Just a stranger on a bus

What if god was one of us? Just a stranger on a bus, trying to make his way home? Det brukar jag tänka ibland när jag sitter där på tåget eller bussen. Tänk om. Och kanske är det precis just så. För om det finns någon gud - så finns den gudomen i alla människor. Alltså har vi alla potentialen, en betryggande tanke. Eller om den är skrämmande. Jag han hemfalla åt att tacka Gud när signalfelen hävs, plogbilen kommer eller fritids håller öppet en extra kvart. Fast den jag borde tacka är förstås jourhavande signaltekniker eller plogbilsförare, eller förlåtande fritidspedagog. Om Gud finns, så finns hon i dem.

Today

Ibland ser eller hör eller hittar man gamla saker som väcker gamla känslor till liv. Ett jobb, en livssituation, en relation, en utbildning, ett missat tillfälle att säga ifrån eller hålla käft. Efter ett tag inser man att de där sakerna som de var då fortfarande tillhör ett passerat stadium i livet. Oavsett hur bra eller dåliga de var. Det var då. Förr. Past tense. Nu är nu. Här är här. Och det är här jag är. Att drömma sig bort är varje människa förunnat, men stanna inte där borta. Låt inte drömmen om sedan eller förut förvandlas till det du relaterar till i vardagen. Se upp för att glorifiera det som varit. Eller det som komma skall. Be brave - se livet i vitögat. Bestäm dig för att ta befälet i ditt liv. Det är bara här och nu du verkligen kan göra skillnad!

Stor kram till alla som kämpar med att vara här och nu!

Julstök

Första och andra advent har kommit och gått. Vi har varit på årets försäsongshelg i Sälen. Elva barn och åtta vuxna. Inget värre hände än att en unge halkade på mattan, en kissade på golvet, en fastnade bakom soffan, de sedvanliga (ofarliga) fallen i backen och att bastun gav upp. Sambon skulle dessutom visa kidsen hur det gick till att åka telemark på rails, vilket slutade i en snödriva med huvudet först. Alla barn fnissade rått.
Julen är bara ett par veckor bort, och vi är redan hemma när det gäller den geografiska placeringen av julfirandet. Skönt. Ett bekymmer mindre. Men julklapparna är inte klara. Same procedure as last year. As every year as a matter of fact. Men vid 45 års ålder har jag äntligen insett att tidspress kan vara en välkommen vän. En vän som ser till att tummen lossnar. Jag bekymrar mig alltså inte för julklappar förrän några veckor innan. Men farsan ska få en get från ActionAid. I år igen.

En liten mysig butik på nätet är annars Lust&Hjärta, där allt är av skaparnas egen formgivning, handstickat och handsytt. Mycket fint kan man hitta där!
http://lustohjarta.se/

På resande fot

Vissa resor är kämpigare än andra. Hemma igen från veckans tjänsteresa. Och shit vad glamoröst det är att marscha huvudstaden-huvudkontoret varannan vecka. SJ, SJ gamle vän. Rullväska i regn och snöglopp. Fullkomligt underbart att vakna i beckmörker, kliva upp klockan fem, ta taxin halv 6 och tåget kvart över 6. Känner mig ungefär lika slick som en bedagad handelsresande. 2½ tumme senare kliver jag av, lätt skrynklig och oftast fortfarande förfärligt morgontrött.  Klapprar in på jobbet ca kl 9, till mitt celliknande lånerum som har ungefär lika hög mysfaktor som ett vedträ. Därifrån till kaffeautomaten och sedan drar dagens mötesmaraton igång.
Håhåjaja. Tur att jag har så sköna kollegor och ett så roligt jobb, annars skulle jag inte orka.

En kvinna talar aldrig om sin ålder

Det här med ålder är helt knäppt. Jag vet inte hur annars jag ska uttrycka det. Det är lite som med bantning. Det finns ju tusen olika dieter med lika många inriktningar, och operativa ingrepp och mental träning och svälkost och fiberkost och inget fett och bara fett och inget mjöl och 6-8 brödskivor om dan och vin och inget vin och bara biff och bara grönsaker och så vidare i all oändlighet. Allt kan vara både bra och dåligt, och gärna samtidigt beroende på vilken sorts person man är och vilka förutsättningar man har. Pust. Om man istället började roka, så slipper man hungerkänslorna. Visserligen tar man risken att få lungcancer och att utsätta sina nära och kära för passiv rökning - men what the hell. You win some, you lose some. Weight, bland annat.  På samma sätt som bantning förkommer i alla media - så kan vi också läsa om hur vi ska förbli unga. Eller åtminstone se unga ut. Strunt samma om du är 60, kvinna - du ska ändå se ut som om du är 35. Utseendefixeringen rullar alltså vidare upp i åldrarna. Det som med alla medel ska fördrivas är grått hår, rynkor, hängande ögonlock, knöliga kroppsdelar och knastertorr, blek hud. Jag undrar vem som bestämde det där? Marknadsavdelningen på L'Oreal? En av de värsta reklamsnuttarna är den som handlar om krämen "Youth code". De måste verkligen tro att vi (kvinnliga) konsumenter är helt låsta och panikslagna i våra funderingar på hur vi ska få vår hud "att se ung ut". Men vad är det för konventionellt trams? Är vi kvar på 50-talet, eller what's up? (Jag hatar också från djupet av min själ idiotreklamen "Lita på rosa". Vem fan kom på den? Den reklamen ger mig förhöjt blodtryck.)
"En kvinna talar aldrig om sin ålder." Nähä. Och det är många som tycks tycka att det är skämmigt att tala om hur gamla de är. Själv har jag definitivt passerat den period i livet då man kan betraktas som ung och lovande, och jag lär knappast kunna smälla i någon att jag är 35. Och det vill jag inte heller. Nu har jag kanske äntligen lite pondus och trivs väldigt bra med det.

Fathers day

För några dagar sedan var det fars dag, och tidningarna lyckades uppmärksamma det viktiga med det. Vilket alltså inte är huruvida far ska få en slips, ett par strumpor eller en uppsättning skruvdragare. Det viktiga är förstås barnen. Den här dagen må vara farsans, men alla övriga dagar är barnens.
För farsan är viktig för barnen, och barnen är viktiga för honom. Inte bara det faktum att han är behäftad med "la famiglia", som kan vara en statusmarkör i sig, utan att barnen nu också är viktiga för honom personligen. Jag har tidigare skrivit om att det är viktigt att pappor kliver fram därhemma bland vinterskor, gympapåsar och läxläsning. Då handlade det om att bistå övriga vårdnadshavare. Men pappor ska också vara nära sina barn och ta en plats i deras liv för att barnen vill ha dem där. Papporna är förebilder för hur vuxna män ska vara och bete sig. Det spelar roll för våra småkillar och småtjejer vad de ser varje dag under sin uppväxt.
Om barn ser att både mammor och pappor hämtar, lämnar, byter blöjor, pussar, kramar, köper vinterskor, fixar klipp- och tandläkartider, tar med dem på "tråkiga" museum, bakar till klassfester och låter barn äta glass till middag ibland - så är det information som de tar till sig. Och där någonstans lägger man grunden för uppfattningen vad det faktiskt innebär att vara förälder. Oavsett om man är morsa eller farsa.

Glad och tacksam

Japp. Det ska man vara. Och det är ju den sida vi helst vill visa upp för våra medmänniskor, för den berättar egentligen inte så mycket om oss. Den sidan avslöjar inga sprickor, hål eller andra skavanker. Det är enklast så. Man blir som en blank yta, där inget syns, och heller inget fastnar. Allt åker av - som vatten på en gås.
Men vissa dagar kan jag inte med den bästa viljan i världen putsa mig så där blank. Egna misslyckanden fastnar. Handlingar jag inte kan förstå eller som sårar mig sitter som kvar som vassa taggar. Jag kan inte befria mig från negativa tankar om hur det inte är, men borde vara.
Med lite perspektiv tänker jag att det är så det är att vara människa: "hungern är den bästa kryddan, efter regn kommer solsken" osv. Och egentligen vill jag nog inte ha den där blanka, släta ytan. Jag vill att det ska kännas att jag tar emot livet som det nu en gång är.

Happiness is the consequence of personal effort. (Elisabeth Gilbert)

Mina systrar worldwide

Kampen för rösträtt går vidare. De konservativa ligger inte i framkant nu heller.
Tittar just nu på en film från 2005, som heter "Bakom slöjan i Saudiarabien", där man bl a diskuterar kvinnornas rätt att delta i det offentliga rummet, att rösta, och kandidera i valet.
Samtidigt som behovet av reformer är stort, så är motståndet stort. En sökning på nätet visar att saudiska kvinnor idag, år 2011, fortfarande inte har rösträtt - och att de fortfarande inte får kandidera i val. Kung Abdullah har dock lovat att det år på gång. År 2015.
Många män i Saudiarabien sitter på maktpositioner, och oavsett datorer, internet, ipads och svindyra vanor, så väljer en del av dem fortfarande att tro att kvinnor inte är lika intelligenta som män. Eller att det faktum att vi kvinnor har mens en gång per månad, innebär att vi helt förlorar den lilla tankeförmåga vi har. En saudisk kvinna får inte köra bil, inte bli intagen på sjukhus, inte checka in på ett hotell, inte ta en kopp kaffe och inte röra sig på stan - utan tillstånd från en manlig släkting.
De flesta av de saudiska kvinnorna som intervjuas i dokumentären talar mycket bra engelska, är välutbildade och har självförtroende. Men det betyder inte alltid att de också är aktiva i reformarbetet, för de kvinnor som är aktiva lever farligt i det land där den religiösa polisen har rätt att arrestera vem som helst på stället och beslagta det man har på sig.
"Så länge en kvinna är hemma, så har hon full frihet", säger en av de intervjuade männen, Dr Ali. På frågan om en kvinna borde få rösta eller kandidera i val, så börjar karln svamla om "olika roller" i samhället. Hans resonemang går ut på att kvinnor ska vara hemma för att det är det de är skapade för, och för att de helt enkelt inte klarar av en offentlig roll. Lilla gumman-tugget.
Finns då inte någon omständighet som skulle kunna förlåta den här sinnesförvirringen? Ökensand mellan öronen? Kamelbajs i maten? Nej, jag tror inte det. Jag vägrar tro att samtliga saudiska män är A. 100% troende, och B. dumma i huvudet.
Detta handlar om makt. Om att behålla makt, och att maskera det som religion och kultur. Och om rädsla för vad den kvinnliga sexualiteten skulle kunna ställa till med. De här religiösa och kulturella föreställningarna (Sharia) syftar till att hålla mer än halva befolkningen på mattan genom att förtrycka och diskriminera dem på ett utstuderat och grymt sätt. Och sedan påstå att man har rätt att göra det.
När Sydafrika hade sina raslagar reagerade så småningom omvärlden kraftigt.
När tänker vi agera för att skydda våra systrar i Saudiarabien?

