Yes way

Visst går det. Klart det går. Om man vill. Om man bara vill tillräckligt mycket, har tålamod att vänta och styrka att härda ut när det tar emot - så går det. På något sätt. Kanske inte alltid som man tänkt sig, men på ett annat sätt. Det pratas om att "finna flow" - att hitta det självklara som går fjäderlätt för dig, som inte tar emot. Sådant som lyfter dig, och gör dig så glad att det går av sig själv. Det som känns som att glida fram på en räkmacka på livets stig.
Och visst ska vi göra sånt! Mycket! Men inte bara sånt.
Att göra det som är svårt, som tar emot och som gör dig osäker och lite svag i knäna - är - per definition - utvecklande. Aktiviteter som tar dig utanför din trygghetszon gör dig starkare och tryggare - för att du visar för dig själv att det går. Jag kunde, det funkade, jag klarar det!
Så visst går det. Aldrig "no way".
Yes way!

En röd, svängd sak

Kollade in en soffa på Mio, en sån där röd, svängd, djup sak. Har kollat på den förr. Jag har beslutsångest kopplad till att köpa en ny soffa. Det har jag haft ett tag. Det ska kännas rätt. Det ska vara lagom mycket pengar för att sitta skönt, och jag vill vara omgiven av saker jag tycker om. Samtidigt så har jag egentligen inget emot att möblerna står som ett gäng avlägsna släktingar på en släktträff och funderar på hur de egentligen hör ihop. Bara de trivs ihop. 
I vårt vardagsrum står idag två grymt omatchande soffar ihopskuffade. En rutig bäddsoffa i tyg och en i brunt skinn. Man sitter riktigt skönt i dessa nedsuttna soffor som kommer från mitt barndomshem. Men jag glömde hur mycket grejer det finns på Blocket. Bland annat en röd svängd, djup sak från Mio.

Theory and practice

Med kokkonsten är det som med allt annat.
Enligt doktor Hagdahl förhåller det sig så här:
"Kokonsten grundar sig huvudsakligen på försök. Varje dag ska öka vårt vetande, därför att den ökar vår erfarenhet, Matlagning är en konst som inte kan inläras på en dag, ej heller kan den läras genom att endast läsa en bok över ämnet: Man kan lika lite bli en fulländad kock genom att läsa, som en fulländad konstnär i en annan riktning utan att handlägga konsten. Varje studium måste vara förenat med praktik och i kokkonsten består en viktig del av denna praktik i att kunna förändra recepten efter det som tillfället fordrar, ty det är tydligt att ingen bok, hur stor och god den än må vara, kan lämpa sina recept varken i kvantitet eller i kvalitet efter varje familjs behov."

Jag gillar den där approachen. Teori och praktik. Trial and error. Ibland funkar det, ibland inte.
Empirisk forskning i vardagen. Det kan man lära sig väldigt mycket av.

Mediababe

Läste i Aftonbladet - denna källa till evig visdom - hur man ska ta sin blogg till nästa nivå och bli en mediababe. Vad skulle vinsten vara med det? Världsherravälde? Ett starkt personligt varumärke?
För mig känns det där som ett kämpigt sätt att bedriva sin tillvaro. Jag har inte den sortens drivkraft. Samtidigt så är jag säker på att Kothbauer, Blondinbella och gänget skulle kunna lära mig ett och annat. Men det går en mycket fin linje mellan det man själv vill göra och allt det där andra. Det gäller att hålla sig på rätt sida av den linjen. För sin själsfrids skull.

"Bloggen har blivit ett kvinnligt fenomen. Enligt undersökningen BloggSverige 4 är så mycket som fyra av fem svenska bloggare kvinnor. Närmare hälften av alla bloggare är mellan 16 och 20 år. De ämnen som de kvinnliga bloggarna både läser om och skriver om själva är mode och design och vardagsbetraktelser. De manliga bloggarna intresserar sig främst för ämnen som IT, bloggande, journalistik, politik och samhälle."

Enligt den här statistiken så pratar killarna på om sånt som ligger en bit bort, i ett mer yrkesmässigt än personligt perspektiv. Tjejerna talar om det som ligger dem närmast om hjärtat - i ett mer personligt än yrkesmässigt perspektiv. Tack och lov att vi alla är olika. Vem skulle annars läsa allt vi skriver? Och vem skulle annars ge oss nya perspektiv?

En tvättbalja med deg

Om du vill baka mycket i minst två vänners lag och tycker att det kan få ta en dag.
Här har du ett gott recept på Tjockbulla från Leksand
1 kg kokt potatis, pressad
4 liter mjölk
700 g margarin (ev hälften ister)
750 g sirap
3 hg jäst
kryddor
2 msk salt
3 kg vetemjöl
3 kg rågsikt
(eller 2 kg av vardera lantvete, 4 sädesslag, rågsikt)

Smula ner jästen i en stor balja. Smält matfett, blanda i mjölken. Häll över jästen. Baka ihop alltihop - utom potatisen - med en mindre spade. Jäs. Blanda i potatisen. Knåda. Gör ämnen (dvs lagoma bullar - som en stor kanelbulle ungefär - att baka ut). Kavla till lagom tjocka kakor, ca 30 cm i diameter. Kruskavla. Picka. Grädda. Borsta av ev aska. Lägg att svalna under handduk.

Men vad faan!

Tänkte vidare på det här med vrede. Eller okontrollerade känslor överhuvudtaget.
Socialt är det ju helt enkelt inte riktigt okej. Man ska vara lugn, sansad, balanserad och ha koll på läget. Veta vad man vill och vart man är på väg. En människa som ger uttryck för sina okontrollerade känslor känns annorlunda än majoriteten, och redan där har han eller hon visat att de inte bryr sig om den utstakade gränsen för "normalt" beteende. Att de skiter i de sociala konventionerna. Att de tillåter sig att "överreagera".
Men vad fan är "normalt"? Och vem vet om man övereagerar på det man själv känner? Vad är egentligen syftet med de sociala konventionerna, annat än att hålla folk "på mattan"?
Ja, inte vet jag. Är det normalt att gråta på pendeltåget, att vilja smälla i dörrar så att de lossnar från karmen, slänga kaffekoppen i väggen, eller att hälla tre öl över någon idiot som just nypt en i rumpan? Är det normalt att bli så jävla trött på sin trista tandläkare att man bestämmer sig att visa sitt missnöje på ett sätt som ingen tandläkare kan missförstå? Är det normalt att visa sin omotiverade glädje över att finnas till? Är det normalt att hantera sin frustration med att bara dra, ta bilen, trampa gasen i botten och dra lös på asfalten så att det ryker om däcken?
Som sagt, inte vet jag. Men kanske är det ibland det som behövs. Det måste finnas kanaler för överskjutande känslor. Jag läste någonstans att folk mår bättre på arbetsplatser där det är fritt fram att svära, än där man endast använder ett "vårdat språk". Nåt att fundera på.

Lantliga nöjen

Så var höstlovet slut. Så skönt att vara ledig några dagar. Släppa dator och mobil, och vara på gränsen till onåbar för omvärlden. Slog på stort och bakade tunnbröd i vedugnen, tillsammans med en kompis och 5 barn. Det visade sig vara ett lagom arbetslag för uppgiften. Två som kavlade, en som kruskavlade, en som pickade, en som gräddade och en som borstade askan av bröden när de kom ur ugnen. Och så en allround, som borstade mjöl, hämtade saker, hjälpte till, petade in fler pinnar i brasan och sånt.

Den här gången blev det lagom många bröd, ca 40 st.
Förra gången vi bakade tunnbröd tänkte jag att vi skulle göra det rejält när vi nu gjorde det. Så jag tog ett gammalt recept med ca 4 liter degvätska. Det blev TVÄTTBALJA full med deg. Fan. Förr i tin var hade kärringarna bättre snurr på bakspaden. Inte jag. Till slut slängde jag deg.

Den här helgen blev det också bastu. Sitta i den goda värmen, äta små starka korvar, dricka något läskande, snacka om allt och inget. Bli varm utifrån och in, titta på stjärnorna (som syns så fantastiskt bra där på landet i mörkret) medan man går in och sedan avsluta med en varm dusch. Stimulerande för både kropp och själ.
Nu stundar ny vecka. Sista veckan med min närmaste kollega. Det kommer att kännas ensamt utan honom.

Hey sister

Det är fanimig inte lätt att vara tjej these days. Det har det väl i och för sig aldrig varit (och det är inte lätt att vara man heller, eller ens människa).
Många kvinnliga superstars dansar omkring och gör Michel Jackson-moves på pinnsmala ben i skyhöga stilettskor, klädda i små plagg som mycket nödtorftigt täcker kroppens mest vitala delar.
Feministen inom mig kommer brakande genom snårskogen med sjumilakliv när jag ser dem. Men så minns jag vad det handlar om. Not everything is what it seems. De gör förstås som de vill och kan vara blonderade, tuperade, svartsminkade, piercade och klädda i kläder som får vilken rödstrumpa som helst att se rött. Snart ser vi dem i burka. Vilket jag givetvis välkomnar. På sätt och vis står de på barrikaderna för att man ska få se ut hur fan man vill. Även killar kämpar där. Jämför t ex Marilyn Manson och Lady Gaga. De kämpar sig blå för att ständigt utmana klichéerna, våra förutfattade meningar och gränserna mellan normalitet och extremism. Och de ligger inte på latsidan heller.

En del av oss kvinnor befinner oss i arbetslivet. Där är det möjligen lite svårare att stå på barrikaderna. Är man brunett eller blondin så ser man till att vara det, eller något annat, åtminstone tills man går i pension. Det är misstänkt få gråhåriga kvinns på arbetsplatserna. Läste den förnumstiga boken "Nice girls dont get the corner office, 101 unconsious mistakes women make... osv". Den innehåller de vanliga självklarheterna, men sen kommer man till delen "How you appear".
Gode gud. Den är visserligen amerikansk, men ändå.
"Wearing the wrong hairstyle - There's an inverse proportion of hair to age. Your hair should get shorter as you get older and climb the corporate ladder. Not only is shorter hair more professional, but longer hair tends to emphasize facial features of which we may be less proud as we age".
Jaha. Så när jag blir gammal, så blir jag inte bara gammal - jag blir ful också.
Wtf. Jag ska ha långt vitt hår. Eller grått borst á la Tiina Rosenberg. Btw så får man inte heller ha läsglasögon i en kedja runt halsen, piffa upp sig offentligt eller ha för lite make-up. Då kan man säga adjö till befordran eller hörnrum over there. Bara så ni vet.

