onsdag 29 september 2010
tisdag 28 september 2010
Aliens in the house
Om man tänker sig att vi bara aktivt använder 10 procent av hjärnans kapacitet för att t ex formulera vilka drömmar som betyder något, så förklarar det kanske varför jag formulerar så very-very-very-down-to-earth-drömmar som att "ha får". Vilket i och för sig inte är något fel, men får är ganska korkade djur. Jag måste nog fundera på det där.
De övriga 90% av kapaciteten kan åtminstone konsten att leva rövare nattetid.
För ett tag sen drömde jag att jag tog in på ett hotell. Jag kom sent, så det fanns bara ett rum kvar. Och det var jag tvungen att dela med två andra. Jag fick en nyckel och gick till mitt hotellrum, låste upp och gick in. Mina två rumskamrater var redan där.
De var aliens från yttre rymden. Vita, tunna, smala kroppar och kolsvarta ögon utan pupiller. Spetsiga huvuden. Inga synliga öron. Kalla som fiskar stod de där och glodde på mig. Och teg. De var onda till sinnet, det såg jag direkt. Men kanske hade de ändå tillräcklig hyfs för att man skulle kunna dela rum med dem, tänkte jag, och f ö hade jag ju inget val.
Hur som helst, så vaknade jag mitt i natten av att en av dem försökte strypa mig.
Men det fanns fortfarande inget extra rum, och de där två hade inte för avsikt att flytta på sig, så jag fick ge mig iväg. Jag tog all min packning och mina lakan och gick för att leta reda på en egen säng någonstans. Och någonstans bland alla korridorerna hittade jag faktiskt ett jättestort rum, med en säng i vardera änden. Den ena var ledig, så den tog jag, och i den andra sov min bror.
Där sov jag sedan gott hela natten.
De övriga 90% av kapaciteten kan åtminstone konsten att leva rövare nattetid.
För ett tag sen drömde jag att jag tog in på ett hotell. Jag kom sent, så det fanns bara ett rum kvar. Och det var jag tvungen att dela med två andra. Jag fick en nyckel och gick till mitt hotellrum, låste upp och gick in. Mina två rumskamrater var redan där.
De var aliens från yttre rymden. Vita, tunna, smala kroppar och kolsvarta ögon utan pupiller. Spetsiga huvuden. Inga synliga öron. Kalla som fiskar stod de där och glodde på mig. Och teg. De var onda till sinnet, det såg jag direkt. Men kanske hade de ändå tillräcklig hyfs för att man skulle kunna dela rum med dem, tänkte jag, och f ö hade jag ju inget val.
Hur som helst, så vaknade jag mitt i natten av att en av dem försökte strypa mig.
Men det fanns fortfarande inget extra rum, och de där två hade inte för avsikt att flytta på sig, så jag fick ge mig iväg. Jag tog all min packning och mina lakan och gick för att leta reda på en egen säng någonstans. Och någonstans bland alla korridorerna hittade jag faktiskt ett jättestort rum, med en säng i vardera änden. Den ena var ledig, så den tog jag, och i den andra sov min bror.
Där sov jag sedan gott hela natten.
måndag 27 september 2010
Alla drömmar i en lång lista
Allt man vill, fantiserar om, kan tänka sig eller bara funderat på nån enstaka gång. Som en brainstorming-övning med sig själv. Blandaren-style, dvs inget är för dåligt, galet eller världsfrånvänt. Allt ska med i maxlistan. Skit samma om det är möjligt eller inte. Om det inte är möjligt idag så kanske det är möjligt imorgon eller om ett år. Eller om fem år. Världsliga ting som ekonomiska begränsningar, till synes olösliga praktikaliteter eller brist på självförtroende göre sig icke besvär med att närvara.
För att förstå vart man ska måste man ju ibland fundera på vad det är man faktiskt vill. Vad man drömmer om. Om man vill tusen saker, so be it. Visualisera. Konkretisera. Agera. Utan handling ingen förvandling.
Här är ett utsnitt ur min lista (som är mycket lång):
För att förstå vart man ska måste man ju ibland fundera på vad det är man faktiskt vill. Vad man drömmer om. Om man vill tusen saker, so be it. Visualisera. Konkretisera. Agera. Utan handling ingen förvandling.
Här är ett utsnitt ur min lista (som är mycket lång):
- Gå en pilgrimsvandring
- Jobba som volontär
- Ha får
- Bo på landet
- Lägga in värmeslingor i golvet i tvättstugan
- Byta hus i två månader med någon i Australien eller Sydamerika
- Ha gårdsloppis (typ allehanda skänkes mot avhämtning, alternativt allting säljes för 5 kr styck)
- Göra mig av med möbler som jag inte tycker om
- Bygga en grovingång
- Fixa maskerad för barn och vuxna
- Hyra ett hus vid havet
- Börja med yoga (gjort)
- Skriva mer (gör)
Min nästa bil ska bli en liten söt Rover P4
Jag erkänner. Jag gillar bilar. De representerar frihet. Rörelsefrihet.