Bery Phunny

Fick en hjärtegod hälsning av mina underbara nepalesiska vandrarkompisar Karma och Yogindra. Coola killar med hjärtat på rätta stället. Den satt fint en så här mörk och mulen höstdag.
Känslan av Himalaya kommer alltid att finnas kvar inom mig. Någon gång åker jag tillbaka dit.


Machupuchere "Fish tail", det heliga berget - som inte får bestigas,

For women with attitude

You say that Im a bitch - like its a bad thing??
Har köpt en kökshandduk med detta upplyftande budskap. Något för us bitches att fnissa till.
Once a bitch - always a bitch ;)
Kolla också:
http://www.facebook.com/pages/You-say-Im-a-bitch-like-its-a-bad-thing/107344442643712?sk=wall#!/pages/You-say-Im-a-bitch-like-its-a-bad-thing/107344442643712?sk=info

Motto: "yes we may have kids, we may not have our own time, we may be prisoners in our own homes, but it doesnt mean we cant kick your ass anytime we want to". 

Om man får drömma

Och det får man. Eller man gör det vare sig man vill eller inte.
Oftast är mina drömmar otydliga och surrealistiska. Men ibland är de nästan som sanndrömmar eller som ett budskap från mig själv. Jag vaknar matt och omtumlad och känner det som om jag fått en rejäl själslig käftsmäll. Ibland finns där en känsla som är svår att skaka av sig. Som att jag fått veta något viktigt, som jag behöver ta till mig och fundera på.
Vissa drömmar kommer tillbaka. Ibland drömmer jag mina uppstressande resedrömmar. De går ofta ut på att jag är på väg ut till Arlanda, men att jag när jag väl är där inser att jag glömt passet. Jag kastar mig in i en taxi som tar mig tillbaka till hemmet, och hämtar passet. Väl ute på Arlanda igen, xxxx antal kronor fattigare, inser jag att jag glömt väskan hemma. Och sådär håller det på.
Men drömmar kan också vara rena galenskaperna. För några veckor sen drömde jag att jag åt på en ryamatta. Det vill säga att jag tog faktiska bett av den, tuggade och svalde. Den var seg, torr och smakade damm.
Jag undrar hur jag ska tolka den drömmen?

Säkerhetsrisk

Imorse läste jag i tidningen att en rådman i västra Götaland inte kunde garantera säkerheten i rättsalen när tre kvinnor i niqab/burkha satt i publiken med dolda ansiktren. Med en brasklapp för att jag inte förstått sammanhanget så förstår jag verkligen ingenting alls.
Varför kan man inte garantera säkerheten bara för att några åhörare inte vill visa sina ansikten? Speciellt när de, som i detta fall, gör det av religiösa eller kulturella skäl. Låt kvinnlig personal kroppsvisitera dem, eller någon - vem som helst - gå över dem med en metalldetektor. Om det nu är det som är problemet. Som jag ser det, så är det inget annat än diskriminering och rädsla för det man inte begriper, när man håller på och svamlar om säkerhetsrisker eller identifikationsproblem när en kvinna bär slöja.
För övrigt så fattar jag verkligen inte problemet med slöja för ansiktet. Kvinnorna i slöja, niqab eller burkha är en del av vårt samhälle, och ska ha samma rättigheter som resten av oss. Vill jag sitta i rätten i polotröja och heltäckande solglasögon och kort-kort, så är det min sak. Vill någon annan ha burkha så är det deras sak.
En kvinnas klädsel är - och skall förbli - hennes ensak.

TGIF

Klassfest. Tjo och tjim en fredagkväll. Jättekul när man är barn, något mindre kul när man är utmattad förälder som jobbat en hel arbetsvecka och mer därtill. Vid 20.30 satt jag där med tunnelseende och ögonen rullande i huvudet och undrade om jag inte kunde få gå hem snart. Det kändes som om jag förlorat talförmågan också, vilket evemtuellt kunde ha att göra med att föräldrarna vid mitt bord animerat diskuterade ämnet huvudlöss och deras fördrivande. Jag hade helt enkelt inget att tillföra. Jag tittade lite frånvarande på min dotters trassliga hår och bestämde mig för att hon skulle få kamma sig över vita ytor i helgen. Efter att ha suttit där och hummat en stund, så gick jag och pudrade näsan. Min stilla förhoppning var att de skulle ha bytt ämne när jag kom tillbaka. De hade de inte.
Jag var för matt för att kunna komma på ett enda annat vettigt samtalsämne själv. Kanske var det lika för de andra också.
När vi kom hem fick dottern en gråtattack av trötthet. Resterna av knytismaten ställde sonen på köksgolvet. Den förkättrade hunden åt sedan upp alltihop i ett obevakat ögonblick.

Bildbevis

Läser Computer Sweden. För några år sen började jag att räkna antalet bilder på kvinnor och män i den tidningen. I numret från 11 oktober kan jag konstatera att det är nitton bilder på män, och sju bilder på kvinnor. Det är ett uppslag med en kvinna, tre med män, och när det gäller storleken på bilderna är det en stor bild på en kvinna och resten är små.
Men är det så viktigt? Ja, det är det faktiskt. Det här är en av de största IT-tidningarna i Sverige. Den kommer ut flera gånger i veckan, och de flesta som jobbar i IT-branschen läser den. Den tar upp aktualiteter, har artiklar om intressanta personer och speglar det som är på gång. Den är ansiktet utåt för IT-branschen.
Och om det här med bilderna var en isolerad företeelse så skulle jag inte kommentera det. Men det är det inte. Det är likadant nästan hela tiden. De har gärna bilder på aktiva män som ska symbolisera styrka och handlingskraftighet, och bilder på passiva kvinnor som skrattar eller står i grupp. Kroppsspråk och ansiktsuttryck säger mer än 1000 ord. Männen kan vara medelålders, småfeta och med skäggstubb, medan kvinnorna är snygga och ofta unga. Det är så typiskt så att det nästan är roligt.
Men skrattet fastnar i halsen, när man funderar över det bildmässiga budskapet. En bild säger som sagt mer än tusen ord. Och med det budskapet om hur det ligger till med jämlikheten i IT-branschen så känns den lilla artikeln om att "Var tredje man vill ha en kvinna som chef" som ett  brev på posten. När man läser den inser man dessutom att rubriken handlar om de ack så jämställda svenska männen. I Spanien vill varannan man ha en kvinna vid rodret. Och bilden man valt att illustrera artikeln? Jo, det är en ung kvinna i kortärmat med slarvigt uppsatt hår, som står med ryggen till och pekar mot en grupp män i skjorta och slips.
I rest my case.

Svartögda bönor

Jag springer en mil om jag kan behålla den här känslan :)

Storkovan

Tjäna pengar kan vilken schimpans som helst göra. Och rik kan man definitivt bli om man ger sig den på det, och satsar allt (inklusive sin tid och sina relationer och möjligen sin hälsa). Klart att det är trevligt och lättsamt att aldrig behöva undra om man har råd eller inte. Men rikedom i sig är inte särskilt imponerande. Det är vad man gör med pengarna som räknas.
Fick partiblaskan i lådan idag igen (vi växlar dagstidningar med jämna mellanrum för att få introduktionspris ;), och idag hängde det med något slags extra magasin som hette "A perfect guide". Där fanns bl a en artikel med Denise Rudberg som handlade om hur mycket hon tjänade på sina böcker, en infallsvinkel som retade mig ofantligt. Men jag fortsatte läsa och konstaterade att hon hade samma uppfattning som jag om finansvärlden, nemlich att det jobbar en hel del ohyggligt "självupptagna och osköna typer där", som är beredda att gå över lik för att tjäna the riktigt big bucks. Dessa osköna typer finns överallt där pengar finns att tjäna.
Se t ex SVT:s dokumentär om laxfisket i Chile: http://svtplay.se/v/2557387/dokumentarfilm/laxfestens_baksida?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2560101/sb,p115254,1,f,-1

Men det finns också en del sköna typer, som Doug Tompkins, som har vett att göra något riktigt bra med sina pengar. Han förekommer också i filmen.

Musiktips när ögona går ikors

Ibland är jag så trött så att jag tror att jag ska svimma. Och det är helt OK om jag är i närheten av sängen. Värre är det om det inträffat vid tvåtiden på eftermiddagen. Men då har jag en USB-sticka med uppåttjack att ta till. Bland annat den här brukar pigga upp mig.
http://youtu.be/U2KM-_zpCno



Får jag bjuda på lite vulkansand?

Jag avslutar numera gärna dagen med att lyssna på ett mantra. Det ger ett lugn, ett stilla avslut, och funkar som ett sätt att säga stopp – nu räcker det för idag. Mantrat hjälper mig att hitta tillbaka till min plats i universum. Som två fotsulors utrymme i en virvlande världsrymd, där jag är en enda liten knappt skönjbar prick i kosmos. Det finns trygghet att stå stadigt där, och veta att vad som än händer så kan jag alltid återvända till den andliga platsen.

Låter det knäppt? Lite kanske. Är jag på väg att bli som en sån där tokig kärring som är så tacksam att retas med? De där som har en guru i Indien, som mediterar huvudstående varje morgon, som försöker bota någon åkomma genom att applicera vulkansand eller dricka björkaska, som vägrar att laga mat i mikron eftersom den avger "ond strålning", eller som ger healing på telefon.
Kanske det. Men det ligger en stor frihet i att vara lite småtokig. Då kopplas man loss från ekorrhjulet. Om en sån där ¨"inre resa" mot en annan inställning till saker och ting får ett löjets skimmer, så beror det nog delvis på att det uppfattas som ett ifrågasättande av allt möjligt. Sen kan den ibland de facto te sig ganska märklig :). För en utomstående kan det vara lögn i helvete att begripa vad det handlar om. Men ofta handlar det nog om att lära sig att lyssna på sig själv. Vän av ordning står där med stoppur, portfölj och välputsade skor och undrar varför värdefull tid ska slösas bort på något så löjligt som känslor eller drömmar?

Men livet är inte bara det som syns. Jag har redan så många vuxenpoäng så att det är larvigt. Jag är en stor flicka nu, och om jag vill ha en guru i Indien så ska ingen jävel komma och lägga sig i det. Vill jag dricka avkok på björkaska morgon, middag och kväll - så är det mitt beslut. Och om jag vill göra en inre resa så ger jag mig helt enkelt iväg. Vart det bär? Vem vet.

