Kvacksalvare

Det sägs att man borde vara frisk för att orka vara sjuk. Det betyder till exempel att du behöver orka ifrågasätta den vård du får, och vid behov vända dig till andra vårdgivare och läkare. Att du orkar byta eller avbryta en behandling, om det av något skäl känns bättre för dig som patient. Att du orkar byta läkare eller terapeut om du inte kommer överens med henne eller honom. Samma förhållande ska naturligtvis gälla även när man vänder sig till de som spelar på homeopatins planhalva.
Jag tror på att kroppen och själen sitter ihop, och att det - om något - krävs ännu större professionalitet, kompetens och erfarenhet hos terapeuten/läkaren för att kunna hantera det.
Men där tycks det inte så enkelt som att en behandling ska visa resultat. För att homeopati bygger på något annat. Fokus ligger på att må bättre. Kropp och själ. Det holistiska perspektivet. Och givetvis kan det vara fantastiskt skönt att få en inpackning, en aromaterapeutisk massage, en akupressurstund eller en akupunkturbehandling.
Men säg för fan inte att det ska göra folk friska. Och ryck inte heller sjuklingar på en orimligt hög kostnad för lite strykningar hit eller dit. Jag ser rött när jag hör att någon som utövar kinesiologi tar 1500 kr per timme. PER timme. Det är ju helt barockt.
Vissa terapeuter spelar dessutom utanför själva planen, ett helt eget spel, där inga vanliga regler gäller. Vad sägs till exempel om en en i alternativa kretsar gabska känd "terapeut" som erbjuder utbildning till utbrända kvinnor, för att de ska hitta "sin rätta potential", och som sedan diskuterar sina elevers utveckling med sina vänner och följare på Facebook? Som hävdar att hen är ett medium och kan "se" vad hens elever "behöver"? Hen ser så till den milda grad att något djupare samtal med eleven egentligen inte behövs.
Låter det professionellt, etiskt eller ens trevligt?
Nä, det gör det inte.
Det låter som kvacksalveri. Och som bedrägeri.
Visst, det kan handla om att tro. Men där går gränsen för mig. För i så fall tror jag inte. Alls.

Kvinna - var snäll mot dig själv!

Jag vet vad mat är för mig, och jag önskar att jag kunde säga att mitt förhållande till mat är helt okomplicerat. Att jag bara äter när jag är hungrig. Att jag alltid äter nyttiga alternativ. Att jag bara äter vid fasta måltider. Och så vidare i bästa bror-duktig-anda. Men det vore inte sant. Jag äter t ex choklad eller mackor när jag är stressad, arg, besviken eller känner mig ensam. Jag tillåter mig själv att bli så tokhungrig att jag äter vad som helst (något jag aldrig skulle utsätta mina barn för). Sen drabbas jag av dåligt samvete för att jag inte kunde kontrollera mig bättre.
Jag har länge funderat på varför.
Självkontroll känns centralt i den tankekringlan. Som om självkontroll vore det högsta att uppnå.
Det finns något kärlekslöst och straffande i det sätt många av oss ser på oss själva och våra kroppar. Att ständigt vilja ha en annan sorts kropp än den man har är som att ständigt terrorisera sig själv med negativism av typen: jag vet att jag är dålig, hemsk, ful, karaktärssvag och omöjlig att älska. Jag duger inte. Jag måste ändras på, på något sätt.
Att banta blir ett sätt att tysta den rösten. Att säga: "Jag duger iallafall till att ändra mig själv. Här - om ingen annanstans - bestämmer jag! Sluta upp med att vara så löjlig, svag och ful!"
Men du - säg inte sånt till dig själv, inte ens när ingen lyssnar. Häng inte på det där straffande mantrat om hur du inte är, men borde vara.
Du är redan perfekt och unik. Vi är alla precis så bra som vi behöver vara, och faktiskt en gåva till mänskligheten.