Jag var ute och åt igår med en kompis, lika trevligt som alltid. Mycket prat, mycket skratt. Det jag slås av när jag pratar med kompisar är hur likartade våra liv är. Vi kämpar med jobb och försörjning, med att hitta något vi vill göra, vi försöker skapa plats för egen tid, vi brottas med våra relationer till nära och kära. Jobbet tar alltid mycket kraft eftersom vi ofta har hög ambitionsnivå och inte för liv och pina vill lämna något halvfärdigt elände efter oss. Samtidigt ska vi få ihop allt det andra, och ofta går det inte ihop. Vi har alla hört det förut. Madonna, businesskvinna, bra på att lyssna, tålmodig engagerad förälder, omhändertagande dotter, superkoll på hemmets logistik, utveckla egna intressen, fantastisk i köket, stark, vältränad, snygg, en ros mellan tänderna i sovrummet, städkärring med dammtrasan i högsta hugg. Kvinnors olika roller, där showen pågår 24/7 vecka efter vecka, år efter år. Alltid till hands, alltid redo. To protect and serve. Gaaah! Det är inte ett dugg konstigt att kvinnor blir utbrända. Eller får ätstörningar. Eller blir deprimerade. Det blir ju för mycket, på tok för mycket. Tid till allt det där finns inte. Det handlar inte ens om att prioritera, för går det inte så går det inte. Dygnet har bara 24 timmar. Och av dessa 24 ska man sova 8 timmar och arbeta ca 8, vilket faktiskt bara lämnar max 8 timmar till annat. Dessutom så handlar många av rollerna om att vara redo för någon annan. Som om det vore inbyggt hos alla kvinnor aff finnas till hands för andra. Den pressen kan bli väldigt tung. Som ett kvarnhjul runt halsen.
Så tänker man att andra borde se detta och sluta begära så mycket av en. Men det inte stor ide att vänta på andra ska (in)se att ditt kvarnhjul hänger där. De har sina egna kvarnhjul att bekymra sig om. Man måste själv välja, och välja bort. Hårt - men så är det. Och det är allt annat än en popularitetstävling.
Men jag försöker ändå. Vad vill JAG? Vad vill JAG inte? Vad är viktigt? Vad är inte så viktigt?
Själv jobbar jag ganska mycket, städar ganska lite, tvättstugan ser ut som ett bombnedslag, jag kan knappt laga mat, jag tränar yoga flera timmar i veckan, jag låtsas ibland lyssna fast jag tänker på något annat, barnen har haft udda strumpor i åratal och har jag något mellan tänderna i sängkammaren så känns det oftare som en tistel än som en ros. Och visst, det påpekas ibland att jag är en egoist. Men jag undrar - är jag det? Jag försöker ta hand om mig själv, försöker hålla mig i balans.
DET är viktigt för mig. Det är grunden för att jag ska funka. Som människa. Som medmänniska. I alla de roller jag vill spela.
TIPS! För den som behöver släppa på trycket (och fnissa loss) så rekommenderar jag Facebookgruppen "Family living - the true story".