PS. Min förtjusande guru bor i Gävle :)

Hopp

Hoppet är det sista som överger människan. Och det med rätta. Hopp är en tålig planta som kan växa trots en ogästvänlig miljö. Hoppet kan ge styrka och mod att fortsätta det man påbörjat. Det är fantastiskt att våga hoppas, att våga tro att det ska bli bra. Att tillåta sig att vila i förvissningen att alla vägar slutligen bär till Rom, oavsett vilka genvägar och senvägar man tar i livet. Det blir nog bra till slut.

Upp ur skyttegravarna

En lång relation är ingen walk in the park. Det går upp och det går ner. Ibland kan man ha långa perioder när man är överens och vill samma saker, och ibland har man perioder då den andra enbart känns som en kvarnsten runt halsen. Om någon av parterna ständigt känner det som att han eller hon seglar fram på en räkmacka, så är oddsen goda för att det är på den andres bekostnad.
Någon gång slår relationer i botten. Då räcker det kanske inte med kärlek eller med de positiva erfarenheter man har av varandra. Det krävs något nytt för att ta sig upp. Om man kan hitta det i sitt hjärta att se varandra i ett läge när allt känns förlorat så kanske man kan ta sig vidare till nästa nivå. Som den egna människa man är. Lite som vilket TV-spel som helst. När du tagit dig igenom samma bana så många gånger att du kan den, så är du redo för nästa.
What doesn't kill you makes you stronger.
Nästa nivå av handlar om acceptans. En mer djupgående respekt som bygger på att både vara dig själv, visa vem du är och vad du vill och att låta den andra vara som han eller hon faktiskt är. Det är delvis den gamla sanningen om att man måste älska sig själv, om man ska kunna älska andra. Men det räcker inte. Du måste också respektera dig själv på djupet. Acceptera dig själv - som du är. Försök förstå varför du är som du är. Då kan du oclså börja förstå andra bättre. 

Veritas

Ibland ta det tid för insikt att komma. Eller rättare sagt, ofta tar det tid. Och det är nog precis som det ska vara. Insikt kommer nämligen när man är mogen. Inte när man vill, eller när man behöver det eller när andra tycker att man borde inse det uppenbara - vad det nu är.
Och när det handlat om insikt så handlar det sällan om vad man borde eller vad som vore den bästa taktiken just här och nu. Det handlar om vad vad ens eget hjärta säger när man lyssnar noga. Ibland är det mer utmanande att lyssna på det än man tror.

...där små citroner gula

Jag drömmer mig bort till Italiens vackra land, där små citroner gula växa uppå strand.
Det regnar och är grått, så vad annars kan en stackars nordbo göra (vars semesterdagar nu är slut och kidsen har börjat skolan), än att åtminstone få drömma sig bort till 25 grader, torra gula fält och lavendeldoft?
Visst, jag gillar hösten också. Det finns massor av fördelar med hög, kall, klar luft, solgula träd, massor av svamp och att mysa hemma när höstvindarna viner runt knuten.
Men ändå...att få bo några veckor i Italien. Underbart.

Materialsport

Idag cyklade jag. Det regnade ganska mycket och jag blev blöt. Jag svor hela vägen över det faktum att jag till slut bestämde mig för att INTE ta regnbyxor. Det är inte långt och det duggar bara lite lätt, intalade jag mig själv. Som den småsvettiga söderortsbo utan cykelhjälm som jag var när jag kämpade mig fram på damcykeln i det - givetvis - ihållande duggregnet, så hamnade jag dessutom i den stora morgonsportarhopen som far fram på cykelvägarna som om hin håle vore efter dem.  Materialsportarna. De där som ideligen kör om. Dessa sammanbitna män och kvinnor iförda svarta tajts eller cykelbyxor med vaddering i baken, vindjackor i funktionsmaterial och hypermoderna cykelhjälmar. Deras muskulösa ben far som trumpinnar och deras cyklar är glänsande och i toppform. Möjligen tickar växlarna något när de visslar förbi.
Om de njuter så är det antingen A. av vinddraget i ansiktet, eller B. efteråt.
Det är roligt när man åker buss, och ser en sån där hop närma sig en backe. Då blir det strid om att inte hamna på efterkälken. Nästan som om det handlade om en tävling. Och det kanske det gör..
Jag vet inte var de "vanliga" cyklisterna är på morgnarna, men på cykelbanorna är de i regel inte.
Var är alla de som måste gå av cykeln och gå i uppförsbackarna, eller de som har rostiga cyklar som knakar och gnisslar lite trivsamt, eller de som cyklar för att det bara är ett sätt att ta sig fram i helt vanliga kläder? Jag vill ha det lite mera slow, även när det gäller cykling. All vilja att röra på sig måste väl inte förvandlas till materialsport?!
Min gamla Döden Bakom Styret - kom tillbaka! Allt är förlåtet. 

Hoppet är det sista som överger människan

Tittar just nu på United 93, filmen om den fjärde flighten som den 11 september störtade i Pennsylvania.
Gode gud vilken kamp för livet, eller kanske en kamp för att behålla hoppet i en hopplös situation. 15 minuter senare gav visst USA:s president tillåtelse att skjuta ner kapade flygplan. Men det hade knappast hjälpt dem som satt i något av de fyra flygplanen.
Intressant är också att vi ska uppmärksamma 9/11 tio år senare, medan det inte är värt primetime att meddela att miljontals barn dör av svält just nu idag. Det ständiga aktuellhållandet av händelserna för tio år sedan kanske mest syftade till att rättfärdiga kriget i Afghanistan?
Om man vill göra skillnad för någon som behöver hjälp idag, spendera några spänn här:
https://www.rb.se/vartarbete/internationellt/krig-och-katastrofer/pagaendeinsatser/ostafrika/Pages/default.aspx

Women 2 the top

Det här måste vi fortfarande prata om. Ojämlikheten i arbetslivet fortgår.

http://blog.ted.com/2010/12/21/why-we-have-too-few-women-leaders-sheryl-sandberg-on-ted-com/

Väx upp

Under sommaren hörde och läste jag flera historier om hur kvinnor och barn hade missbrukats, förnedrats, och försvunnit. En karl hade åtalats vid Solna tingsrätt för att bland annat ha slitit med sig sin 7-åriga dotter, åkt ner till en sjö och slängt henne i det kalla vattnet med kläderna på. Minst en kvinna var försvunnen efter att ha grälat med sin sambo. Två utvecklingsstörda medelålders kvinnor i Österrike hade lyckats rymma efter att ha varit inlåsta i källaren i sina föräldrars hus sedan 1970-talet. En pappa i Umeå hade knivdödat sin 7-årige son efter att mamman cyklat till jobbet. Men vad fan är det fråga om??

De här förbannade kräken som ger sig på de som är mindre och eller förvarslösa har kanske inte lärt sig att hantera sina känslor på ett fungerande sätt i samhället. När det slår slint i skallen på dem, så glömmer de allt de någonsin lärt sig om medmänsklighet eller respekt eller självkontroll. De tror att de måste få, att just de har rätt att få eller göra som de vill i just detta ögonblick. De beter sig som retarderade tvååringar i en vuxen människas kropp. För helvete - VÄX upp!!

 

Wake me up when it's over

När man flyger och det i högtalarna meddelas att det är turbulens på gång, så brukar jag ofta försöka somna. Jo tjena. Det funkar, inte helt oväntat, aldrig. En klassiker: nu blev jag så jäkla skraj att jag vill springa min väg. Men det går inte, för fötterna sitter visst fast. Men okej, vad ska jag göra då? Jo, men för fan, jag har det: Jag somnar! Jag sover bort det onda, det hemska, det okontrollerbara.

Men sömnen är en opålitlig vän. När man behöver den som bäst kan den plötsligt bestämma sig för att inte dyka upp alls. Då blir det hela ännu värre. Utan sömn kan man bli galen på riktigt.

Kvinnor

Khaddafi manade idag alla stammar till att fortsätta striden. Hans uttalande "Vi ger inte upp, vi är inte kvinnor", känns verkligen modernt.

Moammar Khaddafi är galen på många olika sätt. Han ut som en korsning mellan en groda och en böckling. Som lök på laxen förstår han sig inte alls på kvinnor. Mycket kan sägas om kvinnor - men vi ger fan inte upp! 

Tänk på alla dessa mammor som kämpar som djur för sina barn, sambor/fruar som kämpar för att behålla relationen och kärleken, karriärskvinnor som kämpar i ett fortfarande delvis ojämlikt arbetsliv, högpresterande kvinnor som kämpar för att behålla sin självrespekt när orken tryter, kvinnor som alltid ställt upp i alla väder som kämpar för att förstå vad de vill i sitt eget liv. De är många, dessa fantastiska fighters! Och de finns överallt.

Om - och när - de bestämmer sig för att det inte finns någon realistisk lösning i sikte, så kan de bestämma sig för att välja en annan väg - men det är en helt annan sak än att ge upp.

Så du kan slänga dig i väggen, Moammar!

Fiskehistorier

Känns livet futtigt och ointressant? Rentav skrämmande trist? Man kan ju alltid skarva lite. Dra en oskyldig vit vardagslögn där man tycker att något fattas. Som, med lite träning, kommer så naturligt att man nästan  börjar tro på den själv. Lägg på lite extra av allt som du vet att den som lyssnar vill höra just då, i det ögonblicket då just du ska öppna käften. Som Anna Anka, till exempel, som påstod att hon vunnit flera miss-nånting-tävlingar i Sverige efter att hon flyttat till USA. Om jag var kändis skulle jag göra det hela tiden. Till slut måste väl läsarna av skvallertidningar tröttna på att man ljuger som en häst travar.

Värre är det när det kommer nära. Hur många gånger har jag inte suttit vid mötesbord och under en presentationsrunda hört folk använda tiden till att övertydligt positionera sig. Folk kan sitta och mala om hur förträffliga de är och vilken bred kompetens de besitter och - inte minst - vilka fantastiskt ansvarsfulla positioner de innehar nu och har innehaft tidigare.

Who gives a shit??

Tänk om jag någon enda gång kunde få höra en person säga att: "Äsch, jag är bara en vanlig IT-projektledare och det är ganska mainstream för det mesta." Och sedan låta ordet gå vidare till den som sitter bredvid.

Respekt, säger jag bara.

Kovändning

Du såg hur fort jag gick från stilla meditation med pling-plong i bakgrunden och en rökelsesticka i örat, till en hysterisk attack av fettskräck. Det är vad förflyttningen mellan landsbygd och stadsmiljö åstadkommer i mitt själsliv. Från fri tid till schemalagda aktiviteter i en oändlig ström. Jag kommer liksom i olag bara vid tanken. Vilket för övrigt är helt naturligt, men icke desto mindre påfrestande för lilla mig. 

