Bery Phunny

Fick en hjärtegod hälsning av mina underbara nepalesiska vandrarkompisar Karma och Yogindra. Coola killar med hjärtat på rätta stället. Den satt fint en så här mörk och mulen höstdag.
Känslan av Himalaya kommer alltid att finnas kvar inom mig. Någon gång åker jag tillbaka dit.


Machupuchere "Fish tail", det heliga berget - som inte får bestigas,

Svartögda bönor

Jag springer en mil om jag kan behålla den här känslan :)

Fiskehistorier

Känns livet futtigt och ointressant? Rentav skrämmande trist? Man kan ju alltid skarva lite. Dra en oskyldig vit vardagslögn där man tycker att något fattas. Som, med lite träning, kommer så naturligt att man nästan  börjar tro på den själv. Lägg på lite extra av allt som du vet att den som lyssnar vill höra just då, i det ögonblicket då just du ska öppna käften. Som Anna Anka, till exempel, som påstod att hon vunnit flera miss-nånting-tävlingar i Sverige efter att hon flyttat till USA. Om jag var kändis skulle jag göra det hela tiden. Till slut måste väl läsarna av skvallertidningar tröttna på att man ljuger som en häst travar.

Värre är det när det kommer nära. Hur många gånger har jag inte suttit vid mötesbord och under en presentationsrunda hört folk använda tiden till att övertydligt positionera sig. Folk kan sitta och mala om hur förträffliga de är och vilken bred kompetens de besitter och - inte minst - vilka fantastiskt ansvarsfulla positioner de innehar nu och har innehaft tidigare.

Who gives a shit??

Tänk om jag någon enda gång kunde få höra en person säga att: "Äsch, jag är bara en vanlig IT-projektledare och det är ganska mainstream för det mesta." Och sedan låta ordet gå vidare till den som sitter bredvid.

Respekt, säger jag bara.

Ack Värmeland du sköna

Värmland har för alltid en särskild plats i mitt hjärta. Jag spenderade tio år av min barndom och ungdomstid i (numera) backwater-orten Munkfors, där vi bodde i ett rött tvåvåningshus med vita knutar på en udde med får och kantareller i Klarälven. 

I Värmland spenderade jag nästan hela min skoltid (utom klass 1 och sista året i gymnasiet) med allt vad det innebär av kompisar, antagonister, bästa vänner (som jag fortfarande har kvar - tack!), besvikelser, glädjeämnen, skolbussar, kärleksproblem, folkparksbesök, skolfester, och - transporter när man var utan körkort. Glesbygd handlar mycket om transporter hit eller dit. Lokaltrafik existerar knappt, och definitivt inte när man behöver det. Föräldrar ställde upp då och då, men för det mesta löste vi problemen själva. Betalade kompisens rödlockiga storebrorsa för att han skulle köra oss. Ibland gjorde han det ändå. Vi åkte raggarbilar med fluffiga tärningar, EPA-traktorer, min kompis farsas Fiat, mina klasskompisars MiniCooper, Saab, gamla BMW, ChevroletBlazer, Volvo Amason, Passat och så vidare. Många som trängde ihop sig i samma bil. Alltid någon "som körde". Jag läste dagboksanteckningar från den tiden: "vi åkte till Sunnemos Folkets hus för att kolla om det var nåt kul där. Det var det inte, så vi åkte hem igen." Inte ett ord om HUR vi åkte - ingen av oss hade ju vare sig körkort eller bil.

Jag flyttade tyvärr därifrån ganska hastigt när jag var 18, tillsammans med min familj, och kom inte tillbaka på länge, men värmländska är och förblir den rotvälska jag tycker allra bäst om.

Fredag

Alla hjärtans dag närmar sig. För ett par år sen delade receptionen på jobbet ut två olika sorters kort; på ett stod det något om kärlek (jag vet inte vad, för de var slut när jag kom dit) och på det andra stod det "Du är en fin vän". Jag gav det sistnämnda till mina barns far, som nog mest tyckte att det var ett dåligt skämt.
Men jag menade det. Kärleken kommer och går i alla långa relationer. Om vänskapen pallar trycket även då relationen mest handlar om nöd (kontra lust), då finns en chans att man kan fortsätta att vara ihop länge. Om man både kan stå ut med varann och behandla varandra med respekt i svackorna, så ökar man chansen att kunna njuta i topparna.
Det är inte raketforskning, det är bara så det är.

Vänskap utanför kärleksrelationen är minst lika viktig. Jag har ett par riktigt nära vänner. De finns där. I alla väder, och det är en enorm trygghet. Kärlek kommer och går, men äkta vänskap består.

Frågor om 2010

Min kompis Anna skriver fina personliga svar på frågor om 2010 på sin blogg. Bra idé! Min variant blir lite kortare dock.
 
