Magdans

Man kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger sägs det. Och så är det förstås, eftersom det är nytt vatten varje gång. Nytt vatten, nya förutsättningar.

Bloggen. Yogan. Mitt lilla hus. Agera annorlunda. Allt handlar om att försöka vidga mina vyer, höja blicken och fundera på vilka grejer jag vill pröva, göra, lära mig och uppleva.

Några mig närstående män i 45-årsåldern raljerade över den väg som många medelålders kvinnor väljer, "först kommer yoga, sen blir det magdans". Höhö. Jag skulle kunna raljera om att köpa motorcykel eller sportbil, börja klättra i berg eller göra en "klassiker". Haha.

Men det är ju inget märkvärdigt med att man vill göra saker man hittills inte kunnat eller hunnit, eller glömt att man ville. Bortåt 40 eller 50+ så brukar det vara dags för den som fick barn runt 30. Eller jobbade sig blå mellan 30 och 40+. Man "vaknar upp" en dag och tänker: men vafan? Är det här allt?

Med nya tankar kommer förändringar som ger förändringar. Gamla drömmar vaknar igen, och nya skapas. Behovet av att känna att man lever, är fri, bestämmer själv - blir plötsligt starkare.

Det är så vanligt förekommande att det är vad man kan förvänta sig. 

Att förlöjliga (fniss, höhö, haha) för att förminska och därmed marginalisera är tramsigt. Kanske avundsjukt. Inget att fästa någon uppmärksamhet vid. 

Vi har alla en fri vilja, men det gäller att inse att det man själv som låser upp dörren. Jag är så glad att jag har insett att jag är fri att utveckla mig själv i vilken riktning jag vill. Jag kan bli exakt hur excentrisk eller klok eller vältränad jag vill. Och världen är full av möjligheter. Mina fantastiska barn är mätta och trygga. Jag har ett jobb, och tak (som visseligen bör lagas) över huvudet.  Det är en situation jag önskar alla.

Om nån vill göra en klassiker eller dansa magdans eller jobba som volontär eller vidareutbilda sig till kranförare vid 40 eller 50 eller 60 eller 70 - eller när som helst - så rock on! Inget är de facto för sent förrän man ligger i graven.

Glad och tacksam

Japp. Det ska man vara. Och det är ju den sida vi helst vill visa upp för våra medmänniskor, för den berättar egentligen inte så mycket om oss. Den sidan avslöjar inga sprickor, hål eller andra skavanker. Det är enklast så. Man blir som en blank yta, där inget syns, och heller inget fastnar. Allt åker av - som vatten på en gås.
Men vissa dagar kan jag inte med den bästa viljan i världen putsa mig så där blank. Egna misslyckanden fastnar. Handlingar jag inte kan förstå eller som sårar mig sitter som kvar som vassa taggar. Jag kan inte befria mig från negativa tankar om hur det inte är, men borde vara.
Med lite perspektiv tänker jag att det är så det är att vara människa: "hungern är den bästa kryddan, efter regn kommer solsken" osv. Och egentligen vill jag nog inte ha den där blanka, släta ytan. Jag vill att det ska kännas att jag tar emot livet som det nu en gång är.

Happiness is the consequence of personal effort. (Elisabeth Gilbert)

Tremor

Det finns flera anledningar till att jag håller på med yoga och meditation. En är att medvetet kunna åstadkomma ett kroppsligt lugn även i pressade situationer. Jag har nämligen en sjukdom som kallas Tremor. Det låter lite som trembling, och det är precis vad det är. Jag darrar. Mer eller mindre för jämnan. Det finns olika typer, och jag har det som kallas essentiell tremor i kombination med fysiologisk. För min del är det ärftligt eftersom det finns i släkten (inte hos min narmaste familj), och jag har haft det sen jag var tonåring. Det består av små darrningar i händerna, som finns där mer eller mindre hela tiden, men som förvärras vid stress och affekt.
Det är inte Parkinson, struma eller någon annan mer allvarlig sjukdom, det är bara down-to-earth Tremor.
Och det kan man definitivt leva med. Det jobbigaste har nog varit mina tankar på hur andra uppfattar mig. Jag har haft hårda krav på mig själv, om vad jag ska klara, hur jag ska stålsätta mig. Jag har alltid vägrat att se på det som ett problem. Men pröva ett cocktailparty, en fin middag eller en presentation med händer som darrar som höstlöv. Jag har varit på otaliga med dessa höstlöv, så jag vet precis hur det känns.  Om man darrar så är den allmänna uppfattningen ofta att man antingen är jättenervös eller allvarligt sjuk. De flesta är för finkänsliga för att fråga, vilket ofta gör saken värre. Och jag har skämts över min oförmåga.
Men no more. Det finns saker som hjälper, t ex medicin, som jag tar ibland. Andningsövningar, meditation och yoga är ännu bättre. Numera har jag släppt det där med vad andra människor tycker. Det hjälper också. Än är det inte dags att ge upp drömmen om en så enkel sak som att kunna bära en kopp kaffe med fat, med en hand.

Vårens kursutbud

Det finns kurser för allt. I år tycker jag att vi skippar de vanliga kurserna med keramik, skepparexamen och affärsengelska.
I Järna, hos antroposoferna, har de en del intressanta kurser. Som till exempel en kurs i "Rytmisk insmörjning". En mig närstående påstod att det måste vara något snuskigt. Kanske det, men i så fall är det i medicinskt syfte. Jag tycker att det låter som något mycket närliggande massage. Kursen bedrivs på Vidarkliniken, och jag gillar verkligen anslaget. I kursen ingår nämligen också eurytmi (frigörande dans) och konstnärliga övningar.
Grundkurs i rytmisk insmörjning enligt Hauschka/Wegman. Kursinnehåll: Praktiska övningar i rytmisk insmörjning, teori, anatomi, eurytmi, konstnärliga övningar
http://www.forbundetsal.org/index.php?option=com_content&view=article&id=48&Itemid=58

En annan avslappnande kurs tycks vara Vårdagar på Berget med qigongträning omväxlande med lite teori samt avslappning. Övningarna utförs stående och till musik under tre pass per dag. http://www.berget.se/program/visa/qi-gong_ro_och_gldje_genom_rrelse

Sen har vi den här. Stjärnljushealing. Enligt kursbeskrivningen lär man sig att "prata med stjärnorna och använda sig av stjärnljushealing som är en 7-dimensionell vibrationsnivå". Vill du veta mer, följ länken: http://www.sinnligkunskap.se/kurser/stjarnmedvetande/starlighthealing.htm
Det här sista tror jag inte ett skvatt på, men det hindrar inte att det kan vara lärorikt ändå. Alltid lär man sig något, det är min devis.