Tron som tes

Jag är en amatör inom allt det alternativa och det religiösa. Jag har visserligen skrivit en B-uppsats på ämnet New age (för typ 100 år sedan i Uppsala, på kulturantropologiska institutionen), men jag har alltid betraktat allt det där med att tro eller tro på med avsevärd skepsis. Jag har alltid stått bredvid och tittat på. Dels är det det där med att överlämna sig, kasta sig ut i det okända. Sen är det det där med att satsa egen tid och/eller engagemang på något som jag inte vet om jag tror på. Och sist men inte minst - det det där med att det inte är vetenskapligt bevisat. Och jag vet med säkerhet att det där sista är vissa människors värsta skräck - att någon hittar en med de vetenskapliga "brallorna nere".

Den där tesen om att tron kan försätta berg, då? Om man vågar leka med den tanken, så borde man sätta igång med att utforska det man eventuellt skulle kunna tro på. Vad det nu är. Det kan vara allt från här och nu, till meditation, frigörande dans, sig själv, änglar, islam, currylinjer, shamanism eller zenbuddism. Peace. love and understanding. Allt möjligt. Vad som helst kan hända. Mentala berg kan försättas. Vi borde våga testa lite mer - om inte annat så för skojs skull, våga ändra riktning lite mer, våga testa något annat. Våga ta lite mer skit från de icke-troende ;)
Och so what om brallorna hamnar vid fotknölarna.

Dagens outfit

Min dotter kollar på en del bloggar, och "dagens outfit" står banne mig som spön i backen. Men var är bloggarna för oss klädintresserade kärringar som t ex förtvivlat försöker hitta ett par vettiga jeans som passar på en vanlig kvinnokropp? Låg midja på jeans är den rådande modellen. Passar säkert perfekt på den som har en tajt mage. Vi som inte har det - och vi är många - för oss är den modellen tamejfan helt värdelös. Och sorry, jag vill kunna böja mig ner utan att visa brevlådan. Call me crazy. Jag har också läskigt långa ben och bred rumpa. Var finns jeansen eller för all del byxorna som passar mig?

Många av webbshopparna är tyvärr inte särskilt bra, med bilder av pinnsmala modeller, och bristfällig information om klädernas längd, material eller tvättråd. Jag vill slippa fundera på om jag verkligen kan ha en A-formad klänning som ser ut att sluta strax under rumpan. Det räcker ju med en vindil, eller en rask promenad till kontoret, så sitter klänningshelvetet runt midjan.

Jag och mina medsystrar är en stark kundgrupp. Vi har egna stålar, och är villiga att spendera dem på snygga kvalitetskläder. Däremot så har vi egentligen inte ork eller tid att ranta runt i affärer efter jobbet eller på helgerna. Vi vill läsa om funktionella och glamorösa underkläder och Camilla Thulins läckra klänningar, nyheter på skofronten, bekväma high heels, coola jeans för olika kroppsformer, läckra dataväskor (en svart dataryggsäck till och jag får spader), fräcka fleecejackor, vackra koftor, ljuvliga blusar och snygga dräkter.
Vi som vill ha funktionalitet, snygg design och bra kvalitet - någonstans bland de minst 200 miljonerna bloggarna måste det väl finnas någon som tänkt på oss?

Chie Mihara: Festin
2 249 kr på Brandos.com

Sucker för slöjd

Det finns så mycket fint man kan göra med sina egna händer.
Sticka till exempel.
Min mormor stickade en Rättvikströja till mig en gång. Den vårdar jag väl, och har bara till snyggt. Kollegorna går på stick-café. Det skulle jag också göra om det fanns något i närheten. Kanske skulle jag då kunna bli lite bättre på att sticka. Mitt nuvarande alster är en mycket knölig och burrig halsduk i allsköns färger och material, full med konstiga hål där jag missat en maska eller två. Fördelen med den är att det bara är att sticka på, jag behöver inte ens se vad jag gör för den ser ju redan så egendomlig ut.
Det finns så mycket lust i att skapa, för sin egen eller andras skull.
Min mamma syr och stickar många fina saker, bla på sin stickmaskin, som tröjor, mössor, vantar, halsdukar, grytlappar, halsband osv. Min moster är riktigt duktig på att sy, så där har jag en inspirationskälla och en nivå att sträva mot. Barnen virkar, broderar, målar, pärlar, klipper och gör pärldjur på fritids, och har också börjat med trä- och syslöjd. Storasyster har metallslöjd. Förra året fick vi en mycket snygg ljusstake i böjd, vriden och bankad metall.
Jag emotser årets julklappar med spänd förväntan!

Här är en inspirationskälla för slöjdfantaster: http://www.kurbits.nu/