Som en attack av depression light innan jag inser att stan nog inte är så dum ändå. Till exempel så finns ju de flesta vännerna här - och utan dem står jag mig slätt. Fat or not.

Fett-GÖSTA!!!

Vägde mig idag. Jesus Fucking Christ. XX kg. XX!!! Förbannade fläsk, nu SKA det bort. Förkyld är jag också. Fan, fan, fan. Gick och handlade helt orkeslöst. Kunde inte hitta på NÅGOT att äta t middag. Gick hem igen med kattmat och mjölk och Strepsils, och gick sedan en gång till med alla barn som ville köpa lördagsgodis. Suck och stön. Släpade cykeln hem genom villaområdet. Grraaagh. 

Men Posten hade kvar mitt paket - ett flackande ljus i fettmörkret.

Vilrummet

Meditation är att sätta sig ner och tömma hjärnan på tankar. Uppsöka den inre plats där lugn råder, eller åtminstone ta sig halvvägs dit. Fast hur enkelt är det? Hurdå sätta sig ner? På jobbet då kanske, eller? Huka sig under det höj- och sänkbara bordet? Sitta på kontorsstolen i landskapet med slutna ögon? Ockupera vilrummet på lunchen? Häcka på innergården? Eller sitta bakom glasväggen i konferensrummet? Sätta en lapp på dörren: "Var god stör ej - meditation pågår". Men det känns jobbigt att sitta i meditationsställning i kontorsuniformen. Skrynkligt blir det också. Och folk tror förmodligen att man sover.

Hemma då? Hm. Med familjen stojandes och hoppandes runt omkring? Nja. Kanske funkar de där mer stökiga miljöerna för ett proffs, men jag behöver mer ordnade former.

Så jag har läst på om olika ritualer som ska hjälpa till att skapa rätt stämning.

Läs mer under fliken Meditation

Sommarens faror

Idag var första dagen jag kände mig redo att läsa på om anafylaktisk chock. I förrgår körde jag en närstående i ilfart till akuten efter ett huggormsbett som utlöst en häftig reaktion. Jag har aldrig tidigare sett den typen av allergisk reaktion och han har aldrig fått en sådan förut, så det tog lite tid innan vi fattade vad klockan var slagen. Och då var den redan 5 i tolv.

Att köra från sommarstugan till närmsta akut (som tack goda moder bara ligger ca 2 mil bort) med en stum passagerare som halvligger med slutna ögon och rosslande andning är en hemsk upplevelse. Jag var helt enkelt livrädd, men var tvungen att vara lugn. Och ha plattan i botten så mycket som möjligt. Men det hade varit värt körkortet om polisen varit där. Allt jag tänkte var: bara vi hinner! bara vi hinner!

Och det gjorde vi.
Sen tog ambulansen med blåljus och sirener vid, och jag fick åka hem. Väl hemma kände jag mig både adrenalinstinn och hysterisk: Det kröp i kroppen och jag kände att jag måste göra något, vad som helst som jagar bort nervositeten. Så efter middagen satte jag igång med att - storbaka.

Guldfiskfokus

De sista svindlande semesterveckorna står för dörren, och nu är det dags att vara precis här och just nu. Nu vill jag inte oroa mig för det som kommer, eller bekymra mig för det som varit. Allt blir ju inte som man tänkt sig här i världen. Och när hösten kommer är det lätt att varva upp med skolstart, barn och tonåringars skriande behov av vad det nu är, jobbet som rullar igång och går från 0 till 100 på ungefär en eftermiddag stenhårt planerade veckor och alla hänsyn som ska tas i olika riktningar... så finns alltid den sista utposten om man vill slippa stress och potentiell härdsmälta: stay on guldfiskfokus.

Guldfiskfokus innebär en KORT planeringshorisont, och ett minne på ca tre sekunder.

Ack Värmeland du sköna

Värmland har för alltid en särskild plats i mitt hjärta. Jag spenderade tio år av min barndom och ungdomstid i (numera) backwater-orten Munkfors, där vi bodde i ett rött tvåvåningshus med vita knutar på en udde med får och kantareller i Klarälven. 

I Värmland spenderade jag nästan hela min skoltid (utom klass 1 och sista året i gymnasiet) med allt vad det innebär av kompisar, antagonister, bästa vänner (som jag fortfarande har kvar - tack!), besvikelser, glädjeämnen, skolbussar, kärleksproblem, folkparksbesök, skolfester, och - transporter när man var utan körkort. Glesbygd handlar mycket om transporter hit eller dit. Lokaltrafik existerar knappt, och definitivt inte när man behöver det. Föräldrar ställde upp då och då, men för det mesta löste vi problemen själva. Betalade kompisens rödlockiga storebrorsa för att han skulle köra oss. Ibland gjorde han det ändå. Vi åkte raggarbilar med fluffiga tärningar, EPA-traktorer, min kompis farsas Fiat, mina klasskompisars MiniCooper, Saab, gamla BMW, ChevroletBlazer, Volvo Amason, Passat och så vidare. Många som trängde ihop sig i samma bil. Alltid någon "som körde". Jag läste dagboksanteckningar från den tiden: "vi åkte till Sunnemos Folkets hus för att kolla om det var nåt kul där. Det var det inte, så vi åkte hem igen." Inte ett ord om HUR vi åkte - ingen av oss hade ju vare sig körkort eller bil.

Jag flyttade tyvärr därifrån ganska hastigt när jag var 18, tillsammans med min familj, och kom inte tillbaka på länge, men värmländska är och förblir den rotvälska jag tycker allra bäst om.

SCFN

Stone-cold-fuck-nuts. Puckot Sigurd Korsfararen. Anders Breivik, eller vad han nu heter. Jag saknar ord för den förödelse, skräck och förtvivlan som han åstadkommit genom att på det allra grymmaste sätt ta livet av oskyldiga. Helt absurt. Omänskligt. Om han inte är i lagens mening psykiskt sjuk, så är det ändå helt klart något allvarligt fel på honom som människa. Om han lyckats med något i sin fruktansvärda aktion, så är det förhoppningsvis att stärka oss som är övertygade om att främlingsfientlighet och rasism inte ska ha någon plats i ett demokratiskt samhälle.

Norge var inte ett av de länder som våra experter trodde skulle drabbas av terrordåd av vit-makt-rörelsen.

Men de finns överallt. Ser ut som vem som helst. Där bakom fasaden döljer sig i grunden en rädd människa. Och rädda människor kan vara farliga, riktigt farliga. Högerextremisterna. Sverigedemokraterna. Fremskrittspartiet. Sannfinländarna. Dansk folkeparti. Le Pen. Rasister och smygrasister. Nu har den politiska falangen återigen visat vad den går för, vad den vill ha och vad den är beredd att göra för att tillskansa sig makt.

Vill vi ha det samhället?

NEJ.

Morgonstund

Ett snabbt inlägg medan åskan går. Sen måste jag koppla ner, om inte blixten ska slå ut modemet för vilken gång i ordningen, och stiga upp. Barnen har tittat klart på "Sommarlov" också, så det passar bra. Vissa steg upp redan före åtta (och skottar jord någonstans i sitt trädgårdsförbättrande projekt), så Luther har bankat på sovrumsdörren ett tag nu. Var det inte han som sa att "den som inte arbetar, ska heller inte äta". Eller var det Stalin? Eller kanske Persson? Den sistnämnda sa i alla fall "den som står i skuld är icke fri". Intresseklubben antecknar, o store hemmansägare.

Tjenixen.

Familjeliv

Tjolahopp. Trött som en gnu när jag vaknade för en kvart sen. Åkte 20 mil med familjen igår för att fira söta min kusins födelsedag. Och det var det värt. Såklart. Släkten är inte bara värst, den är bäst också. I baksätet ömsom grälade de med varann eller med oss. När vi kom hem galopperade de älskade barnen till badet med en kökstimer bland utrustningen. Vi har nämligen i dagsläget bara ett cyklop, och då måste man dela. Jobbigt, men lärorikt. Och cyklop är tydligen en dödsviktig utensil trots att vi badar i en damm med dybotten.

Sambon och jag sjönk ihop vid trädgårdsbordet med varsin GT. De badande kom hem, hoppade och skrek. Klättrade i trädet ovanför trädgårdsbordet och slängde sig i grenarna. Fortsatte gräla med varann och med oss, till sambon(!) fick ett utbrott och vrålade så att marken skakade: Håll tyst!

Sen blev det tyst i nån kvart i alla fall.

Skönt.

Tanten

Tänkte idag på tanten, vart tog hon egentligen vägen? Ni vet hon som fanns på landet när man var liten.

I min farmor och farfars by i Dalarna fanns en gammal tant som hette Linnea. För mig är hon urtanten. Alla tanters förebild. Självförsörjande. Liten och bred, säkert stark som en oxe. God som gull. Alltid glad. Kom man hem till Linnea, så bjöds det på kok-kaffe i små blommiga koppar, och kanske en hembakt bulle eller en kaka. Kaffe på bit.

Alltid, alltid. alltid samma outfit. Klänning i något tåligt material, som t ex polyester, som slutar strax under knäna. Kofta. Huckle. Sockar. Träskor. Möjligen med en emaljerad spann i handen. Funderar på om jag ska ta upp den stilen igen? Bärbar dator i det mindre formatet kan man säkert trycka ner i spannen. Polyester är som sagt lättskött, och huckle döljer effektivt en bad hair-day. Träskor är lite modernt, så där är man ju hemma.

Linnea hade stuga, trädgårdsland, äng, ko och säkert katt. Höns. Möjligen hund.

Någon man kommer jag däremot inte ihåg.

