Bananflugornas herre

Vi är sju i familjen, sa lillasyster. Eller egentligen så är vi många fler nu.
Vadå, sa jag, många fler? Vilka då? Ja, först är det vi, och så hunden och så katten. Och så är det flugorna. De där som bor i köket.

De där förbaskade bananflugorna alltså. De flyttade in i vårt kök tillsammans med mängder av hemodlade grönsaker som vi skördade för 1½ månad sedan. Själv har jag inget emot en skål med en skrumpnad squash, men tyvärr är det en åsikt jag tydligen delar med dessa sakramentskade kreatur.
Flugsmälla biter inte alls på dem, de är för snabba. Vi har kört med fällor bestående av skålar med rödvinsvinäger. Funkar hyfsat, men jag tycker att de dör av för långsamt. Nu måste de bort, för jag får tuppjuck av att se dem flyga förbi eller bara sitta där på kaklet och vegetera.
Så jag googlade. 3120 träffar.
Några mer frustrerade tillvägagångssätt:
- En kväll blev jag helt vansinnig och gick bärsärkagång med fotofixeringsmedel på sprayflaska som jag tände på med cigarettändare.
- Jag har en stor burk KILL-IT 2000, som tar död på det mesta flygande. Är grymt effektivt,men man bör nog hålla andan medan man sprutar.

Men eftersom jag egentligen är en fredlig själ, så tror jag mer på det här: Blanda äppelcidervinäger med lite vatten och socker. Sen droppar du ner lite diskmedel. Låt stå ett par dar och du kommer ha massor med döda flugor på botten av glaset. De finner lukten oemotståndlig och drunknar när det inte är någon ytspänning

Nu ni flugor, nu är det kört för er. Ha!

Mr Vinter

Jahaja. Idag var det dags igen. För snön.
Och jag vill inte! Förra årets vinter ligger färsk i minnet, med sina tvåmeters snövallar på alla vägar och kaos i lokaltrafiken. Man stod där och frös som hund, alldeles för länge. Konstiga turistbussar sattes in. Tåg stod stilla, eller bara försvann ur tidtabellen.
Jag drömmer mig bort till varmare länder, och även om det är lockande att åka bort en vecka eller två i vinter - så kommer man ju ändå hem till köldhålet igen. Jag får försöka se det positiva med vintern (men det är svårt idag): skid- och skridskoåkning med familjen, glittrande morgnar och mysiga kvällar med tända ljus, glögg och sprakande brasa. Och så finns det ju bastu. Som tur är.

Lantliga nöjen

Så var höstlovet slut. Så skönt att vara ledig några dagar. Släppa dator och mobil, och vara på gränsen till onåbar för omvärlden. Slog på stort och bakade tunnbröd i vedugnen, tillsammans med en kompis och 5 barn. Det visade sig vara ett lagom arbetslag för uppgiften. Två som kavlade, en som kruskavlade, en som pickade, en som gräddade och en som borstade askan av bröden när de kom ur ugnen. Och så en allround, som borstade mjöl, hämtade saker, hjälpte till, petade in fler pinnar i brasan och sånt.

Den här gången blev det lagom många bröd, ca 40 st.
Förra gången vi bakade tunnbröd tänkte jag att vi skulle göra det rejält när vi nu gjorde det. Så jag tog ett gammalt recept med ca 4 liter degvätska. Det blev TVÄTTBALJA full med deg. Fan. Förr i tin var hade kärringarna bättre snurr på bakspaden. Inte jag. Till slut slängde jag deg.

Den här helgen blev det också bastu. Sitta i den goda värmen, äta små starka korvar, dricka något läskande, snacka om allt och inget. Bli varm utifrån och in, titta på stjärnorna (som syns så fantastiskt bra där på landet i mörkret) medan man går in och sedan avsluta med en varm dusch. Stimulerande för både kropp och själ.
Nu stundar ny vecka. Sista veckan med min närmaste kollega. Det kommer att kännas ensamt utan honom.

Hey sister

Det är fanimig inte lätt att vara tjej these days. Det har det väl i och för sig aldrig varit (och det är inte lätt att vara man heller, eller ens människa).
Många kvinnliga superstars dansar omkring och gör Michel Jackson-moves på pinnsmala ben i skyhöga stilettskor, klädda i små plagg som mycket nödtorftigt täcker kroppens mest vitala delar.
Feministen inom mig kommer brakande genom snårskogen med sjumilakliv när jag ser dem. Men så minns jag vad det handlar om. Not everything is what it seems. De gör förstås som de vill och kan vara blonderade, tuperade, svartsminkade, piercade och klädda i kläder som får vilken rödstrumpa som helst att se rött. Snart ser vi dem i burka. Vilket jag givetvis välkomnar. På sätt och vis står de på barrikaderna för att man ska få se ut hur fan man vill. Även killar kämpar där. Jämför t ex Marilyn Manson och Lady Gaga. De kämpar sig blå för att ständigt utmana klichéerna, våra förutfattade meningar och gränserna mellan normalitet och extremism. Och de ligger inte på latsidan heller.

En del av oss kvinnor befinner oss i arbetslivet. Där är det möjligen lite svårare att stå på barrikaderna. Är man brunett eller blondin så ser man till att vara det, eller något annat, åtminstone tills man går i pension. Det är misstänkt få gråhåriga kvinns på arbetsplatserna. Läste den förnumstiga boken "Nice girls dont get the corner office, 101 unconsious mistakes women make... osv". Den innehåller de vanliga självklarheterna, men sen kommer man till delen "How you appear".
Gode gud. Den är visserligen amerikansk, men ändå.
"Wearing the wrong hairstyle - There's an inverse proportion of hair to age. Your hair should get shorter as you get older and climb the corporate ladder. Not only is shorter hair more professional, but longer hair tends to emphasize facial features of which we may be less proud as we age".
Jaha. Så när jag blir gammal, så blir jag inte bara gammal - jag blir ful också.
Wtf. Jag ska ha långt vitt hår. Eller grått borst á la Tiina Rosenberg. Btw så får man inte heller ha läsglasögon i en kedja runt halsen, piffa upp sig offentligt eller ha för lite make-up. Då kan man säga adjö till befordran eller hörnrum over there. Bara så ni vet.

Släppa taget

Erfarenheten säger att man bör försöka förlåta - både andra och sig själv.
Livet blir lättare när man gjort det.

Tyvärr är det ofta till synes enklare att bara vända ryggen till och dra vidare. Glömma hur det var, eller hur det blev. Vad jag gjorde mot någon. Vad någon annan gjorde mot mig. Förtränga. Kapsla in alla sårade eller skuldmedvetna känslor i en noshörningssäkrad, larmad inhägnad. Skapa ett potentiellt minfält i ditt hjärta som tar en hel del energi att upprätthålla, vakta och underhålla.
En enkel, praktisk lösning eftersom den innebär att man egentligen inte behöver göra så mycket, bortsett från att köra ner huvudet minst en halvmeter i sanden och hålla det kvar där.

Men sann förlåtelse är inte att glömma. Förlåtelse är inte att förtränga. Förlåtelse är heller inte att vända den andra kinden till. Sann förlåtelse är att nå acceptans och att försonas med det som hänt.
Att kunna släppa ilska, hämndbegär, skuld, skam och andra negativa tankar handlar om att släppa dig själv fri.

Ong namo guru dev namo

Mantrat ovan betyder ungefär "jag böjer mig för min inre visdom", och ansvänds som en startsignal till kroppen. Så att den ska fatta att nu är det yoga som gäller. Lite som att ringa i klockan tillsammans med Pavlovs hundar. Så inleds passet. Man sitter i meditationsställning, med handflatorna lätt pressade mot varandra, tummarna mot bröstkorgen, och sjunger mantrat tre gånger för att börja.
Det måste vara något med den där yogan för den gör mig faktiskt underbart lugn och harmonisk.
Jag längtar dit. Jag som aldrig själsligt verkligen längtat efter friskvårdpass, kan känna yogasuget redan på lördagen. Visst kan det vara skönt att motionera, men handen på hjärtat - hur många gånger menar man inte att det är skönt EFTERÅT?
Min yoga handlar inte för fem öre om prestation. Att bara vara där räcker. Den milde yogalärarens avslutande spel på gongen sänder ljudvibrationer ut i rummet, som fortplantar sig in i ens medvetande och på något sätt håller kvar åtminstone mig i den mentala vilan. Det är fantastiskt.
Jag minns ett prova-på-pass jag var på en gång. Poweryoga var det nog. Man skulle andas och flytta fötter och armar och händer och räkna och böja ryggen och magen och sträcka ut och krypa ihop, och andas! Glöm inte att andas! ropade ledaren flera gånger. Hur fan skulle man kunna glömma att andas? Då tuppar man ju av. Så vi kom nog ihåg att andas, samtidigt som vi undertryckte skrattanfall i ryggposition med ett knä vid vardera örat och knäskålarna i golvet. Då får man magkramp, kan jag meddela ;)

King of the hill

Is social media the biggest shift since the industrial revolution? Min far bergsingenjören skulle få generalspatt om jag sa det till honom. Jämföra några jäkla datorer med bergsmännens kamp i gruvorna. Pffff!
Om det nu ändå skulle vara så, så är det ju en himla tur att jag lämnat skolan sedan länge. På historielektionerna, där jag (ibland) satt och tänkte på annat så brukade jag reflexmässigt svara: "den industriella revolutionen" på frågor som "vad låg bakom....X/Y/Z?". Ibland funkade det som svar, ibland gav det mig ytterligare 30 sekunders betänketid, och ibland - så ja, var det helt fel. Men statistiskt så var chanserna hyfsade.

Sociala media är nu king of the hill när det gäller vad vi använder webben till.
Våra kommunikationsvanor har ändrats drastiskt. Jag får gåshud av filmen om sociala media på Youtube, kanske för att informationsspridningen susar som en supersnabb löpeld runt klotet, och aldrig någonsin stannar. Mer än 1,5 miljoner informationsobjekt (bilder, bloggar, meddelanden, webblänkar, nyheter osv) delas via Facebook - dagligen. Vi skypar, streamar, delar, spelar, letar, hittar, interagerar. På Linkedin har jag sedan oktober ca ytterligare 10 000 personer i mitt nätverk. Webb-TV ger möjlighet att själv välja vad man vill se och när, och TV-tablån är för många ett minne blott. Papperstidningarna minskar, när vi kan själva välja vilka nyheter vi vill ha, och på vilket sätt vi vill ha dem.

Snacket om att företagens världsherraväldestankar är riskabla för vår integritet, att det är onaturligt eller omänskligt att inte mötas ansikte mot ansikte, att sociala medier bara är en hype, då? Ja, så är det kanske också. Men vi är människor, och för oss är utveckling något naturligt. Oavsett om det är räkna ut hur en stånggång ska funka eller hur personliga nätverk kan byggas med hjälp av IT. Hur vi sedan väljer att nyttja teknikens framsteg är upp till oss.