Yogaretreat

Så var det dags igen. Yogalärarutbildningens andra tillfälle, denna gång som en retreat på fyra dagar. Och hej kom och hjälp mig vad jobbigt det var! Upp varje dag halv fem, för då började dagen med morgonyoga och meditation - och sen bara köra. Varje dag hade vi fyra pass yoga, och när det (äntligen) tog slut kl 20 på kvällen, så var jag som en trasa. Både kroppsligt och själsligt. Kroppsligt av att ha farit upp som ett skott vid halv fem, för att ha yogat och mediterat i ca 10 timmar och själsligt av allt det som farit genom huvudet under dagen. Det var en renande upplevelse på fler än ett sätt. Vi åt helt vegetarisk mat. Inget socker. När man är omgiven av sitt lag, som har liknande mål, så är det lättare att låta bli sådant som kaffe, kött och socker. Min enda eftergift var att komplettera frukosten med en korvskiva till frukosten och en liten slurk svart kaffe. Redan på lördagen (vi höll på från fredag 9.30-måndag 16) kände jag mig rejält matt, och tveksam till om jag skulle orka fyra fulla dagar. Men det gjorde jag förstås, för samtidigt som jag var trött så var jag också på något obeskrivbart sätt märkligt energisk någonstans därinne i kroppen. Det är en känsla som jag för övrigt haft sen jag började med yoga lite mer regelbundet. Piggare. Mer motståndskraftig. Mer fokuserad. Jämnare humör. Modigare. Meditationen är en bidragande orsak, men även yogan i sig jobbar på kroppen och sinnet på något lite mer under-cover sätt. Det är mycket spännande!

Glad och tacksam

Japp. Det ska man vara. Och det är ju den sida vi helst vill visa upp för våra medmänniskor, för den berättar egentligen inte så mycket om oss. Den sidan avslöjar inga sprickor, hål eller andra skavanker. Det är enklast så. Man blir som en blank yta, där inget syns, och heller inget fastnar. Allt åker av - som vatten på en gås.
Men vissa dagar kan jag inte med den bästa viljan i världen putsa mig så där blank. Egna misslyckanden fastnar. Handlingar jag inte kan förstå eller som sårar mig sitter som kvar som vassa taggar. Jag kan inte befria mig från negativa tankar om hur det inte är, men borde vara.
Med lite perspektiv tänker jag att det är så det är att vara människa: "hungern är den bästa kryddan, efter regn kommer solsken" osv. Och egentligen vill jag nog inte ha den där blanka, släta ytan. Jag vill att det ska kännas att jag tar emot livet som det nu en gång är.

Happiness is the consequence of personal effort. (Elisabeth Gilbert)

For women with attitude

You say that Im a bitch - like its a bad thing??
Har köpt en kökshandduk med detta upplyftande budskap. Något för us bitches att fnissa till.
Once a bitch - always a bitch ;)
Kolla också:
http://www.facebook.com/pages/You-say-Im-a-bitch-like-its-a-bad-thing/107344442643712?sk=wall#!/pages/You-say-Im-a-bitch-like-its-a-bad-thing/107344442643712?sk=info

Motto: "yes we may have kids, we may not have our own time, we may be prisoners in our own homes, but it doesnt mean we cant kick your ass anytime we want to". 

Wake me up when it's over

När man flyger och det i högtalarna meddelas att det är turbulens på gång, så brukar jag ofta försöka somna. Jo tjena. Det funkar, inte helt oväntat, aldrig. En klassiker: nu blev jag så jäkla skraj att jag vill springa min väg. Men det går inte, för fötterna sitter visst fast. Men okej, vad ska jag göra då? Jo, men för fan, jag har det: Jag somnar! Jag sover bort det onda, det hemska, det okontrollerbara.

Men sömnen är en opålitlig vän. När man behöver den som bäst kan den plötsligt bestämma sig för att inte dyka upp alls. Då blir det hela ännu värre. Utan sömn kan man bli galen på riktigt.

Sommarens faror

Idag var första dagen jag kände mig redo att läsa på om anafylaktisk chock. I förrgår körde jag en närstående i ilfart till akuten efter ett huggormsbett som utlöst en häftig reaktion. Jag har aldrig tidigare sett den typen av allergisk reaktion och han har aldrig fått en sådan förut, så det tog lite tid innan vi fattade vad klockan var slagen. Och då var den redan 5 i tolv.

Att köra från sommarstugan till närmsta akut (som tack goda moder bara ligger ca 2 mil bort) med en stum passagerare som halvligger med slutna ögon och rosslande andning är en hemsk upplevelse. Jag var helt enkelt livrädd, men var tvungen att vara lugn. Och ha plattan i botten så mycket som möjligt. Men det hade varit värt körkortet om polisen varit där. Allt jag tänkte var: bara vi hinner! bara vi hinner!

Och det gjorde vi.
Sen tog ambulansen med blåljus och sirener vid, och jag fick åka hem. Väl hemma kände jag mig både adrenalinstinn och hysterisk: Det kröp i kroppen och jag kände att jag måste göra något, vad som helst som jagar bort nervositeten. Så efter middagen satte jag igång med att - storbaka.

Meditation

Meditation är fantastiskt. Jag längtar alltid efter att få meditera, trots att det brukar vara lite uppförsbacke varje gång man startar om. Men att få stänga av hjärnan för yttre intryck, är faktiskt jävligt skönt. Förlåt att jag svär. Man skulle kunna kalla det en kick. Men det ger inte den där tillfälliga lyckokänslan, det ger ännu mer. Och det man får räcker längre.
Jag är ingen expert, men det spelar ingen som helst roll - för det är definitivt ingen tävling.
Här berättar den buddhistmunk jag känner bäst om meditationens betydelse för honom.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/kropp-och-halsa/matbara-spar-i-hjarnan-nar-mastare-mediterar_2578679.svd

Vilken information har jag tillgång till?

Ibland när jag läser eller skriver på datorn, kan jag plötsligt inse att jag helt i onödan spänner t ex magen eller nacken. Det där vill jag försöka sluta med, för det känns egentligen inte särskilt bra i kroppen. Det är något jag bara gör, fast det inte behövs eller förbättrar något för mig. Ungefär som att oroa sig för det som varit eller det som kommer.
Jag har lärt mig att jobba med den information jag har just här och nu. Kan jag påverka en situation eller är det dags att släppa taget? Kan jag låta en situation gå sin egen väg och ta hand om sig själv?
Att släppa taget kan låta enkelt, men i verkligheten är det svårt. När du släpper taget, så måste du också våga tro att det kommer att bli bra. Ändå. Fast du inte är där och håller i trådarna. Våga tro att dina medmänniskor kan ta vid. Våga tro att tiden kan behöva ha sin gång. Våga tro att det kommer att bli bra utan att du kämpar dig blå.
Någonstans där ligger nödutgången från stress, trötthet, härdsmälta och utbrändhet.

Mindfullnessläraren Ola Schenström chattade med läsare i DN den 12 juli.
Här är utdrag ur den chatten:
Rachel: nybörjare i meditation söker jag efter tips om hur man kan snabbast gå i trans
Ola Schenström: Tanken eller syftet med träningen är INTE att "gå i trans" utan att bli vaken och uppmärksam för vad som sker i oss och runt i kring oss. Få full tillgång till den information som finns att tillgå just nu. Se om jag vill och kan påverka situationen eller om jag skall släppa den och låta den ta hand om sig själv. Bli lite klokare och snabbt återfå jämvikten vid påfrestningar. Mindfulness är ett kraftfullt verktyg att hantera stress, fysisk och psykisk smärta och öka livskvaliteten.
Länk: http://www.dn.se/livsstil

Våren är här

Idag är vintern slut. Och våren har kommit. Så är det bara. Skit samma att det ska snöa idag.
Det är en mental grej.
Grått hår. Nepal. Känns bra (om planet bara inte störtar ;)
Och igår blev jag tillfrågad om jag ville vara mentor. Så klart jag vill!
Men tänk om du får ett pucko? sa sambon. Då blir det en extra utmaning, sa jag.
En så rolig chans till personlig utveckling vill jag inte tacka nej till..

Satkärring

Ibland hettar det till. Jag tar ut svängarna, sägs det. Jag låter arg, sägs det. Ja? Jag är helt enkelt en surkärring som tror att jag får göra vad jag vill och vara hur jag vill. And guess what. Det är helt rätt uppfattat! Det är helt OK att vara arg och sur ibland. Huvudsaken är att det går över. Men vi surkärringar har äntligen fått ett medialt uppsving, eftersom min idol Häxan Surtant nu förekommer i tv varje lördag på bästa sändningstid. Nej, jag menar inte Bolibompa. Melodifestivalen talar jag givetvis om!

Varför är jag här

Ja, varför? Varför skriver jag här? Jag skulle vilja säga att jag inte vet, det verkar lite lagom opretentiöst så där, men det vore inte helt sant. Jag tycker om att skriva. Det här är en kanal för den känslan. Hittills har det gett mycket positiv energi att låta fingrarna flyga över tangentbordet och låta det jag tänker tar form. Jag funderar inte mycket på om det är bra eller dåligt, om det är läsvärt eller om några potentiella läsare helst vill stoppa fingrarna i halsen efter att de läst. Jag skriver om det som intresserar mig just här och nu. Kanske är det en form av egenhändigt ihopsnickrad terapisoffa. När man formulerat sina tankar, och skrivit ner dem, så får man nya perspektiv, och man kan vända och vrida på dem om igen. Fundera på vad det är som är viktigt. Vad som är vettigt. Vad som är roligt. Vad som är värt engagemang.
Så enkelt är det.

Ayurveda

Här ska ni få se ett helt annat sätt att behandla patienter. Helt enligt Ayurveda. Ordet ayurveda kommer från sanskrit och betyder kunskap om livet. Ayur betyder liv och veda vetenskap eller kunskap.
Ayurveda vill hjälpa oss att förstå oss själva, våra närmaste och vår omgivning bättre genom ett holistiskt synsätt. Ayurveda sägs ge en unik förståelse om sambandet mellan kropp och sinne. Det kanske mest kända hos Ayurveda är kanske att den identifierar ett antal s.k. kroppstyper (konstitutioner eller doshor), som var och en har sina specifika särdrag, kvaliteter och kännetecken.
Men som all alternativ medicin så ses den inte alltid med blida ögon av den kliniska medicinen, och ibland av goda skäl. Man får prova sig fram, och testa det som känns intressant för en själv. Behandlingarna innehåller mycket massage och varm olja eller annan vätska som appliceras på kroppen. Ser skönt ut, även för våra torra kalla vinterskinn.

Ett smakprov:

Fortbildning

Jag gillar arbetsplatser där det ligger något att läsa på toa. Det ger en egendomlig gränsöverskridande känsla, som att det faktiskt är OK att sitta på dass på jobbet - och begrunda. Det brukar man kanske mest göra hemma annars. Min far läser Forskning & Framsteg. Mina barn läser Kalle Anka. Men på jobbet? På jobbet ska man ju vara snabb och effektiv, och har inte tid att sitta på dass och fortbilda sig.
Men jag har läst både Teknikmagasinet och Elle på arbetsplatser. Nya var de också. Idag hittade jag en liten bok som hette: "Vad kvinnor borde veta om män". Mycket roligt där, att fnissa (tyst) åt, t ex "I mannens himmel har alla tre fjärrkontroller och toalettlocket är alltid uppfällt." Kanske ändå bäst att ingen hör en skratta därinne.

Du orkar tio gånger mer än din morsa tror!!

Det är tungt att träna när man känner sig ungefär lika smidig som en elefant. Jag flåsar som en mindre ångmaskin och det känns som om jag var 150 år. Död alltså.
Att det är en lång process att vända ett beteende är något man vet, men man kan säga det 1000 gånger och ändå inte fatta vad det innebär. Nu är jag dessutom piskad till det, eftersom jag ska åka på vandringsresa till Nepal snart (Hurra!). Men att börja träna är så förbannat drygt när man är otränad, och det finns ingen som helst anledning att fråga sig om man vill det här. För om jag frågar mig själv "Orkar du verkligen träna idag?", så svarar jag 99 gånger av 100: "nej, inte idag. Jag orkar inte/Det är för kallt/Jag hinner inte/Jag har träningsvärk/Man måste vila emellanåt/Jag måste dammsuga bakom elementen/Ett ufo landade i trädgården och jag måste... osv. Jag är expert på att lura mig själv, och så trillar jag av kärran. Igen.
Och det är så helvetes jobbigt att springa ikapp. Nu får det vara nog. Nu ska jag kämpa till mig kondition och styrka (det tar väl ett par år), och så ska det sedan förbli. Det är bara (ha!) att bestämma sig och sedan göra det.

Träningen har börjat

Jahapp. Nu är träningen ett faktum. Nu gäller att det locka fram lusten att träna. Inte helt lätt att hitta i mitten av januari med ishalka, duggregn och grått, grått, grått.
Men - det finns i alla fall en sak man kan göra. En spellista anpassad till den träning man tänker sig. Så jag har gjort en spellista i Spotify. Den går ut hårt med Joan Jetts: "I hate myself for loving you" och avslutar med en lång 30 minuters mjuk meditation.
Jag tränar mest och bäst till rock och roliga texter som jag kan sjunga med i när svetten lackar och det känns som om jag inte orkar mer. Och så tänker jag på det kaptenen vrålar till rekryterna; "du orkar dubbelt så mycket som du själv tror, och tio gånger mer än din morsa tror!!"

Idag blir det ett eget gympapass hemma.

Omstart

När jag känner att det håller på att bli för mycket på en gång, lite för stressigt, lite för mycket att komma ihåg... så brukar jag sätta mig ner, lägga händerna i knät, koppla in datorn, sätta på mig hörlurarna och lyssna på någon guided meditation på youtube.
Motion funkar förstås också som stressänkare, men ibland - som kvällstid under den här årstiden -  är det för kallt, för mörkt, för halkigt. Och det enda som behövs är en stunds lugn. Det är för många fönster öppna samtidigt ;)
Jag behöver helt enkelt "starta om".

Julbadet

Att ligga och småkoka i varmt vatten utomhus, med endast huvudet ovan ytan.

Kan det bli bättre bad än så? Skulle inte tro det. Jag och svägerskan spenderade en lugn dag på det japanska badet. Vi gjorde inte många knop när vi långsamt gick runt i yukata (bomullskimono), drack vatten/te, åt frukt, badade varmt ute eller inne, öste oss själva med varmt vatten, tvättade oss med tvättlapp, simmade, eller bara stirrade ut över den vintriga tallskogen.
Helt underbart skönt.

World Aids day 2010

Mer information om dagsläget:
http://hivthisweek.unaids.org/

Släppa taget

Erfarenheten säger att man bör försöka förlåta - både andra och sig själv.
Livet blir lättare när man gjort det.

Tyvärr är det ofta till synes enklare att bara vända ryggen till och dra vidare. Glömma hur det var, eller hur det blev. Vad jag gjorde mot någon. Vad någon annan gjorde mot mig. Förtränga. Kapsla in alla sårade eller skuldmedvetna känslor i en noshörningssäkrad, larmad inhägnad. Skapa ett potentiellt minfält i ditt hjärta som tar en hel del energi att upprätthålla, vakta och underhålla.
En enkel, praktisk lösning eftersom den innebär att man egentligen inte behöver göra så mycket, bortsett från att köra ner huvudet minst en halvmeter i sanden och hålla det kvar där.

Men sann förlåtelse är inte att glömma. Förlåtelse är inte att förtränga. Förlåtelse är heller inte att vända den andra kinden till. Sann förlåtelse är att nå acceptans och att försonas med det som hänt.
Att kunna släppa ilska, hämndbegär, skuld, skam och andra negativa tankar handlar om att släppa dig själv fri.

Nära döden-upplevelse

Jag är förkyld. Snyter mig en gång i kvarten dygnet runt, hostar, ögonen rinner, huvudet värker. Varm som en kamin. Orkar inte gå många steg. Orkar inte läsa. Kan knappt prata. Ont i benen och ryggen. Ligger för ankar i soffan hela dagarna, som en strandad valfisk. Är storkonsument av pappersnäsdukar, Strepsils, Bafucin och huvudvärkstabletter.

Familjemedlemmarna tittar medlidsamt på mig. Kommer med te och varm saft och nya pappersnäsdukar. Smakar på mina halstabletter. Igår var sambon bortrest så barnen fick laga mat. Gick givetvis hur bra som helst. 

Jag brukar sällan bli riktigt sjuk, max vart fjärde år eller så. Hade faktiskt glömt hur jävligt det kan vara att vara riktigt förkyld.

The dentist

Jag var på ett glamoröst besök hos tandläkaren igår. När man sitter där i stolen med käften full av bomullsrullar, med en salivsug som gurglar, en manick som blåser luft och en som sprutar vatten och en som med ett illande tjutande borrar tänderna av en - då är man inte så jävla kaxig.
Och om man till äventyrs skulle vara det, så är det ändå ingen som hör vad man säger. Det krävs ett mindre krampanfall för att få personalens uppmärksamhet.

För ett par år sedan var jag till tandläkaren för en undersökning. En lite småsur tandsköterska tog emot.
Hon placerade mig i stolen, svängde en haklapp om halsen på mig, och stack åt mig en packe servetter.
Jag tittade på servetterna, och sen frågande på henne. Hon stirrade tillbaka på mig, med händerna i sidorna, uppfodrande. Jag kände mig som ett frågetecken. Vad ville människan att jag skulle göra?
"Du ska torka dig om munnen!" frustade hon.
Nej men gud vad pinsamt, har jag matrester i ansiktet, tänkte jag genast. Jag torkade mig lite planlöst i mungiporna, men det kändes inte som om det satt något där, och när jag lutade mig fram för att titta efter i spegeln, så fanns mycket riktigt ingenting där heller. "Bättre så?" sa jag till sköterskan.
"Nej, nej, du ska torka dig DÄR!!" sa hon, och pekade på mina läppar.
"Var?" sa jag, och kände mig väldigt förvirrad.
"Du ska inte komma här och kleta ner tandläkarens instrument med den där smörjan!" gastade hon.
"Vadå?" sa jag. Jag kände mig som en idiot. "Vilken smörja?"
"Det där LÄPPSTIFTET du har!!"
"Men vilket jäkla läppstift?? Jag har inte läppstift!"

Ridå.


PS. Jag har numera världens bästa tandläkare, och världens bästa tandsköterska. Hade jag inte det så skulle jag nog aldrig gå till tandläkaren.