Mina grundkrav är små. En bil ska t ex starta när man vrider om nyckeln, den ska helst inte ryka som ett ånglok, inte avge egendomliga brända dofter och heller inte dra minst 3 liter soppa per mil. Dörrarna ska gå att stänga helt, och man bör kunna prata med varandra inne i bilen medan motorn är igång.
I början 90-talet körde vi en trilskig Landrover. Vi bodde vid toppen av en backe, i värsta yuppie-området, så det gällde bara att rulla fram eländet till början av backen, ge den en rejäl knuff och så be en bön att den skulle hinna starta ordentligt. Jag minns fortfarande känslan av att vid upprepade tillfällen få knuffa fram denna engelska rishög mellan lyxbilarna, med grannarnas blickar i ryggen. Som ett pittoreskt inslag i deras liv.
Ute på gården står nu gamla Bettan, min stora vinröda vän. Hon hade länge egenheten att man kunde köra en viss sträcka hemifrån, stanna där en stund – och sen vägrade hon att starta igen. Hurra! Tre vrålande ungar, 5 matkassar med frysvaror, ingen vagn – och så en biljävel som har gått i strejk. Lägg till en bilprovningsman med bister uppsyn, och 25 bilar i kö för att få komma in, så blir det riktigt mysigt. Och jag är ingen riktigt praktisk människa. Motorer undviker jag i det längsta. I de här lägena blir det lite svettigt och jag behöver hjälp! Men, min motor-helpdesk ryckte in telefonledes - varje gång - och guidade mig ner genom motorutrymmets gråfärgade kablage och - heureka - bilskrället gick igång.
Hon gick igenom besiktningen den gången. Flying colours, Att hon inte startade var mitt problem, inte deras.
Nu uppfyller hon tyvärr inte grundkraven längre, så hon ska byggas ihop med ovan nämnda Landrover. Hennes underrede, hans kaross. Nyrenoverad motor (hoppas jag ;). Men nån liten söt Rover P4 blir det knappast. Det är ett eget projekt.
Mina grundkrav är små. En bil ska t ex starta när man vrider om nyckeln, den ska helst inte ryka som ett ånglok, inte avge egendomliga brända dofter och heller inte dra minst 3 liter soppa per mil. Dörrarna ska gå att stänga helt, och man bör kunna prata med varandra inne i bilen medan motorn är igång.
I början 90-talet körde vi en trilskig Landrover. Vi bodde vid toppen av en backe, i värsta yuppie-området, så det gällde bara att rulla fram eländet till början av backen, ge den en rejäl knuff och så be en bön att den skulle hinna starta ordentligt. Jag minns fortfarande känslan av att vid upprepade tillfällen få knuffa fram denna engelska rishög mellan lyxbilarna, med grannarnas blickar i ryggen. Som ett pittoreskt inslag i deras liv.
Ute på gården står nu gamla Bettan, min stora vinröda vän. Hon hade länge egenheten att man kunde köra en viss sträcka hemifrån, stanna där en stund – och sen vägrade hon att starta igen. Hurra! Tre vrålande ungar, 5 matkassar med frysvaror, ingen vagn – och så en biljävel som har gått i strejk. Lägg till en bilprovningsman med bister uppsyn, och 25 bilar i kö för att få komma in, så blir det riktigt mysigt. Och jag är ingen riktigt praktisk människa. Motorer undviker jag i det längsta. I de här lägena blir det lite svettigt och jag behöver hjälp! Men, min motor-helpdesk ryckte in telefonledes - varje gång - och guidade mig ner genom motorutrymmets gråfärgade kablage och - heureka - bilskrället gick igång.
Hon gick igenom besiktningen den gången. Flying colours, Att hon inte startade var mitt problem, inte deras.
Nu uppfyller hon tyvärr inte grundkraven längre, så hon ska byggas ihop med ovan nämnda Landrover. Hennes underrede, hans kaross. Nyrenoverad motor (hoppas jag ;). Men nån liten söt Rover P4 blir det knappast. Det är ett eget projekt.
onsdag 22 september 2010
Burka till folket
Har du sett SDs ”reklamfilm”? Den där burkaklädda kvinnor med barnvagn jagar en pensionär med rullator? Populism så att det blir till komik. Man undrar hur de tänkte. Eller tänkte... det kanske var att ta i.
Och så har vi det fantastiska förslaget om att förbjuda burka. Sedan när ska statsmakten lägga sig i vad vi får ha på oss på offentlig plats? Det offentliga rummet tillhör oss alla, det är ju det som är syftet.
Förslaget är ett demokratiskt lågvattenmärke, men det finns förfärligt nog redan i flera europeiska länder. Vad är nästa steg? Förbud mot stilettklackar? En gul stjärna på bröstet för att tala om att man inte är någon ”riktig” medborgare?
Vad är då denna förhatliga burka? Ja, det är helt enkelt ett ytterplagg utan ärmar som täcker hela kroppen och ansiktet. Vid ögonpartiet är tyget tunnare, eller består av nät. Den är vanligen sydd i ett lätt material och bärs utomhus över vanliga kläder.
Hur har mr Björklund med de glesa tänderna tänkt att det ska funka, det där förbudet?
Ska det skrivas in i grundlagen att det gäller just burka, eller ska vi ta med alla andra alternativ som döljer ansiktet och hela kroppen? Huckle, keps, mössa nerdragen över öronen, bylsiga halsdukar, fuskpolo, täckkappa, skoteroverall? Skulle inte tro det. Och varför ska vi stifta förbud mot något som inte innebär någon fara för andra människor?
I Frankrike med sina drygt 55 miljoner invånare finns ca 1900 personer som bär det speciella klädesplagget. I Sverige kan de inte vara fler än ett par hundra. Va fan är det de burkaklädda ska göra? Kasta sig över oss vitingar och strypa oss med allt detta tyg?
Självklart är det inte tyget som skrämmer. Eller klädedräkten i sig. Inte heller är det kvinnorna. Våra folkvalda burkamotståndare tycks nämligen vara helt övertygade om att kvinnorna är tvingade att bära burka. Det måste ju vara så att en ond muslimsk man står där i kulisserna och dirigerar dessa stackars kvinnors liv. Inte kan dessa klent begåvade små töser tänka själva. Di är ju utrikiska.
Det enda vi pratar om är vad burkan representerar för oss. Vad den representerar för de kvinnor som bär burka tycks inte vara någon het nyhet. Vad säger det om vilka vi egentligen lyssnar på?
Jag tror att jag ska köpa en burka. Samma effekt som ett par jättestora svarta solglasögon av det glamörösa märket Dior. Fast mer politiskt korrekt.
Och så har vi det fantastiska förslaget om att förbjuda burka. Sedan när ska statsmakten lägga sig i vad vi får ha på oss på offentlig plats? Det offentliga rummet tillhör oss alla, det är ju det som är syftet.
Förslaget är ett demokratiskt lågvattenmärke, men det finns förfärligt nog redan i flera europeiska länder. Vad är nästa steg? Förbud mot stilettklackar? En gul stjärna på bröstet för att tala om att man inte är någon ”riktig” medborgare?
Vad är då denna förhatliga burka? Ja, det är helt enkelt ett ytterplagg utan ärmar som täcker hela kroppen och ansiktet. Vid ögonpartiet är tyget tunnare, eller består av nät. Den är vanligen sydd i ett lätt material och bärs utomhus över vanliga kläder.
Hur har mr Björklund med de glesa tänderna tänkt att det ska funka, det där förbudet?
Ska det skrivas in i grundlagen att det gäller just burka, eller ska vi ta med alla andra alternativ som döljer ansiktet och hela kroppen? Huckle, keps, mössa nerdragen över öronen, bylsiga halsdukar, fuskpolo, täckkappa, skoteroverall? Skulle inte tro det. Och varför ska vi stifta förbud mot något som inte innebär någon fara för andra människor?
I Frankrike med sina drygt 55 miljoner invånare finns ca 1900 personer som bär det speciella klädesplagget. I Sverige kan de inte vara fler än ett par hundra. Va fan är det de burkaklädda ska göra? Kasta sig över oss vitingar och strypa oss med allt detta tyg?
Självklart är det inte tyget som skrämmer. Eller klädedräkten i sig. Inte heller är det kvinnorna. Våra folkvalda burkamotståndare tycks nämligen vara helt övertygade om att kvinnorna är tvingade att bära burka. Det måste ju vara så att en ond muslimsk man står där i kulisserna och dirigerar dessa stackars kvinnors liv. Inte kan dessa klent begåvade små töser tänka själva. Di är ju utrikiska.
Det enda vi pratar om är vad burkan representerar för oss. Vad den representerar för de kvinnor som bär burka tycks inte vara någon het nyhet. Vad säger det om vilka vi egentligen lyssnar på?
Jag tror att jag ska köpa en burka. Samma effekt som ett par jättestora svarta solglasögon av det glamörösa märket Dior. Fast mer politiskt korrekt.
måndag 20 september 2010
Just another day at the office for a high performer
Som de skriver i jobbannonser från Accenture. Och det är precis som en high performer jag känner mig när jag inser att jag, idag måndag, ligger efter. Faboulous. Det är dags att stryka i listan på att-göra-saker-denna-vecka. Jag måste dessutom få tid för ett väldigt efterlängtat besök i slutet av den här veckan. Innan dess är det tjänsteresa, kick-off, utbildning, nätverksmöte och effektiviseringsanalys. Och så det vanliga arbetet ovanpå det, samt det vanliga vardagslivet.
Tack, o högre makt, för att du låter mig känna att jag lever.
Men det är ju inte bara "another day"... blahonga-blahonga, det är ju dagen efter Valet också. Ve oss som bor i kommuner där SD eller andra mörksens makter har tagit sig långt in i maktens korridorer. Att människor verkligen vill rösta fram de här främlingsfientliga partierna är svårt att acceptera... och svårt att förstå med den historia vi alla har med oss. Förstår folk att de röstar på ett parti vars FRÄMSTA fråga handlar om att jaga bort, eller inte släppa in, de som behöver en bättre plats att leva på?
I Grästorp i västra Götaland har ett tvättäkta nazistparti tagit ett mandat i kommunen (se länk: http://expo.se/2010/48_3371.html).
I min kommun har SD fått 4,3 %. Det är visserligen 4,3 % för mycket, men vi ligger åtminstone långt under Bjuv som gett SD osannolika 19,2%!! Rasismen sträcker sig dock inte ut över hela Skåne. I Lomma var valdeltagandet högst i hela Sverige med 89,4%, men SD fick inte många röster (3,6%). I norr är det röda fästet starkt, och SD får se sig slaget med hästlängder. I Dorotea fick SD 0,4%.
Heja Norrland!
Tack, o högre makt, för att du låter mig känna att jag lever.
Men det är ju inte bara "another day"... blahonga-blahonga, det är ju dagen efter Valet också. Ve oss som bor i kommuner där SD eller andra mörksens makter har tagit sig långt in i maktens korridorer. Att människor verkligen vill rösta fram de här främlingsfientliga partierna är svårt att acceptera... och svårt att förstå med den historia vi alla har med oss. Förstår folk att de röstar på ett parti vars FRÄMSTA fråga handlar om att jaga bort, eller inte släppa in, de som behöver en bättre plats att leva på?
I Grästorp i västra Götaland har ett tvättäkta nazistparti tagit ett mandat i kommunen (se länk: http://expo.se/2010/48_3371.html).
I min kommun har SD fått 4,3 %. Det är visserligen 4,3 % för mycket, men vi ligger åtminstone långt under Bjuv som gett SD osannolika 19,2%!! Rasismen sträcker sig dock inte ut över hela Skåne. I Lomma var valdeltagandet högst i hela Sverige med 89,4%, men SD fick inte många röster (3,6%). I norr är det röda fästet starkt, och SD får se sig slaget med hästlängder. I Dorotea fick SD 0,4%.
Heja Norrland!
söndag 19 september 2010
Hösthelg
Har haft en härlig fredag-lördag, med övernattning och supergod mat på lilla mysiga Dala-Husby Hotell. Har åkt förbi där massor av gånger, men aldrig lyckats ta mig dit. Nu var det dags, och det rekommenderas verkligen! Se länk: http://www.dalahusbyhotell.com/hem.html
Därefter skördade vi resten i trädgårdslandet. Egna äpplen, gula stora pumpor, majskolvar.
Hämtade barnen hos farmor och farfar (där de enligt uppgift varit både snälla, tittat på film med 15-årsgräns när farmor sov och därtill ritat minst trehundra teckningar), och hunden hos de snälla hundvakterna, och intog sedan söndagsfika i ett herrans oväsen tillsammans med nio barn, fem vuxna och en skällande hund (våran). Hundvaktens bror delade med sig av ljuvliga Victoria-plommon.
Gjorde en plommonpaj (ur Anna Bergenströms "Annas mat") till efterrätt idag, och den blev väldigt god (trots att jag istället för vanlig grädde tog matlagningsgrädde och naturell youghurt). Man tager vad man haver, och oftast funkar det ju.
Därefter skördade vi resten i trädgårdslandet. Egna äpplen, gula stora pumpor, majskolvar.
Hämtade barnen hos farmor och farfar (där de enligt uppgift varit både snälla, tittat på film med 15-årsgräns när farmor sov och därtill ritat minst trehundra teckningar), och hunden hos de snälla hundvakterna, och intog sedan söndagsfika i ett herrans oväsen tillsammans med nio barn, fem vuxna och en skällande hund (våran). Hundvaktens bror delade med sig av ljuvliga Victoria-plommon.
Gjorde en plommonpaj (ur Anna Bergenströms "Annas mat") till efterrätt idag, och den blev väldigt god (trots att jag istället för vanlig grädde tog matlagningsgrädde och naturell youghurt). Man tager vad man haver, och oftast funkar det ju.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)