En ros mellan tänderna

Jag var ute och åt igår med en kompis, lika trevligt som alltid. Mycket prat, mycket skratt. Det jag slås av när jag pratar med kompisar är hur likartade våra liv är. Vi kämpar med jobb och försörjning, med att hitta något vi vill göra, vi försöker skapa plats för egen tid, vi brottas med våra relationer till nära och kära. Jobbet tar alltid mycket kraft eftersom vi ofta har hög ambitionsnivå och inte för liv och pina vill lämna något halvfärdigt elände efter oss. Samtidigt ska vi få ihop allt det andra, och ofta går det inte ihop. Vi har alla hört det förut. Madonna, businesskvinna, bra på att lyssna, tålmodig engagerad förälder, omhändertagande dotter, superkoll på hemmets logistik, utveckla egna intressen, fantastisk i köket, stark, vältränad, snygg, en ros mellan tänderna i sovrummet, städkärring med dammtrasan i högsta hugg. Kvinnors olika roller, där showen pågår 24/7 vecka efter vecka, år efter år. Alltid till hands, alltid redo. To protect and serve. Gaaah! Det är inte ett dugg konstigt att kvinnor blir utbrända. Eller får ätstörningar. Eller blir deprimerade. Det blir ju för mycket, på tok för mycket. Tid till allt det där finns inte. Det handlar inte ens om att prioritera, för går det inte så går det inte. Dygnet har bara 24 timmar. Och av dessa 24 ska man sova 8 timmar och arbeta ca 8, vilket faktiskt bara lämnar max 8 timmar till annat. Dessutom så handlar många av rollerna om att vara redo för någon annan. Som om det vore inbyggt hos alla kvinnor aff finnas till hands för andra. Den pressen kan bli väldigt tung. Som ett kvarnhjul runt halsen.

Så tänker man att andra borde se detta och sluta begära så mycket av en. Men det inte stor ide att vänta på andra ska (in)se att ditt kvarnhjul hänger där. De har sina egna kvarnhjul att bekymra sig om. Man måste själv välja, och välja bort. Hårt - men så är det. Och det är allt annat än en popularitetstävling. 

Men jag försöker ändå. Vad vill JAG? Vad vill JAG inte? Vad är viktigt? Vad är inte så viktigt?

Själv jobbar jag ganska mycket, städar ganska lite, tvättstugan ser ut som ett bombnedslag, jag kan knappt laga mat, jag tränar yoga flera timmar i veckan, jag låtsas ibland lyssna fast jag tänker på något annat, barnen har haft udda strumpor i åratal och har jag något mellan tänderna i sängkammaren så känns det oftare som en tistel än som en ros. Och visst, det påpekas ibland att jag är en egoist. Men jag undrar - är jag det? Jag försöker ta hand om mig själv, försöker hålla mig i balans. 

DET är viktigt för mig. Det är grunden för att jag ska funka. Som människa. Som medmänniska. I alla de roller jag vill spela.

TIPS! För den som behöver släppa på trycket (och fnissa loss) så rekommenderar jag Facebookgruppen "Family living - the true story". 

Guldfiskfokus

De sista svindlande semesterveckorna står för dörren, och nu är det dags att vara precis här och just nu. Nu vill jag inte oroa mig för det som kommer, eller bekymra mig för det som varit. Allt blir ju inte som man tänkt sig här i världen. Och när hösten kommer är det lätt att varva upp med skolstart, barn och tonåringars skriande behov av vad det nu är, jobbet som rullar igång och går från 0 till 100 på ungefär en eftermiddag stenhårt planerade veckor och alla hänsyn som ska tas i olika riktningar... så finns alltid den sista utposten om man vill slippa stress och potentiell härdsmälta: stay on guldfiskfokus.

Guldfiskfokus innebär en KORT planeringshorisont, och ett minne på ca tre sekunder.

Långsamhetens lov

När jag kom hem från Nepal så tyckte jag att alla gick så snabbt här. Vart i herrans namn är vi alla på väg?
Jag är själv en person som närmast galopperar fram. Med snabba steg i korridorerna på jobbet, på väg till tåget, till skolan, eller affären, eller... vart det nu är jag är på väg. Eller jag har gjort det i alla fall. Nu ska jag försöka gå lite långsammare. Som ett experiment. Känna hur det känns att hasa fram. Åtminstone då och då.
Nu på våren vill jag verkligen sjunga långsamhetens lov, så att man får chansen att njuta av naturen när den är så fantastisk. Ta sig tid att vara där man är. Sitta på trappan med en kopp kaffe, läsa tidningen eller bara låta solen lysa i ansiktet. Tvätten, disken, middagen och t o m arbetet kan vänta.
Det är inte bara slow food som gäller, det är mer slow överhuvudtaget. Jag vet vad stress är, vad bråttom är, vad hjärtat i halsgropen är. Hur det känns i kroppen.
Utmaningen ligger i att börja sjunga långsamhetens lov lite oftare.

Som en sista clou: Om man alltid är på väg någonstans, hur ska man då kunna hitta hem?

Kvinnor oftare sjuka än män

Som rubriken lyder stod det i Computer Sweden. Vad det handlar om är att arbetande mammor är sjukskrivna dubbelt så ofta som papporna. Och slutsatsen... heureka, detta är stort.... är att man äntligen lyckats koppla ihop kvinnornas trippelarbete - med både hem, barn och jobb. I början av våra arbetsliv är sjukfrånvaron är lika mellan kvinnor och män. Men i samband med föräldraskapet händer något, som gör att kvinnorna får ett högre sjuktal. Under småbarnsåren är mammornas sjukfrånvaro två gånger så hög som pappornas och det är först när det första barnet fyller 15 år som skillnaden könen emellan börjar minska.
Förklaringen till skillnaden ligger tydligen inte i att kvinnor jobbar i branscher med sämre arbetsmiljö, utan det beror helt enkelt på att de drar ett tyngre lass.
– Det är väl inte så konstigt att man blir sjuk oftare när man trippelarbetar. Kvinnor har förutom sitt heltidsarbete också oftast huvudansvaret för hemmet och barnen. Det skapar stress och ansvaret för barnen försvinner inte när kvinnorna går iväg till sitt arbete, säger Shadé Jalali, likabehandlingsexpert på Unionen till tidningen Kollega.
Även förskola och skola bidrar på sitt sätt till mammornas tunga lass. Om barnen vill något eller de blir sjuka eller det händer något, så är det ofta till mamma de ringer. På dagis vänder personalen sig oftare till mamman, och i skolan består ofta klassföräldragruppen av - just det - mammor. I kombination med att man som förälder känner ansvar, och signalerna visar att det är mamman som ska ta hand om alltihopa, så byggs det på. Men mammorna kan väl bara delegera till papporna? Jo, fast det förändrar egentligen inte ansvarsbiten. Pappor - kliv fram därhemma bland läxor, gympakläder och vantar! Sluta huka er bakom fjärrkontrollen. Boktips till er som känner sig som familjens projektledare: "Familjens projektledare säger upp sig". Mycket bra bok. 39 spänn på http://www.adlibris.se/
Att kvinnor också sköter hushållsbestyren mer än män bekräftar ett flertal andra undersökningar. Såväl en undersökning om livskvalitén i Europa gjort av Europeiska institutet som en chefsundersökning bland Unionen medlemmar bekräftar männens lägre delaktighet i hushållsbestyren.
Artikel i CS: http://csjobb.idg.se/2.9741/1.368214

Jingle Bells

Var på julkonsert ikväll. Alla var så fina i tomteluvor och röda klänningar. Lillasyster hade jeans och tröja, och tomtemössa, men efter att hon hade träffat på en kamrat som sa att hennes tontenössa såg "konstig" ut så vägrade hon att ha den. Jag var glad att jag övertygat henne att ta ett par hela jeans. Man vet att man har kontakt med sina känslor när man börjar gråta på barnens blockflöjtskonsert. Samtidigt kände jag lust att fnissa, när jag hörde de kompletterande tjutande och visslande tonerna i den finstämda Jingle bells. Men ingen förälder med överlevnadsinstinkt fnissar på sitt barns julkonsert. Det är helt enkelt inte tänkbart. Istället ska man filma och fota som en vettvilling. Ha hela tjocka släkten på plats som gör detsamma, och - icke att förglömma - organisera så att ens barn har en liten bukett att ge till fröken efteråt. Allt detta organiserande gör mig gråhårig. Jag får härdsmälta av att försöka hålla varenda julklapp, julbrev, julblomma, lovdagar, lilljulafton, luciafirande, utstyrslar till lucia, stjärngosse, pepparkaksgubbe, tomte, ängel och fan och hans moster, fungerande lampor i ljus och luciakronor, röda band, glitter, jullunch, avslutning av alla aktiviter och julfest i huvudet. Det är som ett maratonlopp fram till att man går på semester. Och så jobbar man ju också.
I år har jag dock gudskelov delegerat kraftigt.
Storasyster fixade till exempel julklappen (ni vet den man ska skicka till andra barn i fattigare länder, och som ska innehålla papper, penna, tandborste, tvål, ritblock, vykort osv. En lång lista på grejer som man definitivt inte har hemma.) i år. "Så kom det i alla fall EN julklapp från oss, mamma". En av tre möjliga. Tur att vi har dig. storasyster!
Det blev en himla fin julklapp också, för storasyster sparade inte på krutet. 300 spänn kostade kalaset.

Nu inväntar jag lillebrors trumpetkonsert. Med viss bävan, jag erkänner.

Men vad faan!

Tänkte vidare på det här med vrede. Eller okontrollerade känslor överhuvudtaget.
Socialt är det ju helt enkelt inte riktigt okej. Man ska vara lugn, sansad, balanserad och ha koll på läget. Veta vad man vill och vart man är på väg. En människa som ger uttryck för sina okontrollerade känslor känns annorlunda än majoriteten, och redan där har han eller hon visat att de inte bryr sig om den utstakade gränsen för "normalt" beteende. Att de skiter i de sociala konventionerna. Att de tillåter sig att "överreagera".
Men vad fan är "normalt"? Och vem vet om man övereagerar på det man själv känner? Vad är egentligen syftet med de sociala konventionerna, annat än att hålla folk "på mattan"?
Ja, inte vet jag. Är det normalt att gråta på pendeltåget, att vilja smälla i dörrar så att de lossnar från karmen, slänga kaffekoppen i väggen, eller att hälla tre öl över någon idiot som just nypt en i rumpan? Är det normalt att bli så jävla trött på sin trista tandläkare att man bestämmer sig att visa sitt missnöje på ett sätt som ingen tandläkare kan missförstå? Är det normalt att visa sin omotiverade glädje över att finnas till? Är det normalt att hantera sin frustration med att bara dra, ta bilen, trampa gasen i botten och dra lös på asfalten så att det ryker om däcken?
Som sagt, inte vet jag. Men kanske är det ibland det som behövs. Det måste finnas kanaler för överskjutande känslor. Jag läste någonstans att folk mår bättre på arbetsplatser där det är fritt fram att svära, än där man endast använder ett "vårdat språk". Nåt att fundera på.

The mad woman in the attic

Det allra tokigaste en engelsk kvinna på 1800-talet kunde göra var att skratta ohejdat. Då var hon verkligen helgalen och färdig för dårhuset. Stone-cold-fuck-nuts. Och varför inte, det fanns kanske inte så mycket att vara galet glad för på den tiden. Men det var inte bara att vara glad som var potentiellt galet. Det var att visa känslor överhuvudtaget, som att skratta, gråta hysteriskt, gräla eller - oh hemska tanke - skrika av ilska. Bete sig okontrollerat.

En fin flicka skulle sitta sedesamt, välstrukna, med händerna knäppta i knät och vänta på att bli gift med någon hugad spekulant. Någon som valde henne. Hade hon tur så valde hon också honom, och om inte så lärde de sig kanske med tiden ändå att tycka om varandra. Hade hon otur, så ja... då var det värre. Äktenskapet på den tiden framstår som ett (livslångt) arbete och till viss del även som ett fängelse, där en eventuell kärlek bara skymtar som hastigast. Man var ofta gift tills man dog, om inte den andre dog före.
För mig känns det som att den oflexibla framtidsutsikten skulle kunna driva vem som helst fram till dårskapens gräns. 

Nuförtiden får flera av oss (men inte alls alla) både gifta oss, skilja oss eller inte gifta oss alls om det passar bättre. Men kvinnors känslor tycks fortfarande svåra att begripa sig på. Den kvinnliga ilskan t ex är fortfarande något som vissa gärna tar chansen att förlöjliga, förmodligen i ett missriktat försök att neutralisera den eller avvisa den så fort som möjligt. T ill exempel "du är så söt när du är arg". Det sägs inte särskilt ofta till en man.
Allra bäst är nog om ilskan helt enkelt kan skyllas på någon fysisk åkomma, som t ex klimakteriet, PMS, stress eller hjärntumör.  Nåt man kan förstå. Något som bara handlar om den som är arg. Något som man kan skjuta ifrån sig, och inte behöva fundera vidare på. Då har man a. en teoretisk möjlighet att det går över, och b. en greppbar förklaring.
Den som vill lämna 1800-talet bakom sig och göra mer än så försöker möta den som är arg som en jämlike, försöker acceptera bakgrunden till ilskan (känslor som förbannad, ledsen, frustrerad, ensam, sårad) och försöker förstå vad det egentligen handlar om.
Man behöver inte ens vara två. Det är bra att lyssna på sig själv också.

Just another day at the office for a high performer

Som de skriver i jobbannonser från Accenture. Och det är precis som en high performer jag känner mig när jag inser att jag, idag måndag, ligger efter. Faboulous. Det är dags att stryka i listan på att-göra-saker-denna-vecka. Jag måste dessutom få tid för ett väldigt efterlängtat besök i slutet av den här veckan. Innan dess är det tjänsteresa, kick-off, utbildning, nätverksmöte och effektiviseringsanalys. Och så det vanliga arbetet ovanpå det, samt det vanliga vardagslivet.
Tack, o högre makt, för att du låter mig känna att jag lever.

Men det är ju inte bara "another day"... blahonga-blahonga, det är ju dagen efter Valet också. Ve oss som bor i kommuner där SD eller andra mörksens makter har tagit sig långt in i maktens korridorer. Att människor verkligen vill rösta fram de här främlingsfientliga partierna är svårt att acceptera... och svårt att förstå med den historia vi alla har med oss. Förstår folk att de röstar på ett parti vars FRÄMSTA fråga handlar om att jaga bort, eller inte släppa in, de som behöver en bättre plats att leva på?
I Grästorp i västra Götaland har ett tvättäkta nazistparti tagit ett mandat i kommunen (se länk: http://expo.se/2010/48_3371.html).

I min kommun har SD fått 4,3 %. Det är visserligen 4,3 % för mycket, men vi ligger åtminstone långt under Bjuv som gett SD osannolika 19,2%!! Rasismen sträcker sig dock inte ut över hela Skåne. I Lomma var valdeltagandet högst i hela Sverige med 89,4%, men SD fick inte många röster (3,6%). I norr är det röda fästet starkt, och SD får se sig slaget med hästlängder. I Dorotea fick SD 0,4%.
Heja Norrland!

En kvinna gick ut i skogen

För några månader sedan hörde jag en historia som gick rakt in i hjärtat och stannade där. Den kommer jag alltid att bära med mig.
En kvinna i min egen ålder försvann, som uppslukad av jorden.
Ingen visste var hon befann sig, hennes familj var i chock, polisen letade efter henne. Ett halvår senare hittades hon i ett skogsparti. I efterhand har det kommit fram att hon drabbats av utmattning, utbrändhet och efterföljande depression. Hon hade ett jobb där mycket krävdes av henne, både professionellt och personligt, och någonstans under resans gång blev det alldeles för mycket.
Hon var så väldigt hård mot sig själv, och bestämde sig för att alla skulle ha det mycket bättre utan henne. Att hon bara var en belastning när hon inte orkade vara den hon ville vara, eller den hon brukade vara eller den hon borde vara.
Så hon tog adjö av livet, och lämnade alla - bland andra sin man och deras små barn - utan att ge dem en ärlig chans.
Så illa kan det gå.

