Lite sol, lite fågelsång

Måndagmorgon. Hoppet vaknar om att det kanske blir vår någon gång. Läste om en kvinna som sprang på mornarna och såg solen gå upp. Hon tyckte att det var fantastiskt. Jag skulle också vilja springa på morgnarna. Och jag har försökt. Flera gånger. Men att springa före frukost är inte min grej. Jag har inte tillräckligt med morgonenergi över för att sätta benen i rörelse. Det spelar ingen roll hur mycket fett man bränner. Min kropp vill INGENTING vid den tiden på morgonen.
Annars ger soluppgångar utan tvekan mycket positiva vibbar. Det känns som en grundläggande god upplevelse. Allt känns möjligt, när vännen solen kommer tillbaka. Man är en liten del av det stora, och det är nog egentligen det perfekta sättet att starta dagen.

Kanske kan jag springa på morgnarna, om jag bara går upp ännu tidigare och äter något litet. Stön.

Mammon

I de lugnaste vattnen går som vanligt de största (och i viss mån fulaste) fiskarna. Läser i partiblaskan att mysfarbrorn Ingvar Kamprad också visar sig vara en strategisk skatteplanerare. Det kan inte vara något att hetsa upp sig över. Karln är ju rik som ett troll, och därtill avsiktligt bosatt i Schweiz. Ingen människa med huvudet rätt påskruvat kan tro att en av världens absolut rikaste människor bara är den mediabild Ikea saluför av sin grundare. De vill gärna att vi ska tro att Kamprad är en visserligen genialisk, men också småsunkig snåljåp som arbetat sig upp trots dyslexi och övervunna spritproblem. Det finns en tydlig poäng med att tyckas vara en snål smålänning både när man prisförhandlar med leverantörer som tillverkar förborrade stolsben i plywood, och när man sedan kränger snorbilliga möbler i platta paket. Vilket vi som köper dessa billiga platta paket kanske ska vara tacksamma för. Men boken "Sanningen om Ikea" (2009) vill jag gärna läsa, och samtidigt skänka en tanke till talesättet: "om något verkar för bra för att vara sant - så är det ofta det".

Pilates

Tränade Pilates häromdagen. Det är lite som yoga, och går outhärdligt långsamt medan man ska andas in genom näsan och ut genom munnen. Ut med bröstet, in med magen. Andas djupt. Någonstans i nedre buken ska det tydligen kännas som om man vore vakuumförpackad. Jag har inte varit vakuumförpackad någon gång, så det är lite svårt att visualisera hur det ska kännas. "Som en lax eller en ost". Jaha.
Efter oss kom ett gäng in som skulle träna Body Combat. Det verkar kul, det ska jag prova nästa gång. Jag gillar beskrivningen: "Förkoreograferad box och kampsportsinspirerat pass, där man arbetar mot sig själv och spegeln. Förbränning och konditionspass som utmanar rygg och axlar lite extra." Att sparka och skrika lite för sig själv gör alltid gott.

Retorik

Sverigemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har nu lärt sig vad som är lämpligt att säga i de fina salongerna, i debatter och vad som bör kommuniceras ut till väljarna. Men ur munnen på hans lokala ledare duggar grodorna tätt, och några reprimander från partiledningen tycks det inte vara tal om. Tystnad betyder som bekant ett outtalat medgivande, och det är det vi måste hålla ögonen på.
Islamofobin är fast förankrad i partitoppen, och en av partiets starkaste drivkrafter är den allt överskuggande främlingsfientligheten. I BBC-programmet Hardtalk påstår Jimmie Åkesson att hans parti vill ha ett tryggt, öppet och tolerant samhälle. Knappast. Föraktet för invandrare och muslimer kommer för överskådlig framtid att ligga partiet mycket varmare om hjärtat än empati och tolerans.
Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/ledare/signerat/en-bekant-retorik
Den intresserade kan också ta en titt på Sverigedemokraterna i Trollhättans hemsida, och med stigande förvåning läsa om hur gruppledaren bl a beskriver sin bakgrund. Detta ska alltså föreställa en politisk företrädare som det är meningen att man ska lägga röster på?!
Någon måste skämta aprillo. Hela året om.

Lite mer av världen

När jag är utomlands vill jag inte bara se var jag är, jag vill förstå var jag befinner mig; kulturellt, socialt, politiskt.  Jag vill komma närmare vardagslivet, det hårda livet, familjelivet, arbetslivet. Men det är inte alltid så lätt när man är en utböling, och från turistgettonas hotellfönster i en semesterort lär man knappast få syn på särskilt mycket intressant i den vägen. Det finns en genväg: SVTs "Korrespondenterna". Ett program för "armchair anthropologists". Som kortare men intressanta dokumentärfilmer från olika länder, som handlar om politik, arbetsmarknad och samhälle. En sorts journalistik som inte riktigt når tidningarna.
http://svt.se/2.107885/korrespondenterna

Ät med kärlek

En kvinna på yogadagen berättade att hon skulle ha en kurs i yogisk matlagning. Det är vegetarisk matlagning med en lite mer vördnadsfull inställning till själva ätandet, om jag fattat rätt. Känns lite som yogisk dresscode, om du frågar mig.
Rofylld ska man sitta där och långsamt gnaga på en morot, medan man drömskt stirrar bort i fjärran. Det ska ta en timme att äta en apelsin. Av kaffe och sprit får man ångest, så det går bort. Tugga meditativt. Och så vidare. Visst, visst, det låter ju bra det där. Men det är ju helt orealistiskt. Med ett jobb på vanlig kontorstid eller en skock hungriga ungar känns det som överkurs.
Ibland blir det för mycket av den där lugna, inkännande, vegetariska, oblekta, foträta stilen. Det kan vara hårt grupptryck på att aldrig ifrågasätta var fan de där "kosmiska energierna" kommer ifrån, eller att nänma något så sataniskt som halvfabrikat och ständigt tänka psykologi, ekologiskt och långkok. Efter ett tag vill jag bara äta mamma scans köttbullar, läsa svensk damtidning, skrika och färga håret grönt.

Fast jag tror på det där med att äta med kärlek. Till maten, till dig själv och till andra.

Gatubarn i Nepal

Jag ska åka till Nepal för att vandra i Annapurnas närhet. Det känns ofantligt spännande. Och lite konstigt också. Jag menar, inte ska väl jag? Jag är ju ändå mor till tre barn, och en mor ska väl bliva vid sin läst? Tänk om planet störtar (på någon av de sex flighter som ska ta oss till Kathmandu och tillbaka). Då blir barnen moderlösa, och jag får skylla mig själv när jag gav mig iväg på något så dumt.
Så där tänker jag ibland. Samtidigt tänker jag att det är fantastiskt, och om någon annan frågat mig så skulle jag sagt: "Åk!!!". Så klart.
Hur som helst så ska jag inte bara vandra. Jag ingår i en grupp på sex personer, och en del av förberedelserna för vår resa handlar om att hjälpa till med att starta upp ett hem för gatubarn i Nepal. Det finns minst 30 000 gatubarn i Kathmandu, en del så små som 5-6 år.
Vi jobbar för att samla ihop pengar så att vi kan bidra till att betala hyra för ett hus och lön för en "husmamma" under ett års tid. Allt arbete vi gör är ideellt, och bygger på många människors insatser i både tid och pengar.

Vill du veta mer eller kanske ge ett litet bidrag (många bäckar små osv)?
http://www.gatubarnnepal.net/