Rhododendronskogar

Är det sportlov så är det. Inte för att jag sportat särskilt mycket. Barnen har stått i den närbelägna snösäkra ideellt drivna slalombacken. Barnens far har varit en klippa och skjutsat fram och tillbaka. För 70 spänn hyr du skidor en hel dag. För ytterligare 70 spänn slipper du gå uppför backen, och kan välja mellan en ankarlift och en replift av den gamla modellen. Det vill säga att den består av just rep, inget annat. Enligt barnen är den jobbig att åka för man måste verkligen hålla fast. Hårt. Hela vägen upp. Lite som livet i allmänhet alltså. Håll fast, annars trillar du av. Och om du gör det så är det bara till att resa sig och börja om från början.
Själv håller jag mig till hundpromenader och yoga. Att se solen bryta igenom molnen, höra fågelkvitter och takdropp. Det ger hopp om vår. Lite joggande blir det, men det är fortfarande isigt och jag har ingen lust att ramla omkull och slå i ändan eller stuka foten nu, två veckor innan jag ska åka. Man kan inte gärna hoppa på kryckor i Nepal. Fast handlar det bara om mig själv så skulle jag nog åka ändå. Jag kan väl åka buss. Och krypa.
Hur som helst så börjar jag få allvarlig resfeber. Vaccinationerna är på plats. Jag har nytt pass. Denna vecka ska jag fixa visum, försäkringskort och växla pengar. Och jag slutar visst aldrig oroa mig för att planet ska störta, att maoistgerillan ska ta mig av daga, att jag ska bli allvarligt sjuk. Att barnen ska bli moderlösa. Och så vidare.
Nej, skärp till dig nu.
Gläd dig åt det fantastiska istället och dröm om de rhododendronskogar du ska få den stora förmånen att få vandra igenom.