Feminist? You bet!

Klart jag är feminist! Är inte du? Varför inte?
Ja, det kan man verkligen fråga sig. Vilken del av mänskligheten har fortfarande inte fattat att kvinnokampen måste gå vidare? Se dig omkring, människa! Tycker du att det är OK att kvinnor i Saudiarabien inte får köra bil, att småflickor i Indien ignoreras ihjäl eller gifts bort med mycket äldre män, att fruar/flickvänner runt om i världen ses som mannens privata egendom att göra vad han vill med, att mord i äktenskapet ofta av media beskrivs som "en familjetragedi" när det inte var något annat än mord, att kvinnor nekas sexuellt likaberättigande, att kvinnor ska behöva vara bokstavligt talat livrädda för sina exmän, att kvinnor saknar rösträtt, att flickor ska bära familjens moral genom att bevara oskulden tills de är gifta, att flickor nekas utbildning pga föräldrars prioritering, att lika lön för lika arbete fortfarande är långt borta, att kvinnor alltid, alltid ligger under i lönestatistik, och att det fortfarande talas om kvinnors oförmåga att förhandla lön som förklaringsmodell till den statistiken? Och så vidare.
Och allt detta för att vi är just kvinnor. Det är fanimej ofattbart att det pågår!
Feminister som grupp brukar ju få höra att den enda tydliga gemensamma frågan de har på agendan är att de hatar män. Ytterligare ett sätt att fördumma oss kvinnor som grupp. Som om det enda vi kunde komma på är att polarisera oss mot männen som grupp!
Det där snacket handlar bara om att a. trycka till kvinnorna ytterligare, b. rädslan för kvinnors vrede, c. hålla sig väl med den vinnande sidan, eller det värsta av allt d. hänvisa till kvinnans viktiga uppgift i familjen (som om vår omsorg om våra barn skulle gå förlorad om vi var feminister. Grr!) Vi vet alla hur maktstrukturen ser ut och är fördelad könsmässigt, till och med i vårt sekulariserade och hyfsat jämställda samhälle.
Enligt uppgift uppfattar sig 42% av de brittiska kvinnorna som feminister, men endast 29% av amerikas kvinnor. Jag tänker som Caitlin Moran, att vad tror dessa kvinnor att feminism handlar om? Vilken del av jämställdheten har inget med dem som kvinnor att göra?

Året som kommer

2013. Det låter olycksbådande. 13 är ju ett av traditionen olycksbådande tal. Men kanske kan då olyckan denna gång få drabba de som inte behandlar sina medmänniskor med respekt?
Nej, det känns inte rätt att önska olycka till någon, oavsett försyndelse. Hämnd leder ju aldrig till något bra. Däremot så hoppas jag att det nya året ska innebära mer av det goda till dem som behöver det. Mina nyårslöften består därför i år av det lilla jag kan göra för att röra mig och det jag gör den riktningen. Nu när jorden trots allt inte gick under med buller och bång, så är det väl dags aff fundera vad du kan göra för att åstadkomma en bättre värld?
Jag å min sida vill minska min konsumtion av nya saker, handla mer second-hand, mer ekologiskt, mer klimat-smart, och därtill göra mer av det jag tycker är viktigt, och mindre av det andra. Jag vill gå ner lite i tid. Fortsätta åka kollektiva transportmedel så mycket jag kan. Smaksätta kranvatten istället för att köpa bubbelvatten. Skänka grejer vi inte behöver. Försöka gå och lägga mig tidigare. Och så vidare. Jag ska lyssna, interagera, skriva och drömma mer.
GOTT NYTT ÅR!!

Förnuft och känsla

"Imagine that you are standing on the earth, at the edge of a shallow pool..."
Det här är din stund. Lyssna. Känn efter vad som händer i din kropp, och utanför. Vilka fysiska förnimmelser känner du? Hur känner du inför dem?
Ta emot dina känslor, och försök sedan släppa taget om några av dem.
Låt det ta den tid det tar.

Vi är ofta intellektuellt medvetna om vad som är sant och vad som inte är det, men eftersom vi oftare styrs av känslor än av förnuft, så låter vi känslor styra vårt handlande. Av det kan man räkna ut att om man vill göra något viktigt så lyckas man bara om känslorna är med på det. Som moderna människor så vill vi gärna tro att vi styrs av förnuft och objektivitet, men vi lyssnar tydligen fortfarande mest till hjärtats röst. Alla kriser i världen tyder för övrigt på att det är precis så det ligger till.
För de flesta av oss består utmaningen av att slå ihop det man vet med det man känner. Låta dessa två insikter leda oss vidare.
Ibland kan man säga till sig själv: jag borde verkligen banta/sluta röka/flytta/byta jobb/rensa/bli vegetarian. Et cetera. Och tanken är god. Men det är inte förrän man själv verkligen känner och tror på att det man borde göra kommer att lösa något problem eller ge ny energi, som man kan komma igång med förändringsprocessen.

