A bad star

Ni vet, en av de där dagarna, då byxorna åker ner och tröjan upp, och det blir en läskig glipa där kalluften kan blåsa runt magen. En sån där dag då kappan fastnar i nån grej på bussen och man ramlar ner på närmaste säte och i samma veva råkar sätta sig på väskan som just denna dag innehåller dagens lunch. En sån där dag när håret står rakt ut från skallen om man tittad framifrån, och ligger slickat som en svettig hockeyffrilla mot bakhuvudet om man tittar från sidan, vilket man inte hann innan man sprang till bussen. En sån där dag när man glömmer passerkort och eller dator hemma, vilket gör atf inpasseringen blir en ohyggligt tidsödande historia, och när man väl kommer - sen - till sitt möte som man själv kallat till, så har man ingen dagordning och heller ingen presentation. Sen fortsätter dagen i samma goda stil, man tappar sin telefon, glömmer att man hade tid hos tandläkaren, kommer försent till dagis, hunden springer bort och slutligen tappar man middagen i golvet.

De är de dagarna som man börjar tro att om det finns något som att alla stjärnor står på fel ställe, så är det just idag, över just mig.

Vila

Andra dagen på det nya året. Vi vilar oss i form. Hasar fram i morgonrock, dricker varm choklad, spelar ändlösa rundor My little planet, läser julklappsböckerna framåtlänges och bakåtlänges, och betar långsamt av filmhögen som ligger i skåpet och väntar på bättre tider. Jag tror det är viktigt att vila, att låta allt sakta in, och... nästan... till slut... helt och hållet... stanna.
När terminen väl börjar, och folk börjar jobba, så blir det liv i luckan.
Och jag tänker tillbaka på det sköna lovet, då jag kunde sova till 12, och sedan ta en lång eftermiddagslutare redan kl 14.
Så njut - och ta det lugnt - så länge det varar.


 

En ros mellan tänderna

Jag var ute och åt igår med en kompis, lika trevligt som alltid. Mycket prat, mycket skratt. Det jag slås av när jag pratar med kompisar är hur likartade våra liv är. Vi kämpar med jobb och försörjning, med att hitta något vi vill göra, vi försöker skapa plats för egen tid, vi brottas med våra relationer till nära och kära. Jobbet tar alltid mycket kraft eftersom vi ofta har hög ambitionsnivå och inte för liv och pina vill lämna något halvfärdigt elände efter oss. Samtidigt ska vi få ihop allt det andra, och ofta går det inte ihop. Vi har alla hört det förut. Madonna, businesskvinna, bra på att lyssna, tålmodig engagerad förälder, omhändertagande dotter, superkoll på hemmets logistik, utveckla egna intressen, fantastisk i köket, stark, vältränad, snygg, en ros mellan tänderna i sovrummet, städkärring med dammtrasan i högsta hugg. Kvinnors olika roller, där showen pågår 24/7 vecka efter vecka, år efter år. Alltid till hands, alltid redo. To protect and serve. Gaaah! Det är inte ett dugg konstigt att kvinnor blir utbrända. Eller får ätstörningar. Eller blir deprimerade. Det blir ju för mycket, på tok för mycket. Tid till allt det där finns inte. Det handlar inte ens om att prioritera, för går det inte så går det inte. Dygnet har bara 24 timmar. Och av dessa 24 ska man sova 8 timmar och arbeta ca 8, vilket faktiskt bara lämnar max 8 timmar till annat. Dessutom så handlar många av rollerna om att vara redo för någon annan. Som om det vore inbyggt hos alla kvinnor aff finnas till hands för andra. Den pressen kan bli väldigt tung. Som ett kvarnhjul runt halsen.

Så tänker man att andra borde se detta och sluta begära så mycket av en. Men det inte stor ide att vänta på andra ska (in)se att ditt kvarnhjul hänger där. De har sina egna kvarnhjul att bekymra sig om. Man måste själv välja, och välja bort. Hårt - men så är det. Och det är allt annat än en popularitetstävling. 

Men jag försöker ändå. Vad vill JAG? Vad vill JAG inte? Vad är viktigt? Vad är inte så viktigt?

