Fiskehistorier

Känns livet futtigt och ointressant? Rentav skrämmande trist? Man kan ju alltid skarva lite. Dra en oskyldig vit vardagslögn där man tycker att något fattas. Som, med lite träning, kommer så naturligt att man nästan  börjar tro på den själv. Lägg på lite extra av allt som du vet att den som lyssnar vill höra just då, i det ögonblicket då just du ska öppna käften. Som Anna Anka, till exempel, som påstod att hon vunnit flera miss-nånting-tävlingar i Sverige efter att hon flyttat till USA. Om jag var kändis skulle jag göra det hela tiden. Till slut måste väl läsarna av skvallertidningar tröttna på att man ljuger som en häst travar.

Värre är det när det kommer nära. Hur många gånger har jag inte suttit vid mötesbord och under en presentationsrunda hört folk använda tiden till att övertydligt positionera sig. Folk kan sitta och mala om hur förträffliga de är och vilken bred kompetens de besitter och - inte minst - vilka fantastiskt ansvarsfulla positioner de innehar nu och har innehaft tidigare.

Who gives a shit??

Tänk om jag någon enda gång kunde få höra en person säga att: "Äsch, jag är bara en vanlig IT-projektledare och det är ganska mainstream för det mesta." Och sedan låta ordet gå vidare till den som sitter bredvid.

Respekt, säger jag bara.

Kvinnor oftare sjuka än män

Som rubriken lyder stod det i Computer Sweden. Vad det handlar om är att arbetande mammor är sjukskrivna dubbelt så ofta som papporna. Och slutsatsen... heureka, detta är stort.... är att man äntligen lyckats koppla ihop kvinnornas trippelarbete - med både hem, barn och jobb. I början av våra arbetsliv är sjukfrånvaron är lika mellan kvinnor och män. Men i samband med föräldraskapet händer något, som gör att kvinnorna får ett högre sjuktal. Under småbarnsåren är mammornas sjukfrånvaro två gånger så hög som pappornas och det är först när det första barnet fyller 15 år som skillnaden könen emellan börjar minska.
Förklaringen till skillnaden ligger tydligen inte i att kvinnor jobbar i branscher med sämre arbetsmiljö, utan det beror helt enkelt på att de drar ett tyngre lass.
– Det är väl inte så konstigt att man blir sjuk oftare när man trippelarbetar. Kvinnor har förutom sitt heltidsarbete också oftast huvudansvaret för hemmet och barnen. Det skapar stress och ansvaret för barnen försvinner inte när kvinnorna går iväg till sitt arbete, säger Shadé Jalali, likabehandlingsexpert på Unionen till tidningen Kollega.
Även förskola och skola bidrar på sitt sätt till mammornas tunga lass. Om barnen vill något eller de blir sjuka eller det händer något, så är det ofta till mamma de ringer. På dagis vänder personalen sig oftare till mamman, och i skolan består ofta klassföräldragruppen av - just det - mammor. I kombination med att man som förälder känner ansvar, och signalerna visar att det är mamman som ska ta hand om alltihopa, så byggs det på. Men mammorna kan väl bara delegera till papporna? Jo, fast det förändrar egentligen inte ansvarsbiten. Pappor - kliv fram därhemma bland läxor, gympakläder och vantar! Sluta huka er bakom fjärrkontrollen. Boktips till er som känner sig som familjens projektledare: "Familjens projektledare säger upp sig". Mycket bra bok. 39 spänn på http://www.adlibris.se/
Att kvinnor också sköter hushållsbestyren mer än män bekräftar ett flertal andra undersökningar. Såväl en undersökning om livskvalitén i Europa gjort av Europeiska institutet som en chefsundersökning bland Unionen medlemmar bekräftar männens lägre delaktighet i hushållsbestyren.
Artikel i CS: http://csjobb.idg.se/2.9741/1.368214

Dåligt ledarskap

Pratade med en kompis om ledarskap, och om hur fel det kan bli när det blir fel.
En gång för länge sedan praktiserade jag ett par veckor på en tidning, vars chefredaktör satte skräck i samtliga på den lilla redaktionen. Det räckte med att kärringen körde in på parkeringen för att de anställda skulle känna magsyran sätta in, och en märklig kraftlöshet omge dem.
Chefredaktören hade som affärsidé att ha i princip obetalda "anställda" under en längre tid. Tjejer och killar som var så tacksamma för att de fick ett jobb på en tidning med till det yttre både rättspatos och engagemang, att de var beredda att ställa upp på en hel del riktigt dåligt ledarskap. Att sätta skräck i någon kan gå fort, men det kan också ske längs en glidande skala, där offret så småningom accepterar sämre och sämre behandling utan att knota. Ett sätt är till exempel att chefen med ojämna mellanrum skäller ut underställda, av olika och oväntade orsaker, gärna inför andra. Skjuter in sig på personliga egenskaper snarare än prestation. Oftast handlar det mer om chefens oförmåga än den anställdes, och hans/hennes behov av att höja sig själv genom att sänka andra. Fast det sista kan vara svårt att identifiera när man står i en störtskur av smädelser angående hur kass man är, vilken tråkig attityd man har eller hur uselt man presterar samtidigt som man är smärtsamt medveten om att det jobb man har - är det enda jobb man har.
I de lägena är det svårt att förstå varför man låter bli att säga ifrån. Men offret kan vid det här laget vara så övertygad om att han/hon verkligen är urbota kass, att man känner att det inte någon idé. Att det ändå inte finns någon som skulle vilja anställa en, så det är lika bra att man stannar kvar så man åtminstone slipper bli arbetslös.
Då är det inte längre bara dåligt ledarskap, då närmar det sig hjärntvätt och psykologisk mobbning.
Och det, mina vänner, är inga vackra saker.

Ät med kärlek

En kvinna på yogadagen berättade att hon skulle ha en kurs i yogisk matlagning. Det är vegetarisk matlagning med en lite mer vördnadsfull inställning till själva ätandet, om jag fattat rätt. Känns lite som yogisk dresscode, om du frågar mig.
Rofylld ska man sitta där och långsamt gnaga på en morot, medan man drömskt stirrar bort i fjärran. Det ska ta en timme att äta en apelsin. Av kaffe och sprit får man ångest, så det går bort. Tugga meditativt. Och så vidare. Visst, visst, det låter ju bra det där. Men det är ju helt orealistiskt. Med ett jobb på vanlig kontorstid eller en skock hungriga ungar känns det som överkurs.
Ibland blir det för mycket av den där lugna, inkännande, vegetariska, oblekta, foträta stilen. Det kan vara hårt grupptryck på att aldrig ifrågasätta var fan de där "kosmiska energierna" kommer ifrån, eller att nänma något så sataniskt som halvfabrikat och ständigt tänka psykologi, ekologiskt och långkok. Efter ett tag vill jag bara äta mamma scans köttbullar, läsa svensk damtidning, skrika och färga håret grönt.

Fast jag tror på det där med att äta med kärlek. Till maten, till dig själv och till andra.