Semestertider

Sådär. Då är semestern här. Och jag älskar att vara ledig och inte ha något program. För mig är det helt OK att bara dega fyra veckor på raken. Äta fil och flingor till lunch (det blir så lite disk), hasa till badet, cykla små cykelturer, glo på gamla filmer på kvällen, vända på dygnet och sova till 12. Inte så många vuxenpoäng där. Men det är just det som är grejen. Jag vill bara koppla av från det liv jag lever till vardags. Och semester är viktigt. Det är vår efterlängtade tid för återhämtning, den tid då alla vill få chans att göra allt det vi längtat efter, men inte haft tid för.
Men semestern kan också bidra till prestationångest.
Det är nämligen nu vi ska visa hur jäkla lyckliga vi är. Hur kära vi är. Vilka underbara resmål vi åker till, och vilken fantastisk semestermat vi äter när vi sitter i sommarkvällen och grillar. Hur nöjda våra barn är. Ibland blir jag fullkomligt galen på alla käcka tillrop på Facebook. Jesus f-cking Christ, vad skulle folk säga om någon någon gång sa som det var.
Det vill säga att man grälar så stickor och strån ryker om fullkomligt oviktiga saker som disken, städningen eller matsedeln. Att svordomarna står som spön i backen när man ska förhandla om vem som ska göra vad i familjen. För bilar ska tankas, tält ska resas, blöjor ska bytas, välling vispas, mat lagas, kattlådor tömmas, disk diskas, mat inhandlas, tvätt tvättas, hundar promeneras - även på semestern. Att x kilowatt av ens energi går åt när man agerar fredsbevarande styrka för hundrade gången i ordningen (när det man egentligen vill göra är att slå de bråkande i huvudet med närmaste tillhygge och sedan storma till skogs, där man sedan stannar i några timmar). Att en liten stund egen tid är allt man vill ha. Att myggjävlarna gör varje försök till mysiga sommarkvällar till ett inferno av myggmedel, gummistövlar, fleecetröjor och i värsta fall - mygghatt. Att romantik är lika fläckvis förekommande när man är ledig som alltid annars. Att frustrationen ligger på lur lika ofta under ledigheten som annars. Att det man verkligen behöver ladda med inför semestern knappast är cash eller champagne - det är tålamod.

Meditation

Meditation är fantastiskt. Jag längtar alltid efter att få meditera, trots att det brukar vara lite uppförsbacke varje gång man startar om. Men att få stänga av hjärnan för yttre intryck, är faktiskt jävligt skönt. Förlåt att jag svär. Man skulle kunna kalla det en kick. Men det ger inte den där tillfälliga lyckokänslan, det ger ännu mer. Och det man får räcker längre.
Jag är ingen expert, men det spelar ingen som helst roll - för det är definitivt ingen tävling.
Här berättar den buddhistmunk jag känner bäst om meditationens betydelse för honom.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/kropp-och-halsa/matbara-spar-i-hjarnan-nar-mastare-mediterar_2578679.svd

Kärlek, hopp och goda intentioner come a long way

The Buddha Replies to the Deva
On a certain day when the Blessed One dwelt at Jetavana, the garden of Anathapindika, a celestial deva came to him in the shape of a Brahman enlightened and wearing clothing as white as snow.

The deva asked, What is the sharpest sword?
What is the deadliest poison?
What is the fiercest fire?
What is the darkest night?"

The Blessed One replied,
The sharpest sword is a word spoken in wrath;
the deadliest poison is covetousness;
the fiercest fire is hatred;
the darkest night is ignorance.

The deva said,
What is the greatest gain?
What is the greatest loss?
Which armour is invulnerable?
What is the best weapon?

The Blessed One replied,
The greatest gain is to give to others;
the greatest loss is to greedily receive without gratitude;
an invulnerable armor is patience;
the best weapon is wisdom.

Det här gillar jag. Det är inget nytt. Det här är så här det är att vara människa, och vad som är bra och dåligt för oss -  det har vi vetat hela tiden. Sen är det olika vad vi gör med den insikten.

Vilken information har jag tillgång till?

Ibland när jag läser eller skriver på datorn, kan jag plötsligt inse att jag helt i onödan spänner t ex magen eller nacken. Det där vill jag försöka sluta med, för det känns egentligen inte särskilt bra i kroppen. Det är något jag bara gör, fast det inte behövs eller förbättrar något för mig. Ungefär som att oroa sig för det som varit eller det som kommer.
Jag har lärt mig att jobba med den information jag har just här och nu. Kan jag påverka en situation eller är det dags att släppa taget? Kan jag låta en situation gå sin egen väg och ta hand om sig själv?
Att släppa taget kan låta enkelt, men i verkligheten är det svårt. När du släpper taget, så måste du också våga tro att det kommer att bli bra. Ändå. Fast du inte är där och håller i trådarna. Våga tro att dina medmänniskor kan ta vid. Våga tro att tiden kan behöva ha sin gång. Våga tro att det kommer att bli bra utan att du kämpar dig blå.
Någonstans där ligger nödutgången från stress, trötthet, härdsmälta och utbrändhet.

Mindfullnessläraren Ola Schenström chattade med läsare i DN den 12 juli.
Här är utdrag ur den chatten:
Rachel: nybörjare i meditation söker jag efter tips om hur man kan snabbast gå i trans
Ola Schenström: Tanken eller syftet med träningen är INTE att "gå i trans" utan att bli vaken och uppmärksam för vad som sker i oss och runt i kring oss. Få full tillgång till den information som finns att tillgå just nu. Se om jag vill och kan påverka situationen eller om jag skall släppa den och låta den ta hand om sig själv. Bli lite klokare och snabbt återfå jämvikten vid påfrestningar. Mindfulness är ett kraftfullt verktyg att hantera stress, fysisk och psykisk smärta och öka livskvaliteten.
Länk: http://www.dn.se/livsstil

Slumpen eller vad

Slumpen finns, säger vissa. Det finns inget som heter slump, säger andra. Förmodligen ligger "sanningen" någonstans däremellan. Men en del saker är jag nästan helt säker på. Ibland behöver man slumpens inverkan som en rejäl spark i baken. Och ibland är slumpen förvånansvärt pricksäker.Och i vissa speciella fall kan slumpen sätta igång händelseförlopp som blir omöjliga att få stopp på... förrän långt senare då allt planat ut igen. Livet är ju upp och ner, och där någonstans visar sig slumpen för oss alla.
Jag tror att mitt livs väg hittills har tagit till vänster eller höger någonstans i närheten av då jag behövde det. Oavsett om jag just vid det tillfället tyckte att det var bra eller dåligt.
Möjligen kan det vara en efterhanskonstruktion att säga att "det var bra det som hände" - men samtidigt så tror jag att det är ett fungerande sätt att se på sina erfarenheter. Att man kan möta svåra stunder och klara av att vända det till något positivt.
Tro, hopp och kärlek - och som lök på laxen: slumpen.
Den måste vi lära oss att ta höjd för.

Buddisk

Ikväll tittade vi på filmen "The last airbender". Spännande och välgjord och helt klart "buddisk", som storasyster sa. Ja, alltså buddhistiskt influerad. Och ja, det var den verkligen. Den hade de flesta attribut; munkar i oranga och vinröda kläder, bönekvarnar, meditation, tankekraft och yogarörelser.
Men som storasyster sa; den var bra ändå ;)

http://www.imdb.com/title/tt0938283/

Vart du än går så är du där

Ja, så är det. Vart man än vänder sig, så har man ändan bak. Också en sanning att ta till sig, ifall man undrar vad som egentligen är sant här i världen. Jag insåg häromdagen att jag ligger efter i nyhetsflödet. I Grekland t ex slänger de granater på gatorna och det rådde undantagstillstånd för några dagar sedan. Vaaa? tänkte jag. Vadå? I det där landet där man bränner sig på stranden, badar i turkosblått vatten, ser soluppgången över havet, socialiserar sig med galna tyskar, dricker Retzina och äter souvlaki? Eller det gjorde jag i alla fall när jag var där på 80- och 90-talet.  Min bild av Athen baserar sig på mina erfarenheter som fattig interrailare tillsammans med likasinnade. Svettiga vandrarhem utan aircondition. Tunnelbana till Pireus. Hysteriska biljettinköp i hamnen. Och resan dit, från Munchen, via Budapest eller Belgrad. På skramliga tåg genom Östeuropa. Gränskontroller mitt i natten med soldater som bar kpist. Ändlösa kortspel för att fördriva tiden. Kaffe som serverades i en gigantisk kaffekanna som någon bar genom hela tåget. Kopp fick man ha själv. Proviantering fick ske på stationerna, men när tåget stannade på någon station så visste man aldrig när det skulle gå igen. De visslade en gång, sen gick det bara. Då sprang man. Och hann oftast med.
En resa mellan Belgrad och Athen satt vi i korridoren hela vägen, och det var bara stå ut liksom. Utnyttja tiden till något. Snacka. Lära sig nåt nytt. Dela sin kladdiga proviant och sitt fesljumma vatten. Försöka sova.
Och jag älskade det.

The new generation

Storasyster tycker att jag borde ha en snyggare header. Den jag har ser dinosaurieartad ut. Jaså minsann? Hm. Men hon ska fixa den åt mig. Det låter lovande :)
Hennes egen blogg är full av snygg layout och fina bilder som hon tagit och fixat i lightroom. Layout skriver hon i html-kod. Bara sådär liksom. Ingen har lärt henne. Hon bara... KAN.

Upp- och nervända ställningar

Nej, tyvärr. Det handlar inte om sex. Inte den här gången.
Det handlar om att stå på huvuder. Vilket sägs inte vara är så svårt. Med rätt tenik är det nog lättare än man tror. Fast det hjälper förstås om man är lite vältränad, eller har något som påminner om balans.
Det sägs vara en föryngrande ställning. Kanske det, men det är nog mest för att ställningen motverkar gravitationskraften. Let me put it this way: det som kanat någon decimeter närmare fötterna, kanar vid huvudstående åt andra hållet. Tyvärr lär man få stå kvar där uppochner för att behålla effekten. Lite opraktiskt i längden.
Sä här gör man (och t o m jag kunde nästan). Min "yogamaster" Eva är kung på det här. Mot en vägg känns det lugnare, och kanske kan du stå där en vecka. Eller 2 minuter.

Other kids did it

Fast man är vuxen kan man hemfalla till att skylla sitt beteende på någon annan. Faktum är att det är den allra enklaste vägen när man vill skydda sig själv. Det är någon annans fel att jag gjorde så här, att det blev som det blev. Det beteendet och den metoden finns överallt. Man vill gräva fram en syndabock, som man kan skylla på, kanske straffa - och sedan glömma/förtränga hela saken. Ofta är det otvivelaktigt fler kockar i soppan. Men det har mindre betydelse. Det finns bara en enda person som kan - och bör - stå till svars för det man gör - man själv. Oavsett vad som hänt så har man som vuxen ett eget ansvar.
I svåra stunder sätter man också gärna sig själv främst. Det är ett sätt att överleva, och i en pressad situation har man kanske ingen annan metod. Det viktigaste är att man lär sig något av det. Att man är visare nästa gång. Att man då kan visa kärlek även för andra.

