Yogisk

Min son stod och trampade i hallen imorse, helt utan att det verkade hända något alls. Han fick inte på sig ytterkläderna, han kom inte närmare ytterdörren och hans skolväska eller jympapåse tycktes som uppslukade av jorden. När jag lite stressat frågade varför det inte hände något, så svarade han pillemariskt: "Jag är yogisk, mamma, då SKA det gå långsamt! Det säger ju alltid du!" Helt rätt, det gör jag ju. Att börja tjata om att there's a time and a plce for everything, i denna stund av klarsynthet kändes onödigt, så jag lät bli.

Äntligen

Jamen, äntligen kan jag lägga in inlägg! Jag har haft ideliga tekniska problem och inte kunnat uppdatera något öht på en månad. Och det har varit trist! Nu kom ju julen emellan, så det var kanske lika bra att jag fick sysselsätta min hjärna med annat, men jag har haft många tankar under julen som jag velat dela.
Jag ser fram emot 2012. Nytt år, ny energi och nya föresatser.
Jag inledde året med ett längre meditationspass. Eldade i kaminen så att det blev varmt i rummet. La ut mitt speciella meditationstäcke. Tände ljus. Slöt ögonen.  Gav mig in på en riktigt lång tankepaus, som var så lång att jag fick gå gå hela vägen från negativa eller nödvändiga tankar till positiva.

Just a stranger on a bus

What if god was one of us? Just a stranger on a bus, trying to make his way home? Det brukar jag tänka ibland när jag sitter där på tåget eller bussen. Tänk om. Och kanske är det precis just så. För om det finns någon gud - så finns den gudomen i alla människor. Alltså har vi alla potentialen, en betryggande tanke. Eller om den är skrämmande. Jag han hemfalla åt att tacka Gud när signalfelen hävs, plogbilen kommer eller fritids håller öppet en extra kvart. Fast den jag borde tacka är förstås jourhavande signaltekniker eller plogbilsförare, eller förlåtande fritidspedagog. Om Gud finns, så finns hon i dem.

Today

Ibland ser eller hör eller hittar man gamla saker som väcker gamla känslor till liv. Ett jobb, en livssituation, en relation, en utbildning, ett missat tillfälle att säga ifrån eller hålla käft. Efter ett tag inser man att de där sakerna som de var då fortfarande tillhör ett passerat stadium i livet. Oavsett hur bra eller dåliga de var. Det var då. Förr. Past tense. Nu är nu. Här är här. Och det är här jag är. Att drömma sig bort är varje människa förunnat, men stanna inte där borta. Låt inte drömmen om sedan eller förut förvandlas till det du relaterar till i vardagen. Se upp för att glorifiera det som varit. Eller det som komma skall. Be brave - se livet i vitögat. Bestäm dig för att ta befälet i ditt liv. Det är bara här och nu du verkligen kan göra skillnad!

Stor kram till alla som kämpar med att vara här och nu!

Julstök

Första och andra advent har kommit och gått. Vi har varit på årets försäsongshelg i Sälen. Elva barn och åtta vuxna. Inget värre hände än att en unge halkade på mattan, en kissade på golvet, en fastnade bakom soffan, de sedvanliga (ofarliga) fallen i backen och att bastun gav upp. Sambon skulle dessutom visa kidsen hur det gick till att åka telemark på rails, vilket slutade i en snödriva med huvudet först. Alla barn fnissade rått.
Julen är bara ett par veckor bort, och vi är redan hemma när det gäller den geografiska placeringen av julfirandet. Skönt. Ett bekymmer mindre. Men julklapparna är inte klara. Same procedure as last year. As every year as a matter of fact. Men vid 45 års ålder har jag äntligen insett att tidspress kan vara en välkommen vän. En vän som ser till att tummen lossnar. Jag bekymrar mig alltså inte för julklappar förrän några veckor innan. Men farsan ska få en get från ActionAid. I år igen.

En liten mysig butik på nätet är annars Lust&Hjärta, där allt är av skaparnas egen formgivning, handstickat och handsytt. Mycket fint kan man hitta där!
http://lustohjarta.se/

På resande fot

Vissa resor är kämpigare än andra. Hemma igen från veckans tjänsteresa. Och shit vad glamoröst det är att marscha huvudstaden-huvudkontoret varannan vecka. SJ, SJ gamle vän. Rullväska i regn och snöglopp. Fullkomligt underbart att vakna i beckmörker, kliva upp klockan fem, ta taxin halv 6 och tåget kvart över 6. Känner mig ungefär lika slick som en bedagad handelsresande. 2½ tumme senare kliver jag av, lätt skrynklig och oftast fortfarande förfärligt morgontrött.  Klapprar in på jobbet ca kl 9, till mitt celliknande lånerum som har ungefär lika hög mysfaktor som ett vedträ. Därifrån till kaffeautomaten och sedan drar dagens mötesmaraton igång.
Håhåjaja. Tur att jag har så sköna kollegor och ett så roligt jobb, annars skulle jag inte orka.

En kvinna talar aldrig om sin ålder

Det här med ålder är helt knäppt. Jag vet inte hur annars jag ska uttrycka det. Det är lite som med bantning. Det finns ju tusen olika dieter med lika många inriktningar, och operativa ingrepp och mental träning och svälkost och fiberkost och inget fett och bara fett och inget mjöl och 6-8 brödskivor om dan och vin och inget vin och bara biff och bara grönsaker och så vidare i all oändlighet. Allt kan vara både bra och dåligt, och gärna samtidigt beroende på vilken sorts person man är och vilka förutsättningar man har. Pust. Om man istället började roka, så slipper man hungerkänslorna. Visserligen tar man risken att få lungcancer och att utsätta sina nära och kära för passiv rökning - men what the hell. You win some, you lose some. Weight, bland annat.  På samma sätt som bantning förkommer i alla media - så kan vi också läsa om hur vi ska förbli unga. Eller åtminstone se unga ut. Strunt samma om du är 60, kvinna - du ska ändå se ut som om du är 35. Utseendefixeringen rullar alltså vidare upp i åldrarna. Det som med alla medel ska fördrivas är grått hår, rynkor, hängande ögonlock, knöliga kroppsdelar och knastertorr, blek hud. Jag undrar vem som bestämde det där? Marknadsavdelningen på L'Oreal? En av de värsta reklamsnuttarna är den som handlar om krämen "Youth code". De måste verkligen tro att vi (kvinnliga) konsumenter är helt låsta och panikslagna i våra funderingar på hur vi ska få vår hud "att se ung ut". Men vad är det för konventionellt trams? Är vi kvar på 50-talet, eller what's up? (Jag hatar också från djupet av min själ idiotreklamen "Lita på rosa". Vem fan kom på den? Den reklamen ger mig förhöjt blodtryck.)
"En kvinna talar aldrig om sin ålder." Nähä. Och det är många som tycks tycka att det är skämmigt att tala om hur gamla de är. Själv har jag definitivt passerat den period i livet då man kan betraktas som ung och lovande, och jag lär knappast kunna smälla i någon att jag är 35. Och det vill jag inte heller. Nu har jag kanske äntligen lite pondus och trivs väldigt bra med det.