Bery Phunny

Fick en hjärtegod hälsning av mina underbara nepalesiska vandrarkompisar Karma och Yogindra. Coola killar med hjärtat på rätta stället. Den satt fint en så här mörk och mulen höstdag.
Känslan av Himalaya kommer alltid att finnas kvar inom mig. Någon gång åker jag tillbaka dit.


Machupuchere "Fish tail", det heliga berget - som inte får bestigas,

Resedagboken är back up

Halva resan till Nepal finns nu dokumenterad i text och bild (under Resedagbok).

Om mani padme hum

Det här mantrat i sångform hörde vi överallt i Nepal
http://youtu.be/iG_lNuNUVd4

Då förstod jag inte vad det var, men nu har jag läst på, eller åtminstone googlat. Och så här ligger det tydligen till: Om mani padme hum betyder bokstavligen "Aum, to the Jewel in the Lotus, hum"
"It is recited by Tibetan Buddhists to invoke Chenrezi, the Bodhisattva of Compassion. Repeating this mantra accumulates merit and eases negative karma; meditating upon it is believed to purify the mind and body. Spinning prayer wheels, physical or digital, are believed to confer the same benefit as speaking the mantra. It is often recited with the aid of a mala (string of prayer beads)".

Det finns uppenbarligen mycket man inte känner till,och det är alltid intressant med religiösa föreställningar. Redan när jag ska rabbla de fem världsreligionerna stakar jag mig. Kan det vara islam, kristendom, hinduism, buddhism och katolisism? Nä, det var fel. Det är (i stl-ordning) kristendom. islam,hinduism, buddhism och sikhism. Pucko.
Buddhism beskrivs som både ett praktiskt levnadssätt och en tro, som en väg att genom meditation uppnå insikt i tillvarons yttersta verklighet och genom detta nå frihet från lidande i världens eviga cirkel av återfödelse.
Såpass, säger den evigt skeptiske. Jag kan verifiera att meditation funkar i en stressig vardag. Det där andra känner jag mig tveksam till.

Annapurna Base Camp

ABC (Annapurna Base Camp) ligger på 4130 m. Våra supertrevliga bergsguider, Karma och Yogindra, hade gått dit på 10 dagar. Fem dagar dit och fem dagar tillbaka från startpunkten Naya Pool, någon mil nordväst om Pokhara, nära Birethanti.
Yogindra är Sherpa (dvs han hör till den etniska folkgruppen Sherpa), och Karma van att vistats i bergsområden så ingen av dem behövde tydligen oroa sig för någon höjdsjuka. Annars är rekommendationen att man ägnar en eller ett par dagar åt att acklimatisera sig på hög höjd för att slippa symptom, som kan uppträda från ca 3400 m. För vissa individer kan det komma ännu tidigare.
Jag har tidigare funderat på om man skulle gå till något av alla base camps som finns, men efter den vandring jag just gjort så vet jag inte. Den kändes alldeles lagom, och att rusa vidare upp och ner i ytterligare dagar och dessutom kanske få höjdsjuka... njaa, jag vet inte. Men kanske är det lite som att föda barn. När värkarna är som värst lovar man sig själv att "aldrig mer". Men några år senare står man där igen, och tänker att "va fan, jag visste ju att det skulle bli såhär".
Och tiden lägger ju gärna ett rosa skimmer över vedermödorna - så vi får väl se..

Cricket

Cricket är riktigt stort i Nepal, liksom i hela den delen av världen. Australien, Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka, England och Indien har nationella lag på toppnivå. Det är det engelska inflytandet, no doubt.
När vi var i Nepal var det final i World Cup, SriLanka mot Indien. Just den dagen befann vi oss på ett guesthouse där de hade TV. Den första vi sett på vår vandring. Folk satt spikade framför matchen, tjoade och gick an. Likadant var det på Kathmandus flygplats, där de hade en stor bildskärm mitt i alltihop med massor av folk som noga följde den match som visades. Jag är inte så intresserad av sport egentligen, men sport sätter verkligen känslorna i svallning, var man än är och vem man än är. Sport är kultur.
Jag har aldrig begripit reglerna i cricket, trots att jag gått i engelsk skola och genomlidit en del matcher som publik, men det finns vissa likheter med brännboll och baseball. Man ska slå på en boll med en pinne, och så ska man springa av bara fan.

http://www.bbc.co.uk/comedy/clips/p0096bm6/mr_khan_history_of_cricket/

Välsignad av en lama

Japp. Det blev jag faktiskt. För mig som icke-troende ("thoughts can really fuck up the faith-thing" osv) kändes det ändå speciellt att bli välsignad av den man på knappa 20 som suttit på den speciella sirliga och guldigt dekorerade tronen inne i bönesalen, under hela den ceremoni vi deltog i. Killen är ingen vanlig lama heller (hur vanliga en lama nu kan bli?), utan han är en reinkarnerad lama. Hans föregångare Lama Sonam Gyaltsen, levde under åren 1312-1375. Själv heter han Rinpoche Tenzin Thutop Jigdrel. Född 1992 i Nepal.

Rinpoche is a Tibetan honorary title given to deserving Lamas.

Lama is the Tibetan word for Guru (Sanskrit), and means spritual teacher or leader. Some Lamas are considered to be reincarnations of their predecessors (Tulkus); others have won respect for their high level of spiritual development in this life.

Hur går det då till, det där välsignandet? Jo, man har en vit schal, en sk kata, och den ger man med båda händer till honom, och så böjer man på nacken. Han lägger schalen om nacken på dig, mumlar något, och lägger sedan sina händer på ditt huvud ett par sekunder. Sen är det klart. Man är välsignad.

Jag är hemma

Japp. Nu är jag hemma igen hos min älskade familj igen. Som tur var störtade ingen av våra 7 flighter.
Kan konstatera att det är många intryck att smälta från resan, och när man - som jag - dessutom dras med jetlag (av en tidsskillnad på drygt 5 timmar) och en lite stökig mage - så är det ganska tröttande att ta plats i vardagen igen. Var var jag nu igen? Vart var jag på väg?
Någonstans bland rödklädda munkar, gatubarn, evinnerliga stentrappor upp och ner, rinnande svett, vindlande stigar på bergskammar, fantastiska rhododendronträd, reinkarnerade lamor och vita schalar så försvann yrkeslivets och vardagens små problem upp i rök. När man inte längre orkar titta på utsikten, utan bara på var någonstans framförvarande vandrare sätter fötterna, så klarar inte skallen några längre resonemang om livet, kärleken och döden.

Resedagbok från resan kommer jag att lägga upp under fliken Annapurna Trekking, tillsammans med annan information om Nepal.

Rhododendronskogar

Är det sportlov så är det. Inte för att jag sportat särskilt mycket. Barnen har stått i den närbelägna snösäkra ideellt drivna slalombacken. Barnens far har varit en klippa och skjutsat fram och tillbaka. För 70 spänn hyr du skidor en hel dag. För ytterligare 70 spänn slipper du gå uppför backen, och kan välja mellan en ankarlift och en replift av den gamla modellen. Det vill säga att den består av just rep, inget annat. Enligt barnen är den jobbig att åka för man måste verkligen hålla fast. Hårt. Hela vägen upp. Lite som livet i allmänhet alltså. Håll fast, annars trillar du av. Och om du gör det så är det bara till att resa sig och börja om från början.
Själv håller jag mig till hundpromenader och yoga. Att se solen bryta igenom molnen, höra fågelkvitter och takdropp. Det ger hopp om vår. Lite joggande blir det, men det är fortfarande isigt och jag har ingen lust att ramla omkull och slå i ändan eller stuka foten nu, två veckor innan jag ska åka. Man kan inte gärna hoppa på kryckor i Nepal. Fast handlar det bara om mig själv så skulle jag nog åka ändå. Jag kan väl åka buss. Och krypa.
Hur som helst så börjar jag få allvarlig resfeber. Vaccinationerna är på plats. Jag har nytt pass. Denna vecka ska jag fixa visum, försäkringskort och växla pengar. Och jag slutar visst aldrig oroa mig för att planet ska störta, att maoistgerillan ska ta mig av daga, att jag ska bli allvarligt sjuk. Att barnen ska bli moderlösa. Och så vidare.
Nej, skärp till dig nu.
Gläd dig åt det fantastiska istället och dröm om de rhododendronskogar du ska få den stora förmånen att få vandra igenom.