Skattefinansierad verksamhet

Tremor

Det finns flera anledningar till att jag håller på med yoga och meditation. En är att medvetet kunna åstadkomma ett kroppsligt lugn även i pressade situationer. Jag har nämligen en sjukdom som kallas Tremor. Det låter lite som trembling, och det är precis vad det är. Jag darrar. Mer eller mindre för jämnan. Det finns olika typer, och jag har det som kallas essentiell tremor i kombination med fysiologisk. För min del är det ärftligt eftersom det finns i släkten (inte hos min narmaste familj), och jag har haft det sen jag var tonåring. Det består av små darrningar i händerna, som finns där mer eller mindre hela tiden, men som förvärras vid stress och affekt.
Det är inte Parkinson, struma eller någon annan mer allvarlig sjukdom, det är bara down-to-earth Tremor.
Och det kan man definitivt leva med. Det jobbigaste har nog varit mina tankar på hur andra uppfattar mig. Jag har haft hårda krav på mig själv, om vad jag ska klara, hur jag ska stålsätta mig. Jag har alltid vägrat att se på det som ett problem. Men pröva ett cocktailparty, en fin middag eller en presentation med händer som darrar som höstlöv. Jag har varit på otaliga med dessa höstlöv, så jag vet precis hur det känns.  Om man darrar så är den allmänna uppfattningen ofta att man antingen är jättenervös eller allvarligt sjuk. De flesta är för finkänsliga för att fråga, vilket ofta gör saken värre. Och jag har skämts över min oförmåga.
Men no more. Det finns saker som hjälper, t ex medicin, som jag tar ibland. Andningsövningar, meditation och yoga är ännu bättre. Numera har jag släppt det där med vad andra människor tycker. Det hjälper också. Än är det inte dags att ge upp drömmen om en så enkel sak som att kunna bära en kopp kaffe med fat, med en hand.

Hur svårt kan det va??

Min kompis sa att det här med yoga och pling-plong, det måste du släppa! I alla fall temporärt. För det är skittråkigt att läsa om, för de inte redan frälsta. Kanske det. Det är mycket som snurrar i huvudet, och som jag skulle vilja hinna, vilja välja, kunna löpa linan ut med. Yogan är en sån löpa-linan-ut-aktivitet. Det är själen och köttet i ett, där själen tänker att "hur svårt kan det vara med lite yoga??" och kroppen svarar att "försök själv att stå i plogen med knäna vid öronen i tre minuter, så får du känna hur svårt det kan vara!!". Visst är det skönt att stretcha, men det är en hel del annat också. Min mage korvar sig, höftkulorna och knäna knakar hörbart, det känns som om jag ska få kramp när jag står stilla (ibland får jag det) och balansövningarna brukar resultera i att jag ramlar omkull. Ibland känns det mer som lyteskomik än något annat. 

Oneness

En kompis hade varit på oneness-mässa. Vad tusan är nu oneness?
Jag googlade lite, men det hela var ganska kryptiskt. Det tycks handla om att vi alla är Ett. Alltså en i grunden vanlig religiös föreställning, denna gång indiskt förpackad. OK, so far so good. Men sen kommer det. Oneness-gänget ägnar sig åt Deeksha, eller Oneness Blessing, en överföring av gudomlig energi, som skapar ett skifte i medvetandet och ens uppfattning av livet. Denna Blessing skapar enligt uppgift aktivering av vissa (önskvärda) centra i hjärnan och av-aktivering av andra (mindre önskvärda). And there you've lost me.
Hur som helst (får jag påminna om att vi har religionsfrihet - hur befängt det än verkar).
Det finns ett mantra som heter Moola Mantra. Används tydligen inom bl a oneness, och sägs bära med sig möjligheten att upptäcka sitt gudomliga jag. Och det gäller tydligen även fast man inte begriper ett jota.
Se där, en rejäl brasklapp för att få folk att lyssna.
Men det ÄR vackert.

Resedagboken är back up

Halva resan till Nepal finns nu dokumenterad i text och bild (under Resedagbok).

Svart bälte i vardagseffektivitet

”Få det gjort!” skriven av David Allen. Med underrubriken "Svart bälte i vardagseffektivitet". Boken beskrivs på följande sätt: "Vilket arbete du än utför leder den dig till samma resultat: Du hinner mer, uppnår bättre resultat och får mer tid över. Allt handlar om några enkla knep. Du är inte beroende av någon avancerad utrustning - en penna och baksidan på ett kuvert är allt du behöver för att kunna sätta igång." Det låter bra. I teorin. Men vissa "tidstjuvar" förgås icke så lätt. Möjligen om man har en packe underställda eller en hysteriskt fet plånbok. Och hur kan jag vara så kategoriskt fördomsfullt säker på den saken? Jo, för att i boken finns detta finurliga schema för problemlösning.

Problem:
Tar det längre än 2 minuter?
Om nej – vidta åtgärd
Om ja – delegera eller skjut upp.

Funkar inte om
• Ditt barn skriker
• Maten är slut
• Det finns inga rena kläder eller rent porslin att äta på
• Dina barns kläder är för små/trasiga/för stora
• Det behövs fixas matsäck NU
• Han/hon har glömt gymnastikkläderna någonstans – oklart var
• Ingen har varit ut med hunden de senaste 6 timmarna
• Gräsmattan ser ut som en nyplöjd åker
• Kollektivtrafiken har gett upp
• Hela tjocka släkten är på ingång

Funkar kanske om:
Man sitter oanfrätt i sin bil eller vid sitt skrivbord på en ordinär arbetsplats där ens största problem består av om man ska prata med en annan vuxen människa om något vuxet, ringa ett telefonsamtal om något jobbrelaterat eller flytta ett papper från höger till vänster eller tvärtom. Och sorry, folks, det är inget i jämförelse med några samverkande faktorer i ovanstående lista.

En bok om svart bälte i vardagseffektivitet kan helt enkelt inte trovärdigt skrivas av en människa som inte har varit hemma med barn, eller andra behövande. Inte heller av någon människa som jobbar heltid, har fyra barn, undervisar på universitetet, påstår sig baka allt bröd själv och laga all mat från grunden och dessutom skriver böcker. Samtidigt. Och som seriöst står och säger att hon/han är en fantastisk mor/far, som gör ALLT för sina barn. Jaha, det är väl i så fall ALLT utom att undvika en hjärtattack i för tidig ålder. Eller ALLT utom att inse att det hon/han visar för sina barn är hur en förälders liv ska vara. Hur stressigt det är tillåtet att livet är. Under hur lite tid det är tillåtet att bara njuta, i förhållande till hur mycket tid som går åt till att prestera. Hur viktigt det är att visa upp en lyckad fasad.

Har du läst ”28 timmar på ett dygn”? En av de passusar jag minns bäst från den boken är där den hårt arbetande mamman har fått i uppdrag att göra något hembakt till skolans basar (eller liknande). Det är oerhört viktigt att det är just hemgjort. Riktiga föräldrar bakar nämligen allt själva. Men hon har inte tid. Så hon köper färdiggjort, och smular sedan sönder kanterna – för att det ska se hemgjort ut. Och så skäms hon.
Och japp - någon borde definitivt skämmas, men det är inte hon.

Långsamhetens lov

När jag kom hem från Nepal så tyckte jag att alla gick så snabbt här. Vart i herrans namn är vi alla på väg?
Jag är själv en person som närmast galopperar fram. Med snabba steg i korridorerna på jobbet, på väg till tåget, till skolan, eller affären, eller... vart det nu är jag är på väg. Eller jag har gjort det i alla fall. Nu ska jag försöka gå lite långsammare. Som ett experiment. Känna hur det känns att hasa fram. Åtminstone då och då.
Nu på våren vill jag verkligen sjunga långsamhetens lov, så att man får chansen att njuta av naturen när den är så fantastisk. Ta sig tid att vara där man är. Sitta på trappan med en kopp kaffe, läsa tidningen eller bara låta solen lysa i ansiktet. Tvätten, disken, middagen och t o m arbetet kan vänta.
Det är inte bara slow food som gäller, det är mer slow överhuvudtaget. Jag vet vad stress är, vad bråttom är, vad hjärtat i halsgropen är. Hur det känns i kroppen.
Utmaningen ligger i att börja sjunga långsamhetens lov lite oftare.

Som en sista clou: Om man alltid är på väg någonstans, hur ska man då kunna hitta hem?

Ostkaka på squash

Åt världens godaste ostkaka i helgen. På squash! Med vispgrädde och krusbärssylt. Underbart gott!Squash är en sån där grönsak som det gärna blir för mycket av. Till slut vet man inte vad man ska göra av alla dessa halvmeterlånga gröna jättekorvar. Alla recept som kan göra grönsaken njutbar är då mer än välkomna. Det här receptet skulle kunna vara ungefärdetsamma som den kaka jag åt:

1 kg squash

½ dl sötmandel
3 bittermandlar
4 ägg
1 dl strösocker
2½ dl grädde
2½ dl mjölk.
5 msk vetemjöl
2 tsk vaniljsocker


Sätt ugnen på 200 grader. Skär squashen i små bitar och mixa den till mos. Låt det rinna av i ett durkslag i 15 minuter. Hacka sötmandeln och bittermandeln fint. Blanda moset med äggen, sockret, vetemjöl, mandel och gräddmjölken. Häll smeten i en eldfast dorm. Formen behöver inte smörjas. Grädda kakan 45 min - 1 timme.

Yoga och meditation och healing

Har varit på yoga- och meditationshelg. Pratade med en kompis om det, och insåg när vi pratade om det att att det kanske är rätt förutsägbart att det är just kvinnor i min åldersgrupp gör den här resan inåt. För min egen del handlar om att jag behöver lyssna lite mer på mig själv, och fundera på vad jag faktiskt vill uppleva.  Kanske är det detsamma för andra. När det gäller yoga är jag övertygad om dess välgörande effekter. För det känns så bra i kroppen att utöva det. Man tänjer, stretchar och sträcker ut, men på ett snällt sätt. Man tränar andningteknik, balans, fokusering och kroppskontroll, där man står i Trädet (Vrksasana på sanskrit).

Fast jag har inte precis den där balansen ännu. Far from. När jag står i Trädet har jag den ena foten strax ovanför fotknölen på den andra, det räcker för mig.

Men det var inte bara yoga, det var musikmeditationer också. Det var helt nytt för mig. Meditera gör jag ju, men till dundrande musik? Sittande i ring med andra, med brinnande ljus i mitten? Med en ledare som enligt uppgift både utövar healing, har kontakt med den andra sidan, och ser positiva energier som ljusfält mitt ibland oss? Nej, det var något helt nytt. Ska jag vara helt ärlig så kändes det ganska udda, och lite skrämmande. Närvaro från "andra sidan"? Spooky.
Omöjligt för mig att förstå, så jag bara lyssnade, som när man lyssnar till en sagoberättare. Och kanske är det tokudda - men so what? Jag tyckte mycket om den kvinnan som ledde meditationerna, och det är faktiskt helt OK att vara lite galen. Jag har en känsla av att livet blir lättare att bära då.

