Jag vet vad mat är för mig, och jag önskar att jag kunde säga att mitt förhållande till mat är helt okomplicerat. Att jag bara äter när jag är hungrig. Att jag alltid äter nyttiga alternativ. Att jag bara äter vid fasta måltider. Och så vidare i bästa bror-duktig-anda. Men det vore inte sant. Jag äter t ex choklad eller mackor när jag är stressad, arg, besviken eller känner mig ensam. Jag tillåter mig själv att bli så tokhungrig att jag äter vad som helst (något jag aldrig skulle utsätta mina barn för). Sen drabbas jag av dåligt samvete för att jag inte kunde kontrollera mig bättre.
Jag har länge funderat på varför.
Självkontroll känns centralt i den tankekringlan. Som om självkontroll vore det högsta att uppnå.
Det finns något kärlekslöst och straffande i det sätt många av oss ser på oss själva och våra kroppar. Att ständigt vilja ha en annan sorts kropp än den man har är som att ständigt terrorisera sig själv med negativism av typen: jag vet att jag är dålig, hemsk, ful, karaktärssvag och omöjlig att älska. Jag duger inte. Jag måste ändras på, på något sätt.
Att banta blir ett sätt att tysta den rösten. Att säga: "Jag duger iallafall till att ändra mig själv. Här - om ingen annanstans - bestämmer jag! Sluta upp med att vara så löjlig, svag och ful!"
Men du - säg inte sånt till dig själv, inte ens när ingen lyssnar. Häng inte på det där straffande mantrat om hur du inte är, men borde vara.
Du är redan perfekt och unik. Vi är alla precis så bra som vi behöver vara, och faktiskt en gåva till mänskligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar