Just a stranger on a bus

What if god was one of us? Just a stranger on a bus, trying to make his way home? Det brukar jag tänka ibland när jag sitter där på tåget eller bussen. Tänk om. Och kanske är det precis just så. För om det finns någon gud - så finns den gudomen i alla människor. Alltså har vi alla potentialen, en betryggande tanke. Eller om den är skrämmande. Jag han hemfalla åt att tacka Gud när signalfelen hävs, plogbilen kommer eller fritids håller öppet en extra kvart. Fast den jag borde tacka är förstås jourhavande signaltekniker eller plogbilsförare, eller förlåtande fritidspedagog. Om Gud finns, så finns hon i dem.

Today

Ibland ser eller hör eller hittar man gamla saker som väcker gamla känslor till liv. Ett jobb, en livssituation, en relation, en utbildning, ett missat tillfälle att säga ifrån eller hålla käft. Efter ett tag inser man att de där sakerna som de var då fortfarande tillhör ett passerat stadium i livet. Oavsett hur bra eller dåliga de var. Det var då. Förr. Past tense. Nu är nu. Här är här. Och det är här jag är. Att drömma sig bort är varje människa förunnat, men stanna inte där borta. Låt inte drömmen om sedan eller förut förvandlas till det du relaterar till i vardagen. Se upp för att glorifiera det som varit. Eller det som komma skall. Be brave - se livet i vitögat. Bestäm dig för att ta befälet i ditt liv. Det är bara här och nu du verkligen kan göra skillnad!

Stor kram till alla som kämpar med att vara här och nu!

Julstök

Första och andra advent har kommit och gått. Vi har varit på årets försäsongshelg i Sälen. Elva barn och åtta vuxna. Inget värre hände än att en unge halkade på mattan, en kissade på golvet, en fastnade bakom soffan, de sedvanliga (ofarliga) fallen i backen och att bastun gav upp. Sambon skulle dessutom visa kidsen hur det gick till att åka telemark på rails, vilket slutade i en snödriva med huvudet först. Alla barn fnissade rått.
Julen är bara ett par veckor bort, och vi är redan hemma när det gäller den geografiska placeringen av julfirandet. Skönt. Ett bekymmer mindre. Men julklapparna är inte klara. Same procedure as last year. As every year as a matter of fact. Men vid 45 års ålder har jag äntligen insett att tidspress kan vara en välkommen vän. En vän som ser till att tummen lossnar. Jag bekymrar mig alltså inte för julklappar förrän några veckor innan. Men farsan ska få en get från ActionAid. I år igen.

En liten mysig butik på nätet är annars Lust&Hjärta, där allt är av skaparnas egen formgivning, handstickat och handsytt. Mycket fint kan man hitta där!
http://lustohjarta.se/

På resande fot

Vissa resor är kämpigare än andra. Hemma igen från veckans tjänsteresa. Och shit vad glamoröst det är att marscha huvudstaden-huvudkontoret varannan vecka. SJ, SJ gamle vän. Rullväska i regn och snöglopp. Fullkomligt underbart att vakna i beckmörker, kliva upp klockan fem, ta taxin halv 6 och tåget kvart över 6. Känner mig ungefär lika slick som en bedagad handelsresande. 2½ tumme senare kliver jag av, lätt skrynklig och oftast fortfarande förfärligt morgontrött.  Klapprar in på jobbet ca kl 9, till mitt celliknande lånerum som har ungefär lika hög mysfaktor som ett vedträ. Därifrån till kaffeautomaten och sedan drar dagens mötesmaraton igång.
Håhåjaja. Tur att jag har så sköna kollegor och ett så roligt jobb, annars skulle jag inte orka.

En kvinna talar aldrig om sin ålder

Det här med ålder är helt knäppt. Jag vet inte hur annars jag ska uttrycka det. Det är lite som med bantning. Det finns ju tusen olika dieter med lika många inriktningar, och operativa ingrepp och mental träning och svälkost och fiberkost och inget fett och bara fett och inget mjöl och 6-8 brödskivor om dan och vin och inget vin och bara biff och bara grönsaker och så vidare i all oändlighet. Allt kan vara både bra och dåligt, och gärna samtidigt beroende på vilken sorts person man är och vilka förutsättningar man har. Pust. Om man istället började roka, så slipper man hungerkänslorna. Visserligen tar man risken att få lungcancer och att utsätta sina nära och kära för passiv rökning - men what the hell. You win some, you lose some. Weight, bland annat.  På samma sätt som bantning förkommer i alla media - så kan vi också läsa om hur vi ska förbli unga. Eller åtminstone se unga ut. Strunt samma om du är 60, kvinna - du ska ändå se ut som om du är 35. Utseendefixeringen rullar alltså vidare upp i åldrarna. Det som med alla medel ska fördrivas är grått hår, rynkor, hängande ögonlock, knöliga kroppsdelar och knastertorr, blek hud. Jag undrar vem som bestämde det där? Marknadsavdelningen på L'Oreal? En av de värsta reklamsnuttarna är den som handlar om krämen "Youth code". De måste verkligen tro att vi (kvinnliga) konsumenter är helt låsta och panikslagna i våra funderingar på hur vi ska få vår hud "att se ung ut". Men vad är det för konventionellt trams? Är vi kvar på 50-talet, eller what's up? (Jag hatar också från djupet av min själ idiotreklamen "Lita på rosa". Vem fan kom på den? Den reklamen ger mig förhöjt blodtryck.)
"En kvinna talar aldrig om sin ålder." Nähä. Och det är många som tycks tycka att det är skämmigt att tala om hur gamla de är. Själv har jag definitivt passerat den period i livet då man kan betraktas som ung och lovande, och jag lär knappast kunna smälla i någon att jag är 35. Och det vill jag inte heller. Nu har jag kanske äntligen lite pondus och trivs väldigt bra med det.

Fathers day

För några dagar sedan var det fars dag, och tidningarna lyckades uppmärksamma det viktiga med det. Vilket alltså inte är huruvida far ska få en slips, ett par strumpor eller en uppsättning skruvdragare. Det viktiga är förstås barnen. Den här dagen må vara farsans, men alla övriga dagar är barnens.
För farsan är viktig för barnen, och barnen är viktiga för honom. Inte bara det faktum att han är behäftad med "la famiglia", som kan vara en statusmarkör i sig, utan att barnen nu också är viktiga för honom personligen. Jag har tidigare skrivit om att det är viktigt att pappor kliver fram därhemma bland vinterskor, gympapåsar och läxläsning. Då handlade det om att bistå övriga vårdnadshavare. Men pappor ska också vara nära sina barn och ta en plats i deras liv för att barnen vill ha dem där. Papporna är förebilder för hur vuxna män ska vara och bete sig. Det spelar roll för våra småkillar och småtjejer vad de ser varje dag under sin uppväxt.
Om barn ser att både mammor och pappor hämtar, lämnar, byter blöjor, pussar, kramar, köper vinterskor, fixar klipp- och tandläkartider, tar med dem på "tråkiga" museum, bakar till klassfester och låter barn äta glass till middag ibland - så är det information som de tar till sig. Och där någonstans lägger man grunden för uppfattningen vad det faktiskt innebär att vara förälder. Oavsett om man är morsa eller farsa.

Glad och tacksam

Japp. Det ska man vara. Och det är ju den sida vi helst vill visa upp för våra medmänniskor, för den berättar egentligen inte så mycket om oss. Den sidan avslöjar inga sprickor, hål eller andra skavanker. Det är enklast så. Man blir som en blank yta, där inget syns, och heller inget fastnar. Allt åker av - som vatten på en gås.
Men vissa dagar kan jag inte med den bästa viljan i världen putsa mig så där blank. Egna misslyckanden fastnar. Handlingar jag inte kan förstå eller som sårar mig sitter som kvar som vassa taggar. Jag kan inte befria mig från negativa tankar om hur det inte är, men borde vara.
Med lite perspektiv tänker jag att det är så det är att vara människa: "hungern är den bästa kryddan, efter regn kommer solsken" osv. Och egentligen vill jag nog inte ha den där blanka, släta ytan. Jag vill att det ska kännas att jag tar emot livet som det nu en gång är.

Happiness is the consequence of personal effort. (Elisabeth Gilbert)