Vänner finns kvar

En fyrvägskorsning på ett fält. Grusvägar. Dimma. Gryning. Solljus som silar ner genom dimman.

Där stod jag. Ensam. Som man alltid är när man ska välja. Till syvende och sist väljer du ju själv.

Kanske är det just det som gör det så skrämmande.

Nåväl. Jag valde att vika av, istället för att fortsätta rakt fram.

Sen vek jag av igen. Förmodligen av bara farten.

Först var det yogalärarutbildningen. Sen bestämde jag mig för att byta jobb också.

Jag tror att det blir bra. Faktum är att jag inte är särskilt orolig. 

Det brukar ordna sig, one way or the other.

Det som känns svårt är att lämna. Fast vad lämnar jag egentligen? Ett jobb, en arbetsgivare. 

Det som varit och är bra stannar kvar i hjärtat. Och vänner som jag fått finns ju kvar!

Att gilla eller inte gilla

Kollade Facebook nu på morgonen, och såg en sån där bild som man kan gilla.

Den här gick ut på att "Jag lekte alltid med pojkar för att det blev mindre "drama" "

Först tänkte jag skriva under, men sen tänkte jag ett varv till. Det är givetvis inte fel att tjejer leker med killar. Men budskapet, vad består det av? Kan jag gilla det? Nej, jag tror inte det.
 

För mig känns det som ännu en av de där tanklösa uttalandena som tenderar att forma vår

världsbild. Ytterligare ett tanklöst uttalande som polariserar tjejer mot killar, som jämför och som - återigen - konstaterar att killar nog är lite bättre än tjejer, för att tjejer skapar så mycket tjatigt "drama". Som "dramaqueens" gör. Och drama är - i det här sammanhanget - inte ett positivt laddat ord. Tvärtom är det något som du som kvinna tydligen bör vilja undvika.

Massor, massor med likes på den bilden. Massor, massor av glada tillrop från kvinnor som håller med. Kvinnor som känner att de vill associera sig med "the winning side". Inte med den där "jobbiga" andra halvan av mänskligheten. Som de själva tillhör. Den insikten känns som en rejäl käftsmäll. Och vem bestämde ens att det var så vi kvinnor "är"? Var det nåt stenålderspucko som kretade ner det på en stentavla, gömde den i marken och sedan lät denna "visdom" passera vidare genom generationerna? Allt detta sitter uppenbarligen så djupt i oss att vissa knappast ens noterar det.

 

Du kanske tycker att jag hänger upp mig på detaljer, men jag tycker att det här är viktiga grejer. Vardagsgrejer vi "bara" gör. Utan att tänka.

Utan att fundera på vad det "blir".

Att vara en pojkflicka är de facto positivt, medan att vara en flickpojke är mer suspekt.

Varför låter vi det vara så? Varför tillåter vi oss att hänga på tåget där småkillar ska vara macho och småtjejer ska vara förskräckta våp från dag 1? Är det för att det skapar, eller snarare upprätthåller, en till synes greppbar värld? Där en kvinna är en kvinna, och en man är en man. Punkt slut.

Not my kind of world.

Men tjejer är ju tjejer och killar är killar, vad är det för fel med det?

Det är inte det som är felet. DNA osv är inget vi människor kan påverka. Problemet består av det utrymme vi ger respektive kön. Mentalt, socialt, mänskligt, fysiskt, monetärt, hierarkiskt, medialt. Och så vidare. Inte bara till andra, utan också till oss själva. Vi är alla en del av det samhälle vi befinner oss i. Och även om det känns oöverstigligt att förändra