Hemarbete

Tack goda moder för att vissa arbetsgivare äntligen har fattat att det inte är den fysiska närvaron på arbetsplatsen som räknas. Det som borde räknas är förstås - resultatet. Skit samma var du befinner dig. Bara du får jobbet gjort! Det är min devis. Kan lönen vara individuell, så kan också övriga överenskommelser vara det - och där har inga arbetsgivare något som helst problem med att komma överens med den anställde. Sånt där fjöms om att om en får, så måste alla få - och därför kan ingen få, det är bara undanflykter. Att jobba hemma är guld för familjens projektledare. Det vill säga den som bär huvudansvaret för hemmet, kidsen, planeringen och logistiken. Idag for jag upp kvart i sju. Släppte ut hunden. Tog ur tvättmaskinen. Vek ihop det som hängde på torkställningen. Hängde hälften av tvätten, stopppade in resten i torktumlaren. Tömde torktumlaren på ludd och vatten.  Väckte under tiden barnen, och la fram rena kläder till de som behövde. Letade reda på byxor som inte var för korta, och inte för långa. Tog in hunden. Gick upp till köket. Ställde fram frukost, skar frukt i bitar. Ställde fram tallrikar och skedar. Plockade ur diskmaskinen, konverserade de ätande, plockade i disk. Gjorde en nyttig smoothie. Ställde den i kylen. Plockade sedan bort en död fågel som katterna släpat in under natten,  dammsög mattan i vardagsrummet, vek filtar, ställde undan stolar, puffade kuddar. Tog ut helgens tidningar till återvinningen, tömde kattlådan, samlade ihop tomma schampooflaskor och hämtade tidningen. Kollade med den sovande tonåringen när skoldagen började. Kom överens och lämnade henne sedan ifred. Klädde på mig, sorterade ut smutsiga kläder och la dem i tvättsäcken. Satte telefonerna på laddning, slog på datorn, gjorde en kopp kaffe, tog ut smoothien ur kylen. Satte mig framför datorn. Loggade in. Klockan? 08.15.

Truth and dare

Sanningen är ett relativt begrepp, sägs det.  Fast så är det ju inte. Antingen är det sant det man säger - eller också inte. Det enda som är relativt är väl hur man själv väljer att se på det. Vi ljuger om vi tror att vi kommer att vinna något på det.  Men lögner kostar kraft. Och självrespekt.  Att ljuga är att inte våga visa sig som man är, och budskapet man skickar till sig själv är att man är usel. Att man inte duger och därför måste ljuga för att upprätthålla andras bild av en. Men det enda man upprätthåller är en livslögn, som bygger en massiv inre stress, korrumperar självkänslan och kan leda till depression. Kanske kan du ljuga för andra, men aldrig för dig själv. Livet blir enklare om man är ärlig. Då är du fri på riktigt. Både du själv och andra vet vem du är. Du står stadigt på jorden. Ingen kan komma och säga att han eller hon minsann vet saker om dig som kan komma ut "om" this or that. Visst, visst. Bring it on. The cat is already out of the bag.

Desperate people do desperate things

Desperata handlingar är vare sig särskilt hedervärda eller genomtänkta. De är bara handlingar, och behöver sättas i sitt sammanhang för att om möjligt begripas. Men när man befinner sig i en kritisk situation så försöker man lösa den, med de medel man råkar har till hands. Man försöker ta tillbaka kontrollen, biter ihop och tänker att "skit samma, konsekvenserna tar jag sen".. Om det nu är så att ändamålet helgar medlen (eller om det är något vi intalar oss när vi klampar iväg rakt över allting och skiter i allt och alla) så behöver man fundera över vilket ändamålet egentligen är innan man öppnar käften eller agerar. Det som en gång har lämnat munnen har sannolikt tagits emot av en annan människa, och kan inte tas tillbaka. Ibland har jag gått åt helvete för långt. Och den enda ursäktande faktorn jag kan se är att jag i min enfald inte begrep bättre. Det är ofta enklare att bara tänka på sig själv. Att ta egot i handen och bestämma sig för att "köra sitt eget race". Kanske känner jag mig då stark (i kraft av att inte behöva tänka på någon annan) och tror mig ha kontroll. Men kontroll är en chimär. Vi har aldrig kontroll även om vi inbillar oss det ibland. Att försöka ha kontroll kan vara väldigt tröttande, så grejen är egentligen att våga släppa taget.  Just - let go. Och gå vidare.

Tunnelseende

Nu blev det lite mycket. Har följdaktligen en blixtrande huvudvärk, som äntligen lindrats något av en Ipren. Hoppas det räcker med en tablett, men fan trot. När det blir för mycket av stressmoment i livet kan jag ibland hemfalla åt det som tidigare kunde ge viss lindring, som t ex att jobba ännu mer, ta ett extra glas vin eller äta lite för mycket. Istället för att gå och lägga mig i tid. Kliva in i tunneln, liksom. Glömma omvärlden och sig själv och bara trycka gasen i botten. Tyvärr, eller snarare som tur är, så funkar inte det där längre. Nu blir det bara, precis som det bör, ännu jobbigare. Faktum är att det blir så jobbigt att det helt enkelt inte går. Jag klarar inte att bortse från mig själv på det sättet. Har man en gång öppnat öron och ögon och bestämt sig för att ta befälet över sitt liv, så går det faktiskt inte att stänga dem helt igen.