Gjorde jag något i år som jag aldrig gjort förut?
Ja, massor.
 
Höll jag några av mina nyårslöften?
Ja.
 
Vilka länder besökte jag?
Italien, Danmark, Tyskland, Kroatien, Rumänien, Polen.
 
Det bästa som hände 2010?
Att det arbete jag lagt ner på att hitta en fungerande livsbalans, slutligen gav resultat och gjorde mitt liv enklare och bättre under 2010. Att jag började med yoga.
 
Var jag gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
All glädje och alla bedrövelser sammantaget, så har jag varit gladare i år än jag var 2009.  
 
Vilka låtar kommer jag att minnas?
Låtarna på mina spellistor som jag använt vid träning. Träning som jag använt för att släppa ut frustration. Foo Fighters "End over end", AC/DC:s "Highway to hell", Mansons "Personal Jesus" osv. Gammal skit med andra ord, som följer med in i 2011.
 
Favoritprogram på TV?
I år lämnade jag TV-tablån helt, och övergick till filmer, programbibliotek och kanalernas egna sajter och play.se-funktioner. Hollywoodfrun Maria Montazami är en favorit (på tv3play.se) att slappa till. Hon är ett meditativt inslag med sina galna tofsar, sitt hem, sin stil och sin roliga malplacerade västeråsdialekt.
 
Årets bästa människor?
Alla nya, gamla, och nygamla vänner, som visat vilka jag kan räkna med om och när det blåser hårt. Ni betyder massor för mig.
 
Min stil 2010?
Mindre förvirrad än jag, och kanske andra, trodde om mig. Tights, stövlar, långkofta och sjal. (frågar du mina barn så säger de myskläder ;). Ständig tidsbrist, förföljd av en fullpackad dataryggsäck, trots att jag har mina supersnygga handväskor inom räckhåll.
 
2010 års bästa månad?
Juni. Den värmen levde jag länge på.
 
 

Unfriended

Jepp. Jag har blivit det. Unfriended, alltså.
Det vill säga att någon plockat bort mig som vän på Facebook.
Känns kanske hårt, men är ganska vanligt. Unfriending är t o m ett ordboksord, så vanligt är det.
Unfrienda kan vara ett självklart val, om man är vän med någon som ändå har 3999 vänner, och knappast kommer att sakna en. Man är helt enkelt inte "vän" och då spelar det inte så stor roll. Men forskning har visat att den vanligaste anledningen till att man plockar bort "vänner" är många och oviktiga inlägg.
I början av facebookeran var det status att ha många vänner, men den vinden har vänt. Nu ska det vara kvalitet framför kvantitet, även i vänskapskontakterna. Kanske är att unfrienda "fashion" - som de sa till min svägerska när hon sa att strumporna hon tänkte köpa var udda färger. "Det är fashion!" sa expediten bestämt. Så vissa säger upp alla sina vänner och börjar om från början. Andra praktiserar principen "en in, en ut".

Facebook sägs också påminna om skolvärldens hierarki, och alla som gått högstadiet eller dess motsvarighet, vet att det finns en packe sociala regler som aldrig formuleras men som alla känner till. T ex att dina vänner utgör din grupptillhörighet - och i förlängningen visar de vem du är. Tror man då i alla fall.
Senare inser de allra flesta att den enda som kan visa vem man är - är man själv.

Vänskapens kärna

I helgen var jag ute på en skön morgonpromenad med hunden, och en av mina bästa vänner. Soligt. Lite höstblåsigt. Hasselsnåren rasslade. Underbart skönt att gå och djupandas i höstskogen. Och att prata.

Ett samtal kan man komma långt på. Inget lättar på trycket som ett samtal.
Egentligen är det ju oavsett om man är överens eller inte. Huvudsaken är att man möts, lyssnar och blir lyssnad på. Man bör inte döma eller dra för snabba slutsatser, bara försöka - om det går - förstå vad det handlar om.  Vad den andra parten vill säga. Det är en av de största gåvor man kan ge till en annan människa, att ta sig tid att lyssna på henne. Och då gäller för en gångs skull - temporärt - det där med att "tiga är guld".
Det är nämligen rätt svårt.

Jag kan ibland känna att det bubblar inombords av en vilja att hojta något i stil med: "Men jag vet hur du ska göra/säga/känna..! Lyssna här, så ska du få höra... Så här är det....osv". Big mistake. Låt den andra parten prata färdigt. Självklara lösningar har de med all säkerhet redan tänkt på. Vill de ha råd, så säger de det. Samtal handlar inte särskilt ofta om att man ska lösa något problem åt den andra, vilket goda vänner väl vet, de handlar mycket om att lyssna på ett bra sätt. Och att kunna ta emot och ta hand om de förtroenden man får.

DET är vänskapens kärna.