Själv jobbar jag ganska mycket, städar ganska lite, tvättstugan ser ut som ett bombnedslag, jag kan knappt laga mat, jag tränar yoga flera timmar i veckan, jag låtsas ibland lyssna fast jag tänker på något annat, barnen har haft udda strumpor i åratal och har jag något mellan tänderna i sängkammaren så känns det oftare som en tistel än som en ros. Och visst, det påpekas ibland att jag är en egoist. Men jag undrar - är jag det? Jag försöker ta hand om mig själv, försöker hålla mig i balans. 

DET är viktigt för mig. Det är grunden för att jag ska funka. Som människa. Som medmänniska. I alla de roller jag vill spela.

TIPS! För den som behöver släppa på trycket (och fnissa loss) så rekommenderar jag Facebookgruppen "Family living - the true story". 

Yogaretreat

Så var det dags igen. Yogalärarutbildningens andra tillfälle, denna gång som en retreat på fyra dagar. Och hej kom och hjälp mig vad jobbigt det var! Upp varje dag halv fem, för då började dagen med morgonyoga och meditation - och sen bara köra. Varje dag hade vi fyra pass yoga, och när det (äntligen) tog slut kl 20 på kvällen, så var jag som en trasa. Både kroppsligt och själsligt. Kroppsligt av att ha farit upp som ett skott vid halv fem, för att ha yogat och mediterat i ca 10 timmar och själsligt av allt det som farit genom huvudet under dagen. Det var en renande upplevelse på fler än ett sätt. Vi åt helt vegetarisk mat. Inget socker. När man är omgiven av sitt lag, som har liknande mål, så är det lättare att låta bli sådant som kaffe, kött och socker. Min enda eftergift var att komplettera frukosten med en korvskiva till frukosten och en liten slurk svart kaffe. Redan på lördagen (vi höll på från fredag 9.30-måndag 16) kände jag mig rejält matt, och tveksam till om jag skulle orka fyra fulla dagar. Men det gjorde jag förstås, för samtidigt som jag var trött så var jag också på något obeskrivbart sätt märkligt energisk någonstans därinne i kroppen. Det är en känsla som jag för övrigt haft sen jag började med yoga lite mer regelbundet. Piggare. Mer motståndskraftig. Mer fokuserad. Jämnare humör. Modigare. Meditationen är en bidragande orsak, men även yogan i sig jobbar på kroppen och sinnet på något lite mer under-cover sätt. Det är mycket spännande!

Vänner finns kvar

En fyrvägskorsning på ett fält. Grusvägar. Dimma. Gryning. Solljus som silar ner genom dimman.

Där stod jag. Ensam. Som man alltid är när man ska välja. Till syvende och sist väljer du ju själv.

Kanske är det just det som gör det så skrämmande.

Nåväl. Jag valde att vika av, istället för att fortsätta rakt fram.

Sen vek jag av igen. Förmodligen av bara farten.

Först var det yogalärarutbildningen. Sen bestämde jag mig för att byta jobb också.

Jag tror att det blir bra. Faktum är att jag inte är särskilt orolig. 

Det brukar ordna sig, one way or the other.

Det som känns svårt är att lämna. Fast vad lämnar jag egentligen? Ett jobb, en arbetsgivare. 

Det som varit och är bra stannar kvar i hjärtat. Och vänner som jag fått finns ju kvar!

Att gilla eller inte gilla

Kollade Facebook nu på morgonen, och såg en sån där bild som man kan gilla.

Den här gick ut på att "Jag lekte alltid med pojkar för att det blev mindre "drama" "

Först tänkte jag skriva under, men sen tänkte jag ett varv till. Det är givetvis inte fel att tjejer leker med killar. Men budskapet, vad består det av? Kan jag gilla det? Nej, jag tror inte det.
 

För mig känns det som ännu en av de där tanklösa uttalandena som tenderar att forma vår

världsbild. Ytterligare ett tanklöst uttalande som polariserar tjejer mot killar, som jämför och som - återigen - konstaterar att killar nog är lite bättre än tjejer, för att tjejer skapar så mycket tjatigt "drama". Som "dramaqueens" gör. Och drama är - i det här sammanhanget - inte ett positivt laddat ord. Tvärtom är det något som du som kvinna tydligen bör vilja undvika.