Politik i TV

Sverigedemokraterna är nu på gång med att ta fram en egen tv-kanal, eftersom de upplever att de har svårt att få ut sitt budskap på ett "korrekt och rättvist" sätt i våra medier. Stackars lilla dem. Såvitt jag kan påminna mig så är inte våra skattefinansierade tv-kanaler några reklampelare för något av de andra politiska partierna heller.
Men kanske är det då det bästa de kan komma på: att som missnöjesparti ta på sig offerrollen igen, och kommersialisera sin marginalisering? Det är inte seriöst för fem öre, det är bara dumt. Det raljeras också mycket friskt i bloggosfären om vilka program man skulle kunna tänka sig i SD:s egen kanal. Vad sägs t ex om "Så ska det inte låta" (musiktävlig som går ut på att hitta och avfärda låtar med mer än en kulturell influens) eller "Vad blir det för hat?" (panelprogram där man bestämmer vilken folkgrupp som utgör det allvarligaste hotet mot rikets existens under den kommande veckan).

För oss som gillar olika, kolla på DN.Världens bildserie "Byråkrater i världen".

Om mani padme hum

Det här mantrat i sångform hörde vi överallt i Nepal
http://youtu.be/iG_lNuNUVd4

Då förstod jag inte vad det var, men nu har jag läst på, eller åtminstone googlat. Och så här ligger det tydligen till: Om mani padme hum betyder bokstavligen "Aum, to the Jewel in the Lotus, hum"
"It is recited by Tibetan Buddhists to invoke Chenrezi, the Bodhisattva of Compassion. Repeating this mantra accumulates merit and eases negative karma; meditating upon it is believed to purify the mind and body. Spinning prayer wheels, physical or digital, are believed to confer the same benefit as speaking the mantra. It is often recited with the aid of a mala (string of prayer beads)".

Det finns uppenbarligen mycket man inte känner till,och det är alltid intressant med religiösa föreställningar. Redan när jag ska rabbla de fem världsreligionerna stakar jag mig. Kan det vara islam, kristendom, hinduism, buddhism och katolisism? Nä, det var fel. Det är (i stl-ordning) kristendom. islam,hinduism, buddhism och sikhism. Pucko.
Buddhism beskrivs som både ett praktiskt levnadssätt och en tro, som en väg att genom meditation uppnå insikt i tillvarons yttersta verklighet och genom detta nå frihet från lidande i världens eviga cirkel av återfödelse.
Såpass, säger den evigt skeptiske. Jag kan verifiera att meditation funkar i en stressig vardag. Det där andra känner jag mig tveksam till.

Fjollträsk

När man har en blogg så ska man skriva ofta. Så är det sagt, och då gäller just det. "Tesagt gäller" på östgötska. Men jag ligger efter, kan jag konstatera, och jaja, då får det väl vara så. Det är väl ingen tävling, detta? Nä, just det. Mina få läsare klarar sig säkert.
Såg i veckan att en supportgrupp för homosexuella inte fick ha en bild uppe på Facebook, där två män kysste varandra.
Det uberfjantiga hycklandet är verkligen svårt att begripa. Bögskräcken (typ det kanske smittar... nån kanske tror att inte jag heller är en "riktig" man... nån kanske tror att jag också är pervers... Gud säger.... osv) har ju alltid funnits, men nu är det väl ändå dags att komma med i matchen!! Vi måste väl för tusan kunna se kärleken där den faktiskt finns, och acceptera att vi är olika. Filmer som "Saw" del 1-typ 45 sprids över världen, men vi klarar inte att se två män kyssa varandra? Wtf??
Att kärlek är svårt, det vet alla som drabbats av det, men det är knappast stötande!!

Kan inte låta bli att tänka på Lewis Blacks roliga standup där han raljerar över president Bush's inställning till homosexuella. Den ligger ngnstans här på bloggen, men för att du ska slippa leta:
http://youtu.be/o-id4GKsaQk

Med varma hälsning från Fjollträsk

The everyday-lag

Det var visst jobbigare att komma hem än jag trodde. Det var både jetlag, kulturlag och the-everyday-lag. Alla kom över mig samtidigt. Lägg till en muttrande mage, som påminner en om en bumpy ride mellan Abu dhabi och Bryssel, där man satt inklämd mitt i planet med en ögonmask lite på trekvart och ett par oranga öronproppar likaledes hängande i öronen. Eller rättare sagt, jag hade EN öronpropp. Den andra försvann någonstans på golvet, och jag var för trött och illamående för att dubbelvikt orka krafsa fram den.
The everyday-lag slog till när jag kom hem, och det är jobbigare än jetlag.
Man kommer hem, slänger av sig vandringspjuck och haremsbyxor, och sen ska man plötsligt JOBBA igen. "Varför då?" var den första fråga jag ställde mig själv.. men eftersom jag inte kunde komma på ngt vettigt svar (annat än "tjäna pengar" och hur vettigt är det?) så klampade jag vidare på samma stig. Men fortfarande så är jag lite vilse i vardagen. Och det är jag gärna ett tag till. Det är befriande.

Annapurna Base Camp

ABC (Annapurna Base Camp) ligger på 4130 m. Våra supertrevliga bergsguider, Karma och Yogindra, hade gått dit på 10 dagar. Fem dagar dit och fem dagar tillbaka från startpunkten Naya Pool, någon mil nordväst om Pokhara, nära Birethanti.
Yogindra är Sherpa (dvs han hör till den etniska folkgruppen Sherpa), och Karma van att vistats i bergsområden så ingen av dem behövde tydligen oroa sig för någon höjdsjuka. Annars är rekommendationen att man ägnar en eller ett par dagar åt att acklimatisera sig på hög höjd för att slippa symptom, som kan uppträda från ca 3400 m. För vissa individer kan det komma ännu tidigare.
Jag har tidigare funderat på om man skulle gå till något av alla base camps som finns, men efter den vandring jag just gjort så vet jag inte. Den kändes alldeles lagom, och att rusa vidare upp och ner i ytterligare dagar och dessutom kanske få höjdsjuka... njaa, jag vet inte. Men kanske är det lite som att föda barn. När värkarna är som värst lovar man sig själv att "aldrig mer". Men några år senare står man där igen, och tänker att "va fan, jag visste ju att det skulle bli såhär".
Och tiden lägger ju gärna ett rosa skimmer över vedermödorna - så vi får väl se..

Cricket

Cricket är riktigt stort i Nepal, liksom i hela den delen av världen. Australien, Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka, England och Indien har nationella lag på toppnivå. Det är det engelska inflytandet, no doubt.
När vi var i Nepal var det final i World Cup, SriLanka mot Indien. Just den dagen befann vi oss på ett guesthouse där de hade TV. Den första vi sett på vår vandring. Folk satt spikade framför matchen, tjoade och gick an. Likadant var det på Kathmandus flygplats, där de hade en stor bildskärm mitt i alltihop med massor av folk som noga följde den match som visades. Jag är inte så intresserad av sport egentligen, men sport sätter verkligen känslorna i svallning, var man än är och vem man än är. Sport är kultur.
Jag har aldrig begripit reglerna i cricket, trots att jag gått i engelsk skola och genomlidit en del matcher som publik, men det finns vissa likheter med brännboll och baseball. Man ska slå på en boll med en pinne, och så ska man springa av bara fan.

http://www.bbc.co.uk/comedy/clips/p0096bm6/mr_khan_history_of_cricket/

Välsignad av en lama

Japp. Det blev jag faktiskt. För mig som icke-troende ("thoughts can really fuck up the faith-thing" osv) kändes det ändå speciellt att bli välsignad av den man på knappa 20 som suttit på den speciella sirliga och guldigt dekorerade tronen inne i bönesalen, under hela den ceremoni vi deltog i. Killen är ingen vanlig lama heller (hur vanliga en lama nu kan bli?), utan han är en reinkarnerad lama. Hans föregångare Lama Sonam Gyaltsen, levde under åren 1312-1375. Själv heter han Rinpoche Tenzin Thutop Jigdrel. Född 1992 i Nepal.

Rinpoche is a Tibetan honorary title given to deserving Lamas.

Lama is the Tibetan word for Guru (Sanskrit), and means spritual teacher or leader. Some Lamas are considered to be reincarnations of their predecessors (Tulkus); others have won respect for their high level of spiritual development in this life.

Hur går det då till, det där välsignandet? Jo, man har en vit schal, en sk kata, och den ger man med båda händer till honom, och så böjer man på nacken. Han lägger schalen om nacken på dig, mumlar något, och lägger sedan sina händer på ditt huvud ett par sekunder. Sen är det klart. Man är välsignad.

Jag är hemma

Japp. Nu är jag hemma igen hos min älskade familj igen. Som tur var störtade ingen av våra 7 flighter.
Kan konstatera att det är många intryck att smälta från resan, och när man - som jag - dessutom dras med jetlag (av en tidsskillnad på drygt 5 timmar) och en lite stökig mage - så är det ganska tröttande att ta plats i vardagen igen. Var var jag nu igen? Vart var jag på väg?
Någonstans bland rödklädda munkar, gatubarn, evinnerliga stentrappor upp och ner, rinnande svett, vindlande stigar på bergskammar, fantastiska rhododendronträd, reinkarnerade lamor och vita schalar så försvann yrkeslivets och vardagens små problem upp i rök. När man inte längre orkar titta på utsikten, utan bara på var någonstans framförvarande vandrare sätter fötterna, så klarar inte skallen några längre resonemang om livet, kärleken och döden.

Resedagbok från resan kommer jag att lägga upp under fliken Annapurna Trekking, tillsammans med annan information om Nepal.

Våren är här

Idag är vintern slut. Och våren har kommit. Så är det bara. Skit samma att det ska snöa idag.
Det är en mental grej.
Grått hår. Nepal. Känns bra (om planet bara inte störtar ;)
Och igår blev jag tillfrågad om jag ville vara mentor. Så klart jag vill!
Men tänk om du får ett pucko? sa sambon. Då blir det en extra utmaning, sa jag.
En så rolig chans till personlig utveckling vill jag inte tacka nej till..

Snart

Nu blir det inte mycket skrivet. Jag jobbar tills dagen innan jag ska åka. Har resfeber, som yttrar sig som lätt illamående. Reskamraterna och jag diskuterar packningslistor. Inte mycket packning blir det. Speciellt inte när nån annan ska bära den. Man får stå ut med samma brallor. Vill man vara snygg som tar man sin klänning till. Toppa med ett par sportsandaler, så är man redo för allt.
Prio ett är pass, biljett och stålar. Har man bara det så klarar man sig bra. Tänker att jag någon gång om ca en vecka ska stå på en nepalesisk stig och titta upp mot världens tak.
Säkerligen med en helvetes träningsvärk :) (och därtill med en hel del hemlängtan)

Tips! Kolla på den otroligt roliga reseskildringen "En idiot på resa" på svtplay.

