To forgive is to set a prisoner free, and discover that the prisoner was you

För att släppa det som varit, och kunna starta om, så måste man förlåta. Både sig själv och andra. Både för det som var igår och det som var för flera år sen. Och för att förlåta så måste man släppa taget på riktigt. Inte tillämpa den där dagisvarianten som går ut på att "jag säger förlåt, om du säger förlåt". Det är inte förlåt, det är sociala konventioner. Vapenvila är nästa steg. Det är läge att komma upp ur skyttegraven med den vita flaggan till hands och skaka hand. Så långt är allt gott och väl, det känns bekant för de flesta. Sen kommer det svåra. För det räcker inte med att säga förlåt, det måste kännas i hjärtat också att det är rätt för dig. Grejen med den förlåtelse du "ger" är att det egentligen bara handlar om dig, för ingen annan kan hjälpa dig med det du känner. Du är ansvarig för hur du agerar, och för dina känslor, och det är dem det till syvende och sist handlar om. Hur du ser på det som hänt, och hur du tänker låta det fortsätta påverka dig. Eller inte.
Att förlåta är att släppa taget, både om det som varit och om hur motparten upplever det, eller borde uppleva det. Alla kan inte släppa taget. Vissa vill inte. Kanske är det samma sak. Jag tror att det handlar om att man inte är "där" ännu. Kanske kan det i turbulenta tider kännas tryggare att hålla fast vid en världsbild där man redan bestämt sig för vilka som är goda och vilka som är onda, vem som har rätt och vem som har fel. Och då är man fast där man är. Inget nytt kan ta fäste i ditt liv, för du vet ändå hur det "är". När du kan släppa taget om den bilden, så får du plats för nya saker i ditt liv,      

“Sincere forgiveness isn't colored with expectations that the other person apologize or change. Don't worry whether or not they finally understand you. Love them and release them. Life feeds back truth to people in its own way and time.”