Plötsligt händer det

Det tog 10 månader. Tio månader sen jag låg i badet på ett hotell i Berlin och bestämde mig för att gå en yogautbildning, till att jag höll ett pass där jag kände att jag kanske faktiskt kan ge något vidare till mina deltagare. Den känslan kan man resa långt på.
Jag har bara tagit mina första steg på min yogaresa. Ett livsprojekt, som tycks ha en egen väg, där jag får följa med. Jag vet att jag blir glad av yoga, att den gör märkligt mycket gott på flera olika sätt. Den har stärkt mig, hjälpt mig och ökat min acceptans, både för mig själv och för andra.
Jag vet inte om jag ska bli en certifierad yogalärare. Och det är helt OK. Kanske blir jag något annat. Jag har bestämt mig för att låta det bli som det blir. Jag tar det som det kommer. Hjärtat/intuitionen/magkänslan får styra. Det kommer att bli bra, vad det än blir. Jag litar på min känsla nu.

 

Truth and dare

Sanningen är ett relativt begrepp, sägs det.  Fast så är det ju inte. Antingen är det sant det man säger - eller också inte. Det enda som är relativt är väl hur man själv väljer att se på det. Vi ljuger om vi tror att vi kommer att vinna något på det.  Men lögner kostar kraft. Och självrespekt.  Att ljuga är att inte våga visa sig som man är, och budskapet man skickar till sig själv är att man är usel. Att man inte duger och därför måste ljuga för att upprätthålla andras bild av en. Men det enda man upprätthåller är en livslögn, som bygger en massiv inre stress, korrumperar självkänslan och kan leda till depression. Kanske kan du ljuga för andra, men aldrig för dig själv. Livet blir enklare om man är ärlig. Då är du fri på riktigt. Både du själv och andra vet vem du är. Du står stadigt på jorden. Ingen kan komma och säga att han eller hon minsann vet saker om dig som kan komma ut "om" this or that. Visst, visst. Bring it on. The cat is already out of the bag.

Hopp

Hoppet är det sista som överger människan. Och det med rätta. Hopp är en tålig planta som kan växa trots en ogästvänlig miljö. Hoppet kan ge styrka och mod att fortsätta det man påbörjat. Det är fantastiskt att våga hoppas, att våga tro att det ska bli bra. Att tillåta sig att vila i förvissningen att alla vägar slutligen bär till Rom, oavsett vilka genvägar och senvägar man tar i livet. Det blir nog bra till slut.

Upp ur skyttegravarna

En lång relation är ingen walk in the park. Det går upp och det går ner. Ibland kan man ha långa perioder när man är överens och vill samma saker, och ibland har man perioder då den andra enbart känns som en kvarnsten runt halsen. Om någon av parterna ständigt känner det som att han eller hon seglar fram på en räkmacka, så är oddsen goda för att det är på den andres bekostnad.
Någon gång slår relationer i botten. Då räcker det kanske inte med kärlek eller med de positiva erfarenheter man har av varandra. Det krävs något nytt för att ta sig upp. Om man kan hitta det i sitt hjärta att se varandra i ett läge när allt känns förlorat så kanske man kan ta sig vidare till nästa nivå. Som den egna människa man är. Lite som vilket TV-spel som helst. När du tagit dig igenom samma bana så många gånger att du kan den, så är du redo för nästa.
What doesn't kill you makes you stronger.
Nästa nivå av handlar om acceptans. En mer djupgående respekt som bygger på att både vara dig själv, visa vem du är och vad du vill och att låta den andra vara som han eller hon faktiskt är. Det är delvis den gamla sanningen om att man måste älska sig själv, om man ska kunna älska andra. Men det räcker inte. Du måste också respektera dig själv på djupet. Acceptera dig själv - som du är. Försök förstå varför du är som du är. Då kan du oclså börja förstå andra bättre.