To forgive is to set a prisoner free, and discover that the prisoner was you

För att släppa det som varit, och kunna starta om, så måste man förlåta. Både sig själv och andra. Både för det som var igår och det som var för flera år sen. Och för att förlåta så måste man släppa taget på riktigt. Inte tillämpa den där dagisvarianten som går ut på att "jag säger förlåt, om du säger förlåt". Det är inte förlåt, det är sociala konventioner. Vapenvila är nästa steg. Det är läge att komma upp ur skyttegraven med den vita flaggan till hands och skaka hand. Så långt är allt gott och väl, det känns bekant för de flesta. Sen kommer det svåra. För det räcker inte med att säga förlåt, det måste kännas i hjärtat också att det är rätt för dig. Grejen med den förlåtelse du "ger" är att det egentligen bara handlar om dig, för ingen annan kan hjälpa dig med det du känner. Du är ansvarig för hur du agerar, och för dina känslor, och det är dem det till syvende och sist handlar om. Hur du ser på det som hänt, och hur du tänker låta det fortsätta påverka dig. Eller inte.
Att förlåta är att släppa taget, både om det som varit och om hur motparten upplever det, eller borde uppleva det. Alla kan inte släppa taget. Vissa vill inte. Kanske är det samma sak. Jag tror att det handlar om att man inte är "där" ännu. Kanske kan det i turbulenta tider kännas tryggare att hålla fast vid en världsbild där man redan bestämt sig för vilka som är goda och vilka som är onda, vem som har rätt och vem som har fel. Och då är man fast där man är. Inget nytt kan ta fäste i ditt liv, för du vet ändå hur det "är". När du kan släppa taget om den bilden, så får du plats för nya saker i ditt liv,      

“Sincere forgiveness isn't colored with expectations that the other person apologize or change. Don't worry whether or not they finally understand you. Love them and release them. Life feeds back truth to people in its own way and time.”    

Other kids did it

Fast man är vuxen kan man hemfalla till att skylla sitt beteende på någon annan. Faktum är att det är den allra enklaste vägen när man vill skydda sig själv. Det är någon annans fel att jag gjorde så här, att det blev som det blev. Det beteendet och den metoden finns överallt. Man vill gräva fram en syndabock, som man kan skylla på, kanske straffa - och sedan glömma/förtränga hela saken. Ofta är det otvivelaktigt fler kockar i soppan. Men det har mindre betydelse. Det finns bara en enda person som kan - och bör - stå till svars för det man gör - man själv. Oavsett vad som hänt så har man som vuxen ett eget ansvar.
I svåra stunder sätter man också gärna sig själv främst. Det är ett sätt att överleva, och i en pressad situation har man kanske ingen annan metod. Det viktigaste är att man lär sig något av det. Att man är visare nästa gång. Att man då kan visa kärlek även för andra.

Släppa taget

Erfarenheten säger att man bör försöka förlåta - både andra och sig själv.
Livet blir lättare när man gjort det.

Tyvärr är det ofta till synes enklare att bara vända ryggen till och dra vidare. Glömma hur det var, eller hur det blev. Vad jag gjorde mot någon. Vad någon annan gjorde mot mig. Förtränga. Kapsla in alla sårade eller skuldmedvetna känslor i en noshörningssäkrad, larmad inhägnad. Skapa ett potentiellt minfält i ditt hjärta som tar en hel del energi att upprätthålla, vakta och underhålla.
En enkel, praktisk lösning eftersom den innebär att man egentligen inte behöver göra så mycket, bortsett från att köra ner huvudet minst en halvmeter i sanden och hålla det kvar där.

Men sann förlåtelse är inte att glömma. Förlåtelse är inte att förtränga. Förlåtelse är heller inte att vända den andra kinden till. Sann förlåtelse är att nå acceptans och att försonas med det som hänt.
Att kunna släppa ilska, hämndbegär, skuld, skam och andra negativa tankar handlar om att släppa dig själv fri.