Veritas

Ibland ta det tid för insikt att komma. Eller rättare sagt, ofta tar det tid. Och det är nog precis som det ska vara. Insikt kommer nämligen när man är mogen. Inte när man vill, eller när man behöver det eller när andra tycker att man borde inse det uppenbara - vad det nu är.
Och när det handlat om insikt så handlar det sällan om vad man borde eller vad som vore den bästa taktiken just här och nu. Det handlar om vad vad ens eget hjärta säger när man lyssnar noga. Ibland är det mer utmanande att lyssna på det än man tror.

Mammon

I de lugnaste vattnen går som vanligt de största (och i viss mån fulaste) fiskarna. Läser i partiblaskan att mysfarbrorn Ingvar Kamprad också visar sig vara en strategisk skatteplanerare. Det kan inte vara något att hetsa upp sig över. Karln är ju rik som ett troll, och därtill avsiktligt bosatt i Schweiz. Ingen människa med huvudet rätt påskruvat kan tro att en av världens absolut rikaste människor bara är den mediabild Ikea saluför av sin grundare. De vill gärna att vi ska tro att Kamprad är en visserligen genialisk, men också småsunkig snåljåp som arbetat sig upp trots dyslexi och övervunna spritproblem. Det finns en tydlig poäng med att tyckas vara en snål smålänning både när man prisförhandlar med leverantörer som tillverkar förborrade stolsben i plywood, och när man sedan kränger snorbilliga möbler i platta paket. Vilket vi som köper dessa billiga platta paket kanske ska vara tacksamma för. Men boken "Sanningen om Ikea" (2009) vill jag gärna läsa, och samtidigt skänka en tanke till talesättet: "om något verkar för bra för att vara sant - så är det ofta det".

Yes way

Visst går det. Klart det går. Om man vill. Om man bara vill tillräckligt mycket, har tålamod att vänta och styrka att härda ut när det tar emot - så går det. På något sätt. Kanske inte alltid som man tänkt sig, men på ett annat sätt. Det pratas om att "finna flow" - att hitta det självklara som går fjäderlätt för dig, som inte tar emot. Sådant som lyfter dig, och gör dig så glad att det går av sig själv. Det som känns som att glida fram på en räkmacka på livets stig.
Och visst ska vi göra sånt! Mycket! Men inte bara sånt.
Att göra det som är svårt, som tar emot och som gör dig osäker och lite svag i knäna - är - per definition - utvecklande. Aktiviteter som tar dig utanför din trygghetszon gör dig starkare och tryggare - för att du visar för dig själv att det går. Jag kunde, det funkade, jag klarar det!
Så visst går det. Aldrig "no way".
Yes way!

Du orkar tio gånger mer än din morsa tror!!

Det är tungt att träna när man känner sig ungefär lika smidig som en elefant. Jag flåsar som en mindre ångmaskin och det känns som om jag var 150 år. Död alltså.
Att det är en lång process att vända ett beteende är något man vet, men man kan säga det 1000 gånger och ändå inte fatta vad det innebär. Nu är jag dessutom piskad till det, eftersom jag ska åka på vandringsresa till Nepal snart (Hurra!). Men att börja träna är så förbannat drygt när man är otränad, och det finns ingen som helst anledning att fråga sig om man vill det här. För om jag frågar mig själv "Orkar du verkligen träna idag?", så svarar jag 99 gånger av 100: "nej, inte idag. Jag orkar inte/Det är för kallt/Jag hinner inte/Jag har träningsvärk/Man måste vila emellanåt/Jag måste dammsuga bakom elementen/Ett ufo landade i trädgården och jag måste... osv. Jag är expert på att lura mig själv, och så trillar jag av kärran. Igen.
Och det är så helvetes jobbigt att springa ikapp. Nu får det vara nog. Nu ska jag kämpa till mig kondition och styrka (det tar väl ett par år), och så ska det sedan förbli. Det är bara (ha!) att bestämma sig och sedan göra det.

Träningen har börjat

Jahapp. Nu är träningen ett faktum. Nu gäller att det locka fram lusten att träna. Inte helt lätt att hitta i mitten av januari med ishalka, duggregn och grått, grått, grått.
Men - det finns i alla fall en sak man kan göra. En spellista anpassad till den träning man tänker sig. Så jag har gjort en spellista i Spotify. Den går ut hårt med Joan Jetts: "I hate myself for loving you" och avslutar med en lång 30 minuters mjuk meditation.
Jag tränar mest och bäst till rock och roliga texter som jag kan sjunga med i när svetten lackar och det känns som om jag inte orkar mer. Och så tänker jag på det kaptenen vrålar till rekryterna; "du orkar dubbelt så mycket som du själv tror, och tio gånger mer än din morsa tror!!"

Idag blir det ett eget gympapass hemma.

Wish Lantern

På nyårsafton skickar jag upp en önskelykta mot himlen.
Med den ska följa med önskningar om ett gott nytt 2011.

GOTT NYTT ÅR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Alla drömmar i en lång lista

Allt man vill, fantiserar om, kan tänka sig eller bara funderat på nån enstaka gång. Som en brainstorming-övning med sig själv. Blandaren-style, dvs inget är för dåligt, galet eller världsfrånvänt. Allt ska med i maxlistan. Skit samma om det är möjligt eller inte. Om det inte är möjligt idag så kanske det är möjligt imorgon eller om ett år. Eller om fem år. Världsliga ting som ekonomiska begränsningar, till synes olösliga praktikaliteter eller brist på självförtroende göre sig icke besvär med att närvara.
För att förstå vart man ska måste man ju ibland fundera på vad det är man faktiskt vill. Vad man drömmer om. Om man vill tusen saker, so be it. Visualisera. Konkretisera. Agera. Utan handling ingen förvandling.

Här är ett utsnitt ur min lista (som är mycket lång):

• Gå en pilgrimsvandring
• Jobba som volontär
• Ha får
• Bo på landet
• Lägga in värmeslingor i golvet i tvättstugan
• Byta hus i två månader med någon i Australien eller Sydamerika
• Ha gårdsloppis (typ allehanda skänkes mot avhämtning, alternativt allting säljes för 5 kr styck)
• Göra mig av med möbler som jag inte tycker om
• Bygga en grovingång
• Fixa maskerad för barn och vuxna
• Hyra ett hus vid havet
• Börja med yoga (gjort)
• Skriva mer (gör)

Min nästa bil ska bli en liten söt Rover P4

Jag erkänner. Jag gillar bilar. De representerar frihet. Rörelsefrihet.
Mina grundkrav är små. En bil ska t ex starta när man vrider om nyckeln, den ska helst inte ryka som ett ånglok, inte avge egendomliga brända dofter och heller inte dra minst 3 liter soppa per mil. Dörrarna ska gå att stänga helt, och man bör kunna prata med varandra inne i bilen medan motorn är igång.

I början 90-talet körde vi en trilskig Landrover. Vi bodde vid toppen av en backe, i värsta yuppie-området, så det gällde bara att rulla fram eländet till början av backen, ge den en rejäl knuff och så be en bön att den skulle hinna starta ordentligt. Jag minns fortfarande känslan av att vid upprepade tillfällen få knuffa fram denna engelska rishög mellan lyxbilarna, med grannarnas blickar i ryggen. Som ett pittoreskt inslag i deras liv.

Ute på gården står nu gamla Bettan, min stora vinröda vän. Hon hade länge egenheten att man kunde köra en viss sträcka hemifrån, stanna där en stund – och sen vägrade hon att starta igen. Hurra! Tre vrålande ungar, 5 matkassar med frysvaror, ingen vagn – och så en biljävel som har gått i strejk. Lägg till en bilprovningsman med bister uppsyn, och 25 bilar i kö för att få komma in, så blir det riktigt mysigt. Och jag är ingen riktigt praktisk människa. Motorer undviker jag i det längsta. I de här lägena blir det lite svettigt och jag behöver hjälp! Men, min motor-helpdesk ryckte in telefonledes - varje gång - och guidade mig ner genom motorutrymmets gråfärgade kablage och - heureka - bilskrället gick igång.

Hon gick igenom besiktningen den gången. Flying colours, Att hon inte startade var mitt problem, inte deras.
Nu uppfyller hon tyvärr inte grundkraven längre, så hon ska byggas ihop med ovan nämnda Landrover. Hennes underrede, hans kaross. Nyrenoverad motor (hoppas jag ;). Men nån liten söt Rover P4 blir det knappast. Det är ett eget projekt.