Ta hand om varandra och er själva!

Jag och Thomas Quick

Jag tror att jag haft alla stressymptom en människa kan ha. Nej, kanske inte alla. Men bra många. Fullt tillräckligt många om jag säger så.


Jag har vid några tillfällen i livet haft incidenter av hjärtklappning, panikångest-attacker, yrsel, svimning, domningar, ont i magen, ont i hjärtat (tills någon talade om för mig att det kunde man inte ha, så det var nog ont i magen det också), synrubbningar, magkatarr och efterföljande social fobi. När jag slutligen bestämde mig för att erkänna hur eländigt svag jag var och faktiskt uppsökte sjukvården, så tog de mig på stort allvar. Både  företagshälsovården och kommunens vårdcentral gjorde sitt yttersta för att utesluta alla möjligheter till någon fysisk sjukdom. Och de släppte mig inte förrän alla möjligheter var uttömda. Jag har ätit Losec, varit på hjärt-lung-röntgen, tagit blodprover, blodtrycksserier och EKG. Men de hittade inget.

Näha. Så det fanns alltså ingen medicin jag kunde ta, inget undermedel som fixar skivan, inget ”Ta en Treo – så går det över på en timme” (bortsett från terapeutiska doser Losec, som faktiskt fixar magproblemet temporärt). Äsch. Men OK då. Då får jag väl stå ut, tills det går över. Det har gått över förr, så det kan det göra igen. Och dessutom så "vet" jag att duktiga, härdiga kvinnor inte håller på och åbäkar sig, tycker synd om sig själva eller kvider utan anledning. ”Ryck upp dig!!” sa jag till mig själv. Och så gjorde jag det, reste mig ur sörjan, borstade av dammet, och rusade vidare i livet.

I efterhand tycker jag att jag borde ha insett det vid de här tillfällena. Att jag borde försökt se verkligheten som den är, istället för att automatiskt koppla på strutsmode. Att det fanns all anledning att stanna upp och fundera på hur situationen var på jobbet och socialt, hur jag jobbade, hur det såg ut med egen tid, hur ofta jag stressade, vad som gnagde i huvudet på nätterna.
Men det var som en blind fläck, något jag inte alls såg. Jag ville inte. Och det spelade visst ingen roll hur högt min kropp vrålade, för jag lyssnade inte på mig själv. Jag orkade inte. Dessutom hade jag - sic! - inte tid.

Men någonstans satt det, för det kändes ju.
Och då, kära läsare, möts man av den hemska insikten att... det sitter i huvudet eller i själen. Eller någonstans däromkring. Jaja, det var så enkelt. Jag är inte fysiskt sjuk, jag är knäpp! Underbart. Fucking faboulous.
Då är det Säter nästa.
Jag och Thomas Quick kan handarbeta tillsammans, samtidigt som vi talar ut om våra problem med en måttligt intresserad människa som himlar med ögonen och tittar på klockan.

Psykologi är visst den vetenskapliga läran om själen.
Själen? Skolmedicinen pratar inte särskilt mycket om själen. Har inte vi människor avskaffat den någonstans mellan jesu födelse och nutid? (På wikipedia står: Själ eller psyke (grekiska: psyché) är en sammanfattande benämning på alla mentala förmågor hos levande varelser: förnuft, karaktär, känsla, medvetande, minne, perception, tänkande etc).
Sanna Ehdin  och många andra som vill se ett holistiskt perspektiv på människan och hennes symptom anser att själen och kroppen sitter ihop.

Efter alla dessa insikter och nya frågetecken som en utbränd, frustrerad eller uppstressad människa kan ta del av, så är det dags att lägga sig en stund för att vila. Problemet är tyvärr att man ofta glömt hur man gör när man verkligen vilar. Men man kan i alla fall lägga sig ovanpå täcket och stirra i taket en stund.
Och grundproblemet kvarstår. Även om man sent omsider tvingas inse att de här jobbiga symptomen inte kommer från kroppen utan någon annanstans ifrån, så har man fortfarande inte en aning om vad man ska göra åt det. Hur fixar man till sin själ? Det enda man säkert vet, är att det kommer att bli riktigt jobbigt.