Body and mind

Jaha, och vad tränar du då?" "Jo, jag,,, eh...(tankepaus)... tränar yoga. Eller jag... gör.. yoga. Alltså..jag vet inte riktigt om man kan kalla det träning..." Där någonstans trasslar jag in mig. Det är inte precis något SATS-pass vi pratar om, och därför vet jag inte om det hör hemma i det jag, och många andra, definierar som just träning. Fast det handlar ju om att lära sig något, så någon form av träning är det. Det handlar helt enkelt om kroppen OCH själen, det låter väl lite lagom koko? Yoga är en flertusenårig andlig vetenskap som inte tillhör någon religiös tradition. Tekniken har under historiens gång undervisats inom både buddhistisk, hinduistisk och kristen ram. Och man kan förstås träna yoga som en slags gymnastik, lära sig stå på huvudet och bli vig som en apa, men utmaningen sträcker sig längre än så. I kundaliniyoga kombineras fysisk rörelser med andning för att rena kroppen fysiskt och energimässigt. Målet är att balansera hela det psykofysiska systemet så att meditationen inträder automatiskt. Det låter galet, men det funkar. Eller, det funkar efter ett tag. I början satt jag som på nålar under hela passet och undrade när eländet skulle ta slut, och gick sedan hem med grym träningsvärk på konstiga ställen. Vifta med armarna, lyssna på gaggande om det tredje ögat, göra rotlås, flåsa som en blåsbälg och vila till ljudet av en gong - allt under ledning av en karl med halvmetersskägg och sjalett!? Hur skulle något kunna bli bättre av det? Udda var bara förnamnet. Jag har dessutom alltid varit lite skeptisk till gruppövningar så det kändes rejält konstigt. Men efter ett tag insåg jag att om något skulle hända så handlade det inte om de yttre formerna för träningen, eller de andra deltagarne. Det handlade om mig, och min relation till min yogalärare. Det är bara jag som har förmågan att förena min kropp och min själ. Men jag behöver någon som visar vägen. Jag har lyssnat noga på honom under de senaste årens pass, och nu är de där 1,5 timmarna per vecka en etablerad tankepaus i mitt liv, som jag ser fram emot och inte kan tänka mig att vara utan. Om jag skulle våga mig på en sammanfattning av vad yogan hittills inneburit för mig, så handlar det främst om tre saker: försoning, meditation och att hålla egot på mattan.

Välj själv

Är jag yogisk? Nja, det vet jag inte. Men jag förespråkar yoga till alla som vill höra på. För den har haft, och har stor betydelse för mig. Det handlar inte om kosten eller om en viss träningsform, och det är inga stora förändringar jag talar om, men om man så bara ändrar sin riktining ett par grader så får det stor betydelse för var man till slut hamnar.   Jag känner en skiftning i min inställning till livet, där jag börjar funderat på vad som egentligen är viktigt. Vill jag leva ett liv där mitt värde räknas efter min prestation eller där min tankekraft ska koncentreras till vem som har rätt och vem som har fel? Tidigare har jag närt en misstanke om att jag, om jag lämnade den arenan, skulle accetera att jag ändå inte skulle klarat det, eller att jag var den som hade fel. Men det jag kommit fram till är att det inte alls handlar om det. Det handlar om att välja sin egen väg, och att sedan börja stappla iväg åt det håll man valt. Oavsett andra. Jag har valt försoning, framför allt med mig själv. Ska jag vara helt ärlig, så har jag också valt kärlek. Låter som floskeltoppen, men jag vet inget bättre sätt att säga det. Där ingår att älska sig själv och att sedan ösa på med så mycket kärlek och positiva känslor man förmår, så att det till slut kanske också räcker till dem man inte gillar så mycket. Och det ger så mycket mer för mig som person att fokusera på allt fantastiskt i mitt liv, än att fastna i negativa spiraler och gnälla på det som är mindre bra. Här finns många trappsteg, men jag tycker att de här ger en bra bild av det vi behöver ta oss igenom om vi står inför frågan - vill jag ha rätt eller vill jag vara lycklig? Yogan hjälpte till att placera mig vid trappans fot.  1. Välj försoning - det är en viljeakt 2. Ta eget ansvar för dina oläkta känslor 3. Bearbeta dina känslor 4. Få ett nytt perspektiv på beslut som togs i "affekt" 5. Se på dig själv med medkänsla 6. Försonas. Känn att kärleken har en plats i ditt liv. 7. Agera med fokus på ansvar - inte på hämnd

Helgmelankoli

Helgen är här. Arbetsveckan har släppt greppet, jag höll på att säga strypgreppet. Viss melankoli kan komma. Lite det där what's the point. Det som gärna landar i ens skalle när man man är lite för trött. Men jag låter det komma. Empirisk forskning visar att det går över.  För mig handlar det mycket om det ovan nämnda strypgreppet. Jag låter det visserligen sällan följa med mig in på den heliga lediga tiden, men det tar ändå lite tid att skaka det av sig. Mitt recept är lugna lördagar där alla kan pyssla med sitt. Helgerna är den lediga tid vi har, och det känns viktigt vara rädd om dem. Låta hjärnan vila sig i form. Dra djupa andetag. Rikta blicken mot horisonten, se solen. För när stresskarusellen saktar in och slutligen stannar, så kan man plötsligt se skogen för alla förbannade träd.  Sen kommer söndan och då brukar jag vara pigg! Otroligt nog.