Godbit 2011

Jag brukar få en bra blaska i brevlådan som sällan eller aldrig har några artiklar om bantning. Det är skönt att slippa läsa om hur man kan gå ner i vikt med hjälp av alla möjliga konstiga dieter, typ tre kokta ägg och en kopp grässmakande, laxerande örtte till frukost, lunch och middag. Dieter som sällan handlar om att förändra något i grunden, utan snarare om att komma i klänningen till bröllopet eller slippa skämmas på stranden.
Det är egentligen något människo-ovänligt över den sortens kortsiktiga viktnedgång. För vi inbillar oss ibland att vi måste bli smalare för att duga i olika sammanhang. Det finns en skam i att vara lite mysigt rund. Där kan vi vara väldigt hårda mot oss själva. Speciellt vi kvinnor, som är fostrade i att en stor del av vårt värde sitter i det andra ser.
Så vi kämpar. Vi väger mat i gram. Räknar prickar. Följer minutiöst detaljerade matsedlar. Men dieter funkar aldrig i längden, för sen går man tillbaka till den vanliga livsföringen. Och då är man snart där igen. Nej, övervikt handlar sällan om just mat. Det handlar snarare om självbild, om kontroll, om stress och  negativa känslor. Något som lätt blir en negativ spiral.
Här kanske den yogiska inställningen till mat kan få kliva fram. Ta tid att äta, att dricka, att njuta naturen. En timme för att äta en apelsin, det är riktmärket. Och en liten godbit då och då är bara bra för kroppen, det drar ingång belöningssystemet och gör att man mår bra.

Med spår av fredagsmys

I helgen skulle det säljas bullar och muffins på stadens torg. När frågan gick ut till alla föräldra och barn i klassen så kändes det självklart att vi skulle bidra. Dessutom finns tre sätt att tjäna pengar inför klassresan: tulpanförsäljning, bullförsäljning och disko. Jag och en hel del andra högg på bakningen. Så jag visste att det var på g, och kunde ha börjat baka långt innan igår, men guess what. Inte särskilt svårt att gissa. Det gjorde jag inte.
Jag har redan insett att kombinera fysträning (inför vandringen) med många nya arbetsuppgifter och familjeliv med aktiviteter och middagsplanering och läxläsning inte funkar särskilt bra. Lägg till städning, och du fattar hur det ser ut här hemma. Lägg också till bakning en masse, så fattar du poängen. På fredag eftermiddag slutade jag jobba. Kände mig inte klar för fem öre. Sen dammsög jag vardagsrummet, och var tvungen att sätta mig ner. Kände mig egendomligt kraftlös. Och sen skulle jag baka typ 25 påsar med 5 i varje.
12-åringen var inte intresserad och därtill mest fredagstrött och sur för att jag anmält oss överhuvudtaget. 9-åringarna var kvar på fritids, så de kom hem mitt i det värsta mjölandet. Sambon kom hem, trött efter flera dagars tjänsteresa, och började laga mat. Vårt kök är litet, och stämningen var kanske inte på topp. Som det så gärna blir, när alla är jättetrötta efter veckans slit på arbetet och i skolan. Men maten var god och vi fick en trevlig middagsstund.
Sen tog bakningshelvetet vid igen, och allt jag bakade blev misslyckat. Fastnade i botten osv. Då gav jag upp. Sambon sa att 8 påsar i alla fall var bättre än inga alls. Så fick det bli.
Och vi var på plats på sista passet på lördagen, och sålde slut på allt. Slutet gott allting gott.

Up in the air

Det står en väska i mitt rum. Där lägger jag ner sånt som ska med. Minst 10 byxor och 10 tröjor till barnen i Kathmandu ska med. Skavsårsplåster ska med. Ullstrumpor ska med. Shorts (oh, ljuva tanke) och sportsandaler ska med. Tabletter mot turistdiarre. Vätskeersättning. Mina 18 år gamla kängor från Lundhags. Pass med inklistrat visum. Genomskinlig necessär med små genomskinliga flaskor att ha i handbagaget. Liten påse för pengar och värdesaker. Dagsäck. Kamera. Anteckningsbok. Foton på familjen. Sportställ. Vindbyxor. Tunn jacka som tål regn. Någon klänning. Tights. Schal. Solhatt.
Min tanke är att packningen inte ska vara stor, och fördelen med att resa fler är att man kan dela på bördan.
Men högen i väskan växer...

Acceptans

Jaa. Livet är fullt av frågor som man önskar att man kunde svaret på.
Jag lutar mer och mer åt Michael Palins empiriska princip, nämligen att "Ingen vet någonting". Det känns rätt sannolikt när allt kommer omkring.
En av livets frågor, för en mid-40s kvinna med hår som mitt, är det här med grått hår.
Kanske ingen stor fråga för mänskligheten, men för mig är det en fråga som ligger som en liten sten i skon. Den skaver. Frågan består av om jag ska acceptera det eller inte? Ska jag låta det gråa håret vinna över mig? Är det kanske dags att sluta göra motstånd mot det som faktiskt är naturens gång?
Hittills har jag inte accepterat det. Jag har kämpat emot, och har färgat håret så många gånger att jag blir trött bara av att tänka på det. Slingor. Bottenfärg. Toppfärg. Hos frisör kostar det skjortan och att göra det själv blir sällan riktigt bra. Alla de där kemikalierna... det kan inte vara nyttigt. Och för vem gör jag det egentligen? Jag vill förstås tro att det är för min egen skull, men när en växande misstanke om att så inte alls är fallet. Om man har grått hår så är man kanske gammal, och därmed passé? I alla fall om man är kvinna. Vi omfattas liksom inte av "de grå tinningarnas chanrm".
Men mönster är till för att brytas, och nu är det slut med det där. Jag är ju nöjd med att vara den jag är, och nu gör jag slut med hårfärgningen.

Rhododendronskogar

Är det sportlov så är det. Inte för att jag sportat särskilt mycket. Barnen har stått i den närbelägna snösäkra ideellt drivna slalombacken. Barnens far har varit en klippa och skjutsat fram och tillbaka. För 70 spänn hyr du skidor en hel dag. För ytterligare 70 spänn slipper du gå uppför backen, och kan välja mellan en ankarlift och en replift av den gamla modellen. Det vill säga att den består av just rep, inget annat. Enligt barnen är den jobbig att åka för man måste verkligen hålla fast. Hårt. Hela vägen upp. Lite som livet i allmänhet alltså. Håll fast, annars trillar du av. Och om du gör det så är det bara till att resa sig och börja om från början.
Själv håller jag mig till hundpromenader och yoga. Att se solen bryta igenom molnen, höra fågelkvitter och takdropp. Det ger hopp om vår. Lite joggande blir det, men det är fortfarande isigt och jag har ingen lust att ramla omkull och slå i ändan eller stuka foten nu, två veckor innan jag ska åka. Man kan inte gärna hoppa på kryckor i Nepal. Fast handlar det bara om mig själv så skulle jag nog åka ändå. Jag kan väl åka buss. Och krypa.
Hur som helst så börjar jag få allvarlig resfeber. Vaccinationerna är på plats. Jag har nytt pass. Denna vecka ska jag fixa visum, försäkringskort och växla pengar. Och jag slutar visst aldrig oroa mig för att planet ska störta, att maoistgerillan ska ta mig av daga, att jag ska bli allvarligt sjuk. Att barnen ska bli moderlösa. Och så vidare.
Nej, skärp till dig nu.
Gläd dig åt det fantastiska istället och dröm om de rhododendronskogar du ska få den stora förmånen att få vandra igenom.

Big gun

Snackade med en gammal kompis idag, och vi kom fram till att det inte är en dag för tidigt att dra på sig leopardtightsen. Vi har nu uppnått den ålder då det är passé att skämmas. Nu är det dags att börja röja på allvar. Ungefär som de här gamla rocksnubbarna alltså, som aldrig tycks ge upp. De kör sin grej. Kepsar. Tajta jeans. Läderväst. Skoluniform. Headbangers ball för hela slanten. Skuttande i galopp längs scenen. Strippscener. Linne.
Inga hämningar whatsoever.

http://youtu.be/U2KM-_zpCno

Kvinnor oftare sjuka än män

Som rubriken lyder stod det i Computer Sweden. Vad det handlar om är att arbetande mammor är sjukskrivna dubbelt så ofta som papporna. Och slutsatsen... heureka, detta är stort.... är att man äntligen lyckats koppla ihop kvinnornas trippelarbete - med både hem, barn och jobb. I början av våra arbetsliv är sjukfrånvaron är lika mellan kvinnor och män. Men i samband med föräldraskapet händer något, som gör att kvinnorna får ett högre sjuktal. Under småbarnsåren är mammornas sjukfrånvaro två gånger så hög som pappornas och det är först när det första barnet fyller 15 år som skillnaden könen emellan börjar minska.
Förklaringen till skillnaden ligger tydligen inte i att kvinnor jobbar i branscher med sämre arbetsmiljö, utan det beror helt enkelt på att de drar ett tyngre lass.
– Det är väl inte så konstigt att man blir sjuk oftare när man trippelarbetar. Kvinnor har förutom sitt heltidsarbete också oftast huvudansvaret för hemmet och barnen. Det skapar stress och ansvaret för barnen försvinner inte när kvinnorna går iväg till sitt arbete, säger Shadé Jalali, likabehandlingsexpert på Unionen till tidningen Kollega.
Även förskola och skola bidrar på sitt sätt till mammornas tunga lass. Om barnen vill något eller de blir sjuka eller det händer något, så är det ofta till mamma de ringer. På dagis vänder personalen sig oftare till mamman, och i skolan består ofta klassföräldragruppen av - just det - mammor. I kombination med att man som förälder känner ansvar, och signalerna visar att det är mamman som ska ta hand om alltihopa, så byggs det på. Men mammorna kan väl bara delegera till papporna? Jo, fast det förändrar egentligen inte ansvarsbiten. Pappor - kliv fram därhemma bland läxor, gympakläder och vantar! Sluta huka er bakom fjärrkontrollen. Boktips till er som känner sig som familjens projektledare: "Familjens projektledare säger upp sig". Mycket bra bok. 39 spänn på http://www.adlibris.se/
Att kvinnor också sköter hushållsbestyren mer än män bekräftar ett flertal andra undersökningar. Såväl en undersökning om livskvalitén i Europa gjort av Europeiska institutet som en chefsundersökning bland Unionen medlemmar bekräftar männens lägre delaktighet i hushållsbestyren.
Artikel i CS: http://csjobb.idg.se/2.9741/1.368214