En ros mellan tänderna

Jag var ute och åt igår med en kompis, lika trevligt som alltid. Mycket prat, mycket skratt. Det jag slås av när jag pratar med kompisar är hur likartade våra liv är. Vi kämpar med jobb och försörjning, med att hitta något vi vill göra, vi försöker skapa plats för egen tid, vi brottas med våra relationer till nära och kära. Jobbet tar alltid mycket kraft eftersom vi ofta har hög ambitionsnivå och inte för liv och pina vill lämna något halvfärdigt elände efter oss. Samtidigt ska vi få ihop allt det andra, och ofta går det inte ihop. Vi har alla hört det förut. Madonna, businesskvinna, bra på att lyssna, tålmodig engagerad förälder, omhändertagande dotter, superkoll på hemmets logistik, utveckla egna intressen, fantastisk i köket, stark, vältränad, snygg, en ros mellan tänderna i sovrummet, städkärring med dammtrasan i högsta hugg. Kvinnors olika roller, där showen pågår 24/7 vecka efter vecka, år efter år. Alltid till hands, alltid redo. To protect and serve. Gaaah! Det är inte ett dugg konstigt att kvinnor blir utbrända. Eller får ätstörningar. Eller blir deprimerade. Det blir ju för mycket, på tok för mycket. Tid till allt det där finns inte. Det handlar inte ens om att prioritera, för går det inte så går det inte. Dygnet har bara 24 timmar. Och av dessa 24 ska man sova 8 timmar och arbeta ca 8, vilket faktiskt bara lämnar max 8 timmar till annat. Dessutom så handlar många av rollerna om att vara redo för någon annan. Som om det vore inbyggt hos alla kvinnor aff finnas till hands för andra. Den pressen kan bli väldigt tung. Som ett kvarnhjul runt halsen.

Så tänker man att andra borde se detta och sluta begära så mycket av en. Men det inte stor ide att vänta på andra ska (in)se att ditt kvarnhjul hänger där. De har sina egna kvarnhjul att bekymra sig om. Man måste själv välja, och välja bort. Hårt - men så är det. Och det är allt annat än en popularitetstävling. 

Men jag försöker ändå. Vad vill JAG? Vad vill JAG inte? Vad är viktigt? Vad är inte så viktigt?

Själv jobbar jag ganska mycket, städar ganska lite, tvättstugan ser ut som ett bombnedslag, jag kan knappt laga mat, jag tränar yoga flera timmar i veckan, jag låtsas ibland lyssna fast jag tänker på något annat, barnen har haft udda strumpor i åratal och har jag något mellan tänderna i sängkammaren så känns det oftare som en tistel än som en ros. Och visst, det påpekas ibland att jag är en egoist. Men jag undrar - är jag det? Jag försöker ta hand om mig själv, försöker hålla mig i balans. 

DET är viktigt för mig. Det är grunden för att jag ska funka. Som människa. Som medmänniska. I alla de roller jag vill spela.

TIPS! För den som behöver släppa på trycket (och fnissa loss) så rekommenderar jag Facebookgruppen "Family living - the true story". 

Livspusslet är välgörande

Forskning visar att livspusslandet är välgörande. Att bolla karriär och familj är bättre för dig än motsatsen, dvs att inte göra det. Det var ju tur, tänker jag, eftersom det är få saker som tar så mycket energi av oss som just detta eviga pusslande. Åtminstone är det så för mig. Missförstå mig rätt - att ha en familj är fantastiskt. Att ha ett jobb är skönt. Att odla relationer är utmanande. Men pusslet, mina vänner, kan vara tufft. Att prioritera ett, men vilja ett annat. Att måsta göra val som man inte vare sig vill eller kan stå för, men som man känner att man måste.

Visserligen är jag mycket tuffare nuförtiden än jag var förut. Jag har inga problem med att säga nej vid behov. Jag är inte längre på någon evig charmkurs, där snällast eller mest tillmötesgående vinner.

