uppslag med en kvinna, tre med män, och när det gäller storleken på bilderna är det en stor bild på en kvinna och resten är små.
Men är det så viktigt? Ja, det är det faktiskt. Det här är en av de största IT-tidningarna i Sverige. Den kommer ut flera gånger i veckan, och de flesta som jobbar i IT-branschen läser den. Den tar upp aktualiteter, har artiklar om intressanta personer och speglar det som är på gång. Den är ansiktet utåt för IT-branschen.
Och om det här med bilderna var en isolerad företeelse så skulle jag inte kommentera det. Men det är det inte. Det är likadant nästan hela tiden. De har gärna bilder på aktiva män som ska symbolisera styrka och handlingskraftighet, och bilder på passiva kvinnor som skrattar eller står i grupp. Kroppsspråk och ansiktsuttryck säger mer än 1000 ord. Männen kan vara medelålders, småfeta och med skäggstubb, medan kvinnorna är snygga och ofta unga. Det är så typiskt så att det nästan är roligt.
Men skrattet fastnar i halsen, när man funderar över det bildmässiga budskapet. En bild säger som sagt mer än tusen ord. Och med det budskapet om hur det ligger till med jämlikheten i IT-branschen så känns den lilla artikeln om att "Var tredje man vill ha en kvinna som chef" som ett  brev på posten. När man läser den inser man dessutom att rubriken handlar om de ack så jämställda svenska männen. I Spanien vill varannan man ha en kvinna vid rodret. Och bilden man valt att illustrera artikeln? Jo, det är en ung kvinna i kortärmat med slarvigt uppsatt hår, som står med ryggen till och pekar mot en grupp män i skjorta och slips.
I rest my case.

Women 2 the top

Det här måste vi fortfarande prata om. Ojämlikheten i arbetslivet fortgår.

http://blog.ted.com/2010/12/21/why-we-have-too-few-women-leaders-sheryl-sandberg-on-ted-com/