Kvacksalvare

Det sägs att man borde vara frisk för att orka vara sjuk. Det betyder till exempel att du behöver orka ifrågasätta den vård du får, och vid behov vända dig till andra vårdgivare och läkare. Att du orkar byta eller avbryta en behandling, om det av något skäl känns bättre för dig som patient. Att du orkar byta läkare eller terapeut om du inte kommer överens med henne eller honom. Samma förhållande ska naturligtvis gälla även när man vänder sig till de som spelar på homeopatins planhalva.
Jag tror på att kroppen och själen sitter ihop, och att det - om något - krävs ännu större professionalitet, kompetens och erfarenhet hos terapeuten/läkaren för att kunna hantera det.
Men där tycks det inte så enkelt som att en behandling ska visa resultat. För att homeopati bygger på något annat. Fokus ligger på att må bättre. Kropp och själ. Det holistiska perspektivet. Och givetvis kan det vara fantastiskt skönt att få en inpackning, en aromaterapeutisk massage, en akupressurstund eller en akupunkturbehandling.
Men säg för fan inte att det ska göra folk friska. Och ryck inte heller sjuklingar på en orimligt hög kostnad för lite strykningar hit eller dit. Jag ser rött när jag hör att någon som utövar kinesiologi tar 1500 kr per timme. PER timme. Det är ju helt barockt.
Vissa terapeuter spelar dessutom utanför själva planen, ett helt eget spel, där inga vanliga regler gäller. Vad sägs till exempel om en en i alternativa kretsar gabska känd "terapeut" som erbjuder utbildning till utbrända kvinnor, för att de ska hitta "sin rätta potential", och som sedan diskuterar sina elevers utveckling med sina vänner och följare på Facebook? Som hävdar att hen är ett medium och kan "se" vad hens elever "behöver"? Hen ser så till den milda grad att något djupare samtal med eleven egentligen inte behövs.
Låter det professionellt, etiskt eller ens trevligt?
Nä, det gör det inte.
Det låter som kvacksalveri. Och som bedrägeri.
Visst, det kan handla om att tro. Men där går gränsen för mig. För i så fall tror jag inte. Alls.

Kvinna - var snäll mot dig själv!

Jag vet vad mat är för mig, och jag önskar att jag kunde säga att mitt förhållande till mat är helt okomplicerat. Att jag bara äter när jag är hungrig. Att jag alltid äter nyttiga alternativ. Att jag bara äter vid fasta måltider. Och så vidare i bästa bror-duktig-anda. Men det vore inte sant. Jag äter t ex choklad eller mackor när jag är stressad, arg, besviken eller känner mig ensam. Jag tillåter mig själv att bli så tokhungrig att jag äter vad som helst (något jag aldrig skulle utsätta mina barn för). Sen drabbas jag av dåligt samvete för att jag inte kunde kontrollera mig bättre.
Jag har länge funderat på varför.
Självkontroll känns centralt i den tankekringlan. Som om självkontroll vore det högsta att uppnå.
Det finns något kärlekslöst och straffande i det sätt många av oss ser på oss själva och våra kroppar. Att ständigt vilja ha en annan sorts kropp än den man har är som att ständigt terrorisera sig själv med negativism av typen: jag vet att jag är dålig, hemsk, ful, karaktärssvag och omöjlig att älska. Jag duger inte. Jag måste ändras på, på något sätt.
Att banta blir ett sätt att tysta den rösten. Att säga: "Jag duger iallafall till att ändra mig själv. Här - om ingen annanstans - bestämmer jag! Sluta upp med att vara så löjlig, svag och ful!"
Men du - säg inte sånt till dig själv, inte ens när ingen lyssnar. Häng inte på det där straffande mantrat om hur du inte är, men borde vara.
Du är redan perfekt och unik. Vi är alla precis så bra som vi behöver vara, och faktiskt en gåva till mänskligheten.

Bad bitches like me is hard to come by

Så säger hon, Nicki. Och så får hon spö från amerikansk moralpolis för att hon är för explicit. Herregud, vad lever jag i för århundrade. Grabbar har tagit sig i skrevet och juckat som besatta i flera decennier, och i tusentals år propagerat för sig själva som guds gåva till kvinnorna. Så är det bara. Män är ju män, och de har sina drifter, ungefär. De behöver så sin vildhavre. Det får man förstå. Och så vidare. Men när kvinnor nu gör detsamma, hojtar att de gillar sex, eller använder sin kropp som de själva vill, då jävlar rycker självutnämnda moralpoliser i alla länder ut. Kvinnor tycks ha som allmänmänsklig uppgift att vara den sista utposten mot moraliskt "förfall". Att vi ska hjälpa män att vara trogna, genom att pimpa oss, banta, smörja in oss med föryngrande kräm, raka oss på de mest egendomliga ställen, och så vidare. Madonna i hemmet, slampa i sängkammaren. Monogam ska man också vara, för då kan mannen vara säker på att hans avkomma är hans. Ursäkta, men har vi lämnat stenåldern bakom oss?
Tack för förtroendet att vara samhällets moraliska stöttepelare, men nej tack. Den uppgiften betackar vi oss för. Ge oss rätten till våra kroppar, att använda dem som vi vill. Jag och alla mina systrar i världen är egna människor, och vi vill äga våra egna kroppar.

Tradera

Nu har jag sålt mina tre första plagg på Tradera. Det känns trevligt. Jag har svårt att tro att jag kommer att bli rik på det, men några spänn till i plånboken blir det ju. Tidigare har jag bara köpt, eftersom jag alltid tänkt att det skulle bli för mycket administration att sälja. Med tre mindre barn så var det så mycket annat som skulle kommas ihåg, så jag skulle säkert glömma och så skulle folk bli arga och så skulle jag bli svartlistad på Tradera. Och så vidare. Måla fan på väggen innan han kommer, så blir det liksom inga överraskningar ;)
Nåja, nu har jag hursomhelst börjat sälja, så det är lika bra att sätta igång med adminstrationen. Att svara på frågor, väga, förpacka, skicka. Det ska jag nog klara.
Att rensa garderober (eller pannrum, garage, källare) är inte bara en platsbesparande och eller ekonomisk process. Det kan också vara en själslig process. Att ta sig ur. Att ta sig vidare.
Att ta sig till nästa station i livet. Utan en massa barlast.