Men jag har fortfarande ett samvete. En black om foten för den som måste prioritera och säga nej ibland. Om man kan strunta i andra, och bara köra sitt eget race, så är sannolikt inte samvetet något problem. Men de flesta av oss har det där "problemet", alltså samvetet. Och med det som en ständig följeslagare så känns det inte så välgörande att prioritera jobbet framför barnen. Eller för den delen att baka/tvätta/dammsuga ensam halva natten när man ska upp halv fem dagen efter. Eller att dividera med sambon om vad som är viktigast, att bygga carport eller att lördagsvila på soffan, att åka på båtutflykt eller att storhandla. Eller att känna sig så utmattad att en natt på ett tråkigt hotell är en lisa för själen. 

Jag kallar det nog snarare det dagliga kämpandet, för att hålla ihop skutan och försöka hålla den sjöduglig. Kanske gör denna kamp mig till en lyckligare människa, men det kan vara lite svårt att se när man ligger i vattnet och inser att man - återigen - glömt flytvästen.

På resande fot

Vissa resor är kämpigare än andra. Hemma igen från veckans tjänsteresa. Och shit vad glamoröst det är att marscha huvudstaden-huvudkontoret varannan vecka. SJ, SJ gamle vän. Rullväska i regn och snöglopp. Fullkomligt underbart att vakna i beckmörker, kliva upp klockan fem, ta taxin halv 6 och tåget kvart över 6. Känner mig ungefär lika slick som en bedagad handelsresande. 2½ tumme senare kliver jag av, lätt skrynklig och oftast fortfarande förfärligt morgontrött.  Klapprar in på jobbet ca kl 9, till mitt celliknande lånerum som har ungefär lika hög mysfaktor som ett vedträ. Därifrån till kaffeautomaten och sedan drar dagens mötesmaraton igång.
Håhåjaja. Tur att jag har så sköna kollegor och ett så roligt jobb, annars skulle jag inte orka.

TGIF

Klassfest. Tjo och tjim en fredagkväll. Jättekul när man är barn, något mindre kul när man är utmattad förälder som jobbat en hel arbetsvecka och mer därtill. Vid 20.30 satt jag där med tunnelseende och ögonen rullande i huvudet och undrade om jag inte kunde få gå hem snart. Det kändes som om jag förlorat talförmågan också, vilket evemtuellt kunde ha att göra med att föräldrarna vid mitt bord animerat diskuterade ämnet huvudlöss och deras fördrivande. Jag hade helt enkelt inget att tillföra. Jag tittade lite frånvarande på min dotters trassliga hår och bestämde mig för att hon skulle få kamma sig över vita ytor i helgen. Efter att ha suttit där och hummat en stund, så gick jag och pudrade näsan. Min stilla förhoppning var att de skulle ha bytt ämne när jag kom tillbaka. De hade de inte.
Jag var för matt för att kunna komma på ett enda annat vettigt samtalsämne själv. Kanske var det lika för de andra också.
När vi kom hem fick dottern en gråtattack av trötthet. Resterna av knytismaten ställde sonen på köksgolvet. Den förkättrade hunden åt sedan upp alltihop i ett obevakat ögonblick.

Materialsport

Idag cyklade jag. Det regnade ganska mycket och jag blev blöt. Jag svor hela vägen över det faktum att jag till slut bestämde mig för att INTE ta regnbyxor. Det är inte långt och det duggar bara lite lätt, intalade jag mig själv. Som den småsvettiga söderortsbo utan cykelhjälm som jag var när jag kämpade mig fram på damcykeln i det - givetvis - ihållande duggregnet, så hamnade jag dessutom i den stora morgonsportarhopen som far fram på cykelvägarna som om hin håle vore efter dem.  Materialsportarna. De där som ideligen kör om. Dessa sammanbitna män och kvinnor iförda svarta tajts eller cykelbyxor med vaddering i baken, vindjackor i funktionsmaterial och hypermoderna cykelhjälmar. Deras muskulösa ben far som trumpinnar och deras cyklar är glänsande och i toppform. Möjligen tickar växlarna något när de visslar förbi.
Om de njuter så är det antingen A. av vinddraget i ansiktet, eller B. efteråt.
Det är roligt när man åker buss, och ser en sån där hop närma sig en backe. Då blir det strid om att inte hamna på efterkälken. Nästan som om det handlade om en tävling. Och det kanske det gör..
Jag vet inte var de "vanliga" cyklisterna är på morgnarna, men på cykelbanorna är de i regel inte.
Var är alla de som måste gå av cykeln och gå i uppförsbackarna, eller de som har rostiga cyklar som knakar och gnisslar lite trivsamt, eller de som cyklar för att det bara är ett sätt att ta sig fram i helt vanliga kläder? Jag vill ha det lite mera slow, även när det gäller cykling. All vilja att röra på sig måste väl inte förvandlas till materialsport?!
Min gamla Döden Bakom Styret - kom tillbaka! Allt är förlåtet. 