Massor, massor med likes på den bilden. Massor, massor av glada tillrop från kvinnor som håller med. Kvinnor som känner att de vill associera sig med "the winning side". Inte med den där "jobbiga" andra halvan av mänskligheten. Som de själva tillhör. Den insikten känns som en rejäl käftsmäll. Och vem bestämde ens att det var så vi kvinnor "är"? Var det nåt stenålderspucko som kretade ner det på en stentavla, gömde den i marken och sedan lät denna "visdom" passera vidare genom generationerna? Allt detta sitter uppenbarligen så djupt i oss att vissa knappast ens noterar det.

 

Du kanske tycker att jag hänger upp mig på detaljer, men jag tycker att det här är viktiga grejer. Vardagsgrejer vi "bara" gör. Utan att tänka.

Utan att fundera på vad det "blir".

Att vara en pojkflicka är de facto positivt, medan att vara en flickpojke är mer suspekt.

Varför låter vi det vara så? Varför tillåter vi oss att hänga på tåget där småkillar ska vara macho och småtjejer ska vara förskräckta våp från dag 1? Är det för att det skapar, eller snarare upprätthåller, en till synes greppbar värld? Där en kvinna är en kvinna, och en man är en man. Punkt slut.

Not my kind of world.

Men tjejer är ju tjejer och killar är killar, vad är det för fel med det?

Det är inte det som är felet. DNA osv är inget vi människor kan påverka. Problemet består av det utrymme vi ger respektive kön. Mentalt, socialt, mänskligt, fysiskt, monetärt, hierarkiskt, medialt. Och så vidare. Inte bara till andra, utan också till oss själva. Vi är alla en del av det samhälle vi befinner oss i. Och även om det känns oöverstigligt att förändra, att skillnaderna är något som bara "är som det är" - så är det inte så. Förändring är möjlig. Alla kan göra något.

Om det så bara är att låta bli Gilla-knappen.

"Everything seems impossible until its done" (Nelson Mandela)

Yoga!

Aahh! Jag gjorde det! Jag började på min yogalärarutbildning! 

I helgen började det. Och det är fantastiskt. Inspirerande. Tokroligt. Spännande. Alla positiva epitet som handlar om att göra något nytt, att hoppa rakt ut utan att veta var man landar. Tillsammans med människor som man inte vet något alls om. Det enda jag vet är att de är beredda på att lägga tid och kraft på att lära sig mer om yoga.

Jag är inte så van vid det, och det är förstås en del av hela upplevelsen.

Jag går en ettårig internationell lärarutbildning i Kundaliniyoga. Litteraturlistan är som en godispåse om man gillar att läsa om yogans verkningar i människokroppen. När vi fick våra böcker så var det som att få en julklapp redan i september!

Visst finns det en hel del snack, som t ex att den energi man skapar i sitt utövande går in genom fötterna och ut genom huvudet, och att man därför bör vara barfota men med mössa. Men jag kan ta det. Och jag gillar själva bilden att "energi"/kraft/inre styrka (eller vad man nu vill kalla det) kommer från jorden. Vi kommer att ha minst 2 internationella lärare, amerikanska yogis som numera bor i Italien. Avdankade hippies om du frågar mig. Men även avdankade hippies kan vara fantastiska och inspirerande. De kan sjunga trollbindande mantras och berätta långrandiga historier den spiritual teacher (en sikh vid namn yogi Bhajan) som ligger bakom hela konceptet med Kundaliniyoga.

Det här yogi Bhajan-snacket gör mig (som alltid när det gäller andliga ledare) skeptisk. Jag har ett starkt mentalt motstånd mot idoldyrkan på det sättet. MEN att gubben ifråga var duktig på yogans välgörande inverkan på oss människor tror jag inte jag behöver tveka om.

Så jag kör på. Läxa till nästa tillfälle är Suriya Kriya. Det ska genomföras varje dag.