Får jag bjuda på lite vulkansand?

Jag avslutar numera gärna dagen med att lyssna på ett mantra. Det ger ett lugn, ett stilla avslut, och funkar som ett sätt att säga stopp – nu räcker det för idag. Mantrat hjälper mig att hitta tillbaka till min plats i universum. Som två fotsulors utrymme i en virvlande världsrymd, där jag är en enda liten knappt skönjbar prick i kosmos. Det finns trygghet att stå stadigt där, och veta att vad som än händer så kan jag alltid återvända till den andliga platsen.

Låter det knäppt? Lite kanske. Är jag på väg att bli som en sån där tokig kärring som är så tacksam att retas med? De där som har en guru i Indien, som mediterar huvudstående varje morgon, som försöker bota någon åkomma genom att applicera vulkansand eller dricka björkaska, som vägrar att laga mat i mikron eftersom den avger "ond strålning", eller som ger healing på telefon.
Kanske det. Men det ligger en stor frihet i att vara lite småtokig. Då kopplas man loss från ekorrhjulet. Om en sån där ¨"inre resa" mot en annan inställning till saker och ting får ett löjets skimmer, så beror det nog delvis på att det uppfattas som ett ifrågasättande av allt möjligt. Sen kan den ibland de facto te sig ganska märklig :). För en utomstående kan det vara lögn i helvete att begripa vad det handlar om. Men ofta handlar det nog om att lära sig att lyssna på sig själv. Vän av ordning står där med stoppur, portfölj och välputsade skor och undrar varför värdefull tid ska slösas bort på något så löjligt som känslor eller drömmar?

Men livet är inte bara det som syns. Jag har redan så många vuxenpoäng så att det är larvigt. Jag är en stor flicka nu, och om jag vill ha en guru i Indien så ska ingen jävel komma och lägga sig i det. Vill jag dricka avkok på björkaska morgon, middag och kväll - så är det mitt beslut. Och om jag vill göra en inre resa så ger jag mig helt enkelt iväg. Vart det bär? Vem vet.

PS. Min förtjusande guru bor i Gävle :)

Buddisk

Ikväll tittade vi på filmen "The last airbender". Spännande och välgjord och helt klart "buddisk", som storasyster sa. Ja, alltså buddhistiskt influerad. Och ja, det var den verkligen. Den hade de flesta attribut; munkar i oranga och vinröda kläder, bönekvarnar, meditation, tankekraft och yogarörelser.
Men som storasyster sa; den var bra ändå ;)

http://www.imdb.com/title/tt0938283/

Upp- och nervända ställningar

Nej, tyvärr. Det handlar inte om sex. Inte den här gången.
Det handlar om att stå på huvuder. Vilket sägs inte vara är så svårt. Med rätt tenik är det nog lättare än man tror. Fast det hjälper förstås om man är lite vältränad, eller har något som påminner om balans.
Det sägs vara en föryngrande ställning. Kanske det, men det är nog mest för att ställningen motverkar gravitationskraften. Let me put it this way: det som kanat någon decimeter närmare fötterna, kanar vid huvudstående åt andra hållet. Tyvärr lär man få stå kvar där uppochner för att behålla effekten. Lite opraktiskt i längden.
Sä här gör man (och t o m jag kunde nästan). Min "yogamaster" Eva är kung på det här. Mot en vägg känns det lugnare, och kanske kan du stå där en vecka. Eller 2 minuter.

Hur svårt kan det va??

Min kompis sa att det här med yoga och pling-plong, det måste du släppa! I alla fall temporärt. För det är skittråkigt att läsa om, för de inte redan frälsta. Kanske det. Det är mycket som snurrar i huvudet, och som jag skulle vilja hinna, vilja välja, kunna löpa linan ut med. Yogan är en sån löpa-linan-ut-aktivitet. Det är själen och köttet i ett, där själen tänker att "hur svårt kan det vara med lite yoga??" och kroppen svarar att "försök själv att stå i plogen med knäna vid öronen i tre minuter, så får du känna hur svårt det kan vara!!". Visst är det skönt att stretcha, men det är en hel del annat också. Min mage korvar sig, höftkulorna och knäna knakar hörbart, det känns som om jag ska få kramp när jag står stilla (ibland får jag det) och balansövningarna brukar resultera i att jag ramlar omkull. Ibland känns det mer som lyteskomik än något annat.