Svart bälte i vardagseffektivitet

”Få det gjort!” skriven av David Allen. Med underrubriken "Svart bälte i vardagseffektivitet". Boken beskrivs på följande sätt: "Vilket arbete du än utför leder den dig till samma resultat: Du hinner mer, uppnår bättre resultat och får mer tid över. Allt handlar om några enkla knep. Du är inte beroende av någon avancerad utrustning - en penna och baksidan på ett kuvert är allt du behöver för att kunna sätta igång." Det låter bra. I teorin. Men vissa "tidstjuvar" förgås icke så lätt. Möjligen om man har en packe underställda eller en hysteriskt fet plånbok. Och hur kan jag vara så kategoriskt fördomsfullt säker på den saken? Jo, för att i boken finns detta finurliga schema för problemlösning.

Problem:
Tar det längre än 2 minuter?
Om nej – vidta åtgärd
Om ja – delegera eller skjut upp.

Funkar inte om
• Ditt barn skriker
• Maten är slut
• Det finns inga rena kläder eller rent porslin att äta på
• Dina barns kläder är för små/trasiga/för stora
• Det behövs fixas matsäck NU
• Han/hon har glömt gymnastikkläderna någonstans – oklart var
• Ingen har varit ut med hunden de senaste 6 timmarna
• Gräsmattan ser ut som en nyplöjd åker
• Kollektivtrafiken har gett upp
• Hela tjocka släkten är på ingång

Funkar kanske om:
Man sitter oanfrätt i sin bil eller vid sitt skrivbord på en ordinär arbetsplats där ens största problem består av om man ska prata med en annan vuxen människa om något vuxet, ringa ett telefonsamtal om något jobbrelaterat eller flytta ett papper från höger till vänster eller tvärtom. Och sorry, folks, det är inget i jämförelse med några samverkande faktorer i ovanstående lista.

En bok om svart bälte i vardagseffektivitet kan helt enkelt inte trovärdigt skrivas av en människa som inte har varit hemma med barn, eller andra behövande. Inte heller av någon människa som jobbar heltid, har fyra barn, undervisar på universitetet, påstår sig baka allt bröd själv och laga all mat från grunden och dessutom skriver böcker. Samtidigt. Och som seriöst står och säger att hon/han är en fantastisk mor/far, som gör ALLT för sina barn. Jaha, det är väl i så fall ALLT utom att undvika en hjärtattack i för tidig ålder. Eller ALLT utom att inse att det hon/han visar för sina barn är hur en förälders liv ska vara. Hur stressigt det är tillåtet att livet är. Under hur lite tid det är tillåtet att bara njuta, i förhållande till hur mycket tid som går åt till att prestera. Hur viktigt det är att visa upp en lyckad fasad.

Har du läst ”28 timmar på ett dygn”? En av de passusar jag minns bäst från den boken är där den hårt arbetande mamman har fått i uppdrag att göra något hembakt till skolans basar (eller liknande). Det är oerhört viktigt att det är just hemgjort. Riktiga föräldrar bakar nämligen allt själva. Men hon har inte tid. Så hon köper färdiggjort, och smular sedan sönder kanterna – för att det ska se hemgjort ut. Och så skäms hon.
Och japp - någon borde definitivt skämmas, men det är inte hon.

The everyday-lag

Det var visst jobbigare att komma hem än jag trodde. Det var både jetlag, kulturlag och the-everyday-lag. Alla kom över mig samtidigt. Lägg till en muttrande mage, som påminner en om en bumpy ride mellan Abu dhabi och Bryssel, där man satt inklämd mitt i planet med en ögonmask lite på trekvart och ett par oranga öronproppar likaledes hängande i öronen. Eller rättare sagt, jag hade EN öronpropp. Den andra försvann någonstans på golvet, och jag var för trött och illamående för att dubbelvikt orka krafsa fram den.
The everyday-lag slog till när jag kom hem, och det är jobbigare än jetlag.
Man kommer hem, slänger av sig vandringspjuck och haremsbyxor, och sen ska man plötsligt JOBBA igen. "Varför då?" var den första fråga jag ställde mig själv.. men eftersom jag inte kunde komma på ngt vettigt svar (annat än "tjäna pengar" och hur vettigt är det?) så klampade jag vidare på samma stig. Men fortfarande så är jag lite vilse i vardagen. Och det är jag gärna ett tag till. Det är befriande.

Satkärring

Ibland hettar det till. Jag tar ut svängarna, sägs det. Jag låter arg, sägs det. Ja? Jag är helt enkelt en surkärring som tror att jag får göra vad jag vill och vara hur jag vill. And guess what. Det är helt rätt uppfattat! Det är helt OK att vara arg och sur ibland. Huvudsaken är att det går över. Men vi surkärringar har äntligen fått ett medialt uppsving, eftersom min idol Häxan Surtant nu förekommer i tv varje lördag på bästa sändningstid. Nej, jag menar inte Bolibompa. Melodifestivalen talar jag givetvis om!

Desperate housewife

Jag har en mössa som det står "Desperate housewives" på. Jag är stolt över den. Som en mössa med favoritlaget på. Tyvärr är den vit och bullig, så jag ser ut lite som en champinjon i den, men ändå. Det känns fint att få vara med i ett lag som består av desperata husmödrar. För det är vi ju alla lite till mans. Desperat kämpar vi får att få allt att funka, att sitta ihop, som ett jättepussel med 5000 bitar varav nån jävla bit alltid är borta (man hittar den under mattan typ tre veckor senare).
Just nu har vi ett par täckbyxor on the loose, en hund som behöver kammas, en svärmor som fyller år idag (eller om det o, hemska tanke, var redan igår eller i förrgår... sambon svävar lite på målet i den frågan), friluftsaktiviteter som borde tas tag i, mat som borde handlas, och - naturligtvis, självklart! - städning som borde utföras. Av någon hugad spekulant. Tyvärr kryllar inte precis det här huset av hugade städningsspekulanter. Med ett välsmort munläder och tålamod kan man få gnomerna att städa sina rum, så får de vuxna ta resten. Om man lockar med ekonomisk ersättning kan gnomerna övertalas att göra mer.
Man kan ju ha städhjälp. Jo, det kan man ju. Men tyvärr - jag är för snål.
Som försvar för min snålhet försöker jag intala mig att lite smuts kan vara bra, och att barnen gott kan lära sig att gnida lite på köksluckorna då och då. Mot ersättning, naturligtvis ;)

Ögongodis

Stressiga dagar, massor att komma ihåg, SLs vrede, naturens makter, vardagslivets vedermödor, halkiga trottoarer, kalla fötter, elektriskt hår, kliig mössa, fucked-up planeringskalender redan första veckan i månaden, och noll fantasi när det gäller middagsmaten. Därtill aptrött på den svarta dataryggsäcken, din trista business-väska, eller gamla vanliga handväska.
Då behövs lite ögongodis.

Life, the universe and midlife-crisis

Häromdagen skrev jag om att jag jobbat för att uppnå balans i livet. För man förändras ju. Det som funkade förr kanske inte funkar längre, åtminstone inte på samma sätt. Man kanske vant sig vid sånt som man egentligen inte alls vill vänja sig vid. Vant sig vid att stressa, eller att säga ja när man borde säga nej. Att försöka hålla alla nöjda, och glömma sig själv. Vant sig vid att resa fast man egentligen vill vara hemma, eller tvärtom. Vant sig vid att fly fast man helst vill stanna kvar och ta tjuren vid hornen. En av mina kloka kompisar brukar kalla det en mittlivskris. Den där lilla personliga krisen som för en del av oss kommer då barnen blivit lite större, då man plötsligt har egen tid igen, tid att tänka, möjlighet att välja lite mer själv och att realisera det man vill. Det behöver inte alls vara något stort eller svårt eller omvälvande. Små saker kan ge stor effekt på livets gungbräda.

Några tips för bättre balans i livet:
Kommunicera - Skapa bättre kontakt med dina medmänniskor. Säg vad du själv vill istället för att säga vad den andre gjort för fel.
Beröm - Beröm dina medmänniskor, kollegor, kära. En gång för mycket är bättre än en gång för lite.
Älska - Försök se saker ur andras synvinkel. När du känner kärlek till dina nära, ge dem en kram. Kyss din käraste en gång per dag.
Vila - Ta det lugnare, unna dig att ligga på soffan en kvart om dagen och göra absolut ingenting
Njut - Lyssna på din favoritmusik en halvtimme i veckan, sätt lite guldkant på tillvaron
Göra - Rensa bort gammal skit, t ex möbler du inte gillar, måla om, dröm och sen - gör det! Går det åt pepparn så kan du göra om. Jo, det går faktiskt.

Solhälsning

Nytt år, nya möjligheter.
Men man kan börja med en dag, och ta ett steg i taget.
Yogans solhälsning känns ett lagom utmanande sätt för morgontrötta mig att börja dagen. Förmodligen vaknar jag först någonstans vid steg 5.


Det finns enligt de redan frälsta en mängd fördelar:

• It keeps all internal organs, stomach, intestines, pancreas, spleen, heart and lungs, healthy and strong. Also muscles of external body parts, chest, shoulders, hands, thighs, legs becomes healthy and strong.
•  It makes spine and waist flexible by removing disorders.
• It improves blood circulation in the body which removes skin diseases.
• It burns calories, improves weight loss and complete health, fitness.
• It keeps the digestive system perfect.
• Mental and physical energy levels are balanced.
• It provides power to our soul and body, maintains mental peace, memory, power, strength.
• Reduces ageing of the body, hair fall and graying, keeps diseases away.
• It’s also very useful for women to maintain beauty, keeping the body in shape by reducing extra fat and flat abdomen.
• It helps to cure menstrual irregularity and easy child birth.

Hm. Jaja. Visst kan det säkert bidra till ovanstående, men för egen del så är jag helt nöjd med om det mjukar upp musklerna inför dagens vedermödor.

 

Oldschool-kälke

Idag åkte vi oldschool-kälke nerför lååånga backen (nästan 1000 meter lång). Tungt att dra kälkarna uppför, men väl värt besväret. Perfekta förutsättningar med vägen bestående av hårdpressad is, med massor av mjuk snö på sidorna. Storasyster på spark, lillebror på enmanskälken (ser ut som bild) och lillasyster och jag på den nyinköpta (100 spänn på blocket, av en äldre dam i Hedemora) ombyggda ledade tvådelade vedkälken. Med replindad ratt, och till och med en liten röd lampa fram. 

Hej, vad det gick undan!

Mellandagsrea

Packat redan på parkeringen. Lätt upphetsad stämning i jakten på en parkeringsplats. Inne blir det snabbt svettigt. Affärer med ställningar med rea-kläder hängande och slängande lite på trekvart. Alla bra grejer uppenbarligen slut. De två minsta orkade leta efter skidpaket i två olika sportaffärer, och den äldsta efter täckbyxor i samma affärer. Täckbyxor från SOS för 2000 spänn (på rea) för en 12-åring? Nej tack. Sen tog orken slut. "Hungrig" sa lillebror. "Trött" sa lillasyster. "Kissnödig" sa sambon. Mamman, dvs jag, blir sällan akut hungrig, trött eller kissnödig i ett köpcentrum. Om jag så stupar på min post, så ser jag det som min uppgift att dammsuga samtliga sportaffärer efter täckbyxor. Skönt att man har andra medspelare som är tydligare - så man slipper stupa offentligt. Slutsats: vi får kolla efter skidpaket på något annat ställe, men kanske kan det finnas prisvärda täckbyxor någon annanstans i detta förkättrade köpmecka? Vi ska ju ändå tillbaka till bilen, och på vägen dit kan vi ju titta om vi hittar nåt. Men vi blev trötta bara av att titta in i affärskedjornas fönster. Minst trettio utmattade mellandagsshoppare i samtliga kassaköer. Minst tjugo i kön till provrummen. Till slut gav vi upp det där med kläder, för ärligt talat - vem behöver en aprikosfärgad top med volanger i januari? Det är ändå det enda som tycks finnas i överflöd.
Lillebror och jag fastnade som absolut sista stopp inne på Panduro.
Våra fynd:

• 1, 2 m bollfrans (det är alltid snyggt med bollfrans)
• En självhäftande nylonlapp för storasysters jacka (hon råkade försöka tända en brasa med jackan på)
• Ett trepack limstift (livets nödtorft för pysslare)
• Porslinsfärger
• En helt vit tekanna med kopp som lillebror ska måla (för 49 kronor!! Hur får man ihop till material, tillverkning, personal, transport - och vinstmarginal - på 49 spänn?? It beats me, och gör att jag nästan får lite dåligt samvete. Det borde inte - kan ju inte - gå ihop för den som tillverkar?)

Theory and practice

Med kokkonsten är det som med allt annat.
Enligt doktor Hagdahl förhåller det sig så här:
"Kokonsten grundar sig huvudsakligen på försök. Varje dag ska öka vårt vetande, därför att den ökar vår erfarenhet, Matlagning är en konst som inte kan inläras på en dag, ej heller kan den läras genom att endast läsa en bok över ämnet: Man kan lika lite bli en fulländad kock genom att läsa, som en fulländad konstnär i en annan riktning utan att handlägga konsten. Varje studium måste vara förenat med praktik och i kokkonsten består en viktig del av denna praktik i att kunna förändra recepten efter det som tillfället fordrar, ty det är tydligt att ingen bok, hur stor och god den än må vara, kan lämpa sina recept varken i kvantitet eller i kvalitet efter varje familjs behov."

Jag gillar den där approachen. Teori och praktik. Trial and error. Ibland funkar det, ibland inte.
Empirisk forskning i vardagen. Det kan man lära sig väldigt mycket av.

Någon ser dig när du petar näsan

Härligt ska det bli med lite ledigt. För det finns ju så jävla mycket bra att läsa, men så lite tid. Om till exempel "vardagstristessens humor, där man tillämpar distansering och inte mindfulness för att uthärda stormarknader, och utkämpar en ojämn och hopplös kamp mot tonåringar, snöskottning, kvällstidningar och middagssamtal" (DN 12/12 2010).
Givetvis är det det de stornästa och fruktansvärt roliga Gävleborna som är i farten, alltså samma ena som t ex slår sönder barnens mobiltelefoner för att de (barnen) ska få lagom utmaningar, och som funderar över konstiga ortsnamn som Fjuckby.

Jingle Bells

Var på julkonsert ikväll. Alla var så fina i tomteluvor och röda klänningar. Lillasyster hade jeans och tröja, och tomtemössa, men efter att hon hade träffat på en kamrat som sa att hennes tontenössa såg "konstig" ut så vägrade hon att ha den. Jag var glad att jag övertygat henne att ta ett par hela jeans. Man vet att man har kontakt med sina känslor när man börjar gråta på barnens blockflöjtskonsert. Samtidigt kände jag lust att fnissa, när jag hörde de kompletterande tjutande och visslande tonerna i den finstämda Jingle bells. Men ingen förälder med överlevnadsinstinkt fnissar på sitt barns julkonsert. Det är helt enkelt inte tänkbart. Istället ska man filma och fota som en vettvilling. Ha hela tjocka släkten på plats som gör detsamma, och - icke att förglömma - organisera så att ens barn har en liten bukett att ge till fröken efteråt. Allt detta organiserande gör mig gråhårig. Jag får härdsmälta av att försöka hålla varenda julklapp, julbrev, julblomma, lovdagar, lilljulafton, luciafirande, utstyrslar till lucia, stjärngosse, pepparkaksgubbe, tomte, ängel och fan och hans moster, fungerande lampor i ljus och luciakronor, röda band, glitter, jullunch, avslutning av alla aktiviter och julfest i huvudet. Det är som ett maratonlopp fram till att man går på semester. Och så jobbar man ju också.
I år har jag dock gudskelov delegerat kraftigt.
Storasyster fixade till exempel julklappen (ni vet den man ska skicka till andra barn i fattigare länder, och som ska innehålla papper, penna, tandborste, tvål, ritblock, vykort osv. En lång lista på grejer som man definitivt inte har hemma.) i år. "Så kom det i alla fall EN julklapp från oss, mamma". En av tre möjliga. Tur att vi har dig. storasyster!
Det blev en himla fin julklapp också, för storasyster sparade inte på krutet. 300 spänn kostade kalaset.

Nu inväntar jag lillebrors trumpetkonsert. Med viss bävan, jag erkänner.

Bananflugornas herre

Vi är sju i familjen, sa lillasyster. Eller egentligen så är vi många fler nu.
Vadå, sa jag, många fler? Vilka då? Ja, först är det vi, och så hunden och så katten. Och så är det flugorna. De där som bor i köket.

De där förbaskade bananflugorna alltså. De flyttade in i vårt kök tillsammans med mängder av hemodlade grönsaker som vi skördade för 1½ månad sedan. Själv har jag inget emot en skål med en skrumpnad squash, men tyvärr är det en åsikt jag tydligen delar med dessa sakramentskade kreatur.
Flugsmälla biter inte alls på dem, de är för snabba. Vi har kört med fällor bestående av skålar med rödvinsvinäger. Funkar hyfsat, men jag tycker att de dör av för långsamt. Nu måste de bort, för jag får tuppjuck av att se dem flyga förbi eller bara sitta där på kaklet och vegetera.
Så jag googlade. 3120 träffar.
Några mer frustrerade tillvägagångssätt:
- En kväll blev jag helt vansinnig och gick bärsärkagång med fotofixeringsmedel på sprayflaska som jag tände på med cigarettändare.
- Jag har en stor burk KILL-IT 2000, som tar död på det mesta flygande. Är grymt effektivt,men man bör nog hålla andan medan man sprutar.

Men eftersom jag egentligen är en fredlig själ, så tror jag mer på det här: Blanda äppelcidervinäger med lite vatten och socker. Sen droppar du ner lite diskmedel. Låt stå ett par dar och du kommer ha massor med döda flugor på botten av glaset. De finner lukten oemotståndlig och drunknar när det inte är någon ytspänning

Nu ni flugor, nu är det kört för er. Ha!

Nära döden-upplevelse

Jag är förkyld. Snyter mig en gång i kvarten dygnet runt, hostar, ögonen rinner, huvudet värker. Varm som en kamin. Orkar inte gå många steg. Orkar inte läsa. Kan knappt prata. Ont i benen och ryggen. Ligger för ankar i soffan hela dagarna, som en strandad valfisk. Är storkonsument av pappersnäsdukar, Strepsils, Bafucin och huvudvärkstabletter.

Familjemedlemmarna tittar medlidsamt på mig. Kommer med te och varm saft och nya pappersnäsdukar. Smakar på mina halstabletter. Igår var sambon bortrest så barnen fick laga mat. Gick givetvis hur bra som helst. 

Jag brukar sällan bli riktigt sjuk, max vart fjärde år eller så. Hade faktiskt glömt hur jävligt det kan vara att vara riktigt förkyld.

Hemmaträning

Jag har fått en stegräknare, och så mycket som jag rantar runt i mitt inte särskilt stora hus, så kan jag nog få ihop en 8000 steg. Först upp och nerför trappan ca 10 ggr för att släppa in respektive släppa ut en skriande katt, som dessutom skäller ut en varje gång den kommer in. På kattiska.
Så upp och ner cirka 50 gånger till. Ibland kommer jag inte ens ihåg vad jag tänkte göra när jag för tionde gången står i tvättstugan. Men om handduken/tröjan/strumpan jag håller i handen är smutsig, så skulle den till tvätten, och om den mot all förmodan är ren, så skulle den in i skåpet.
Man kan ju välja att se det där rantandet positivt också. T ex som trappträning. Parfais. Men ska det bli någon riktig effekt så ska man visst komma upp i sisådär 16000 steg. Dubbelt så många gånger upp och nerför trappan alltså. Gode gud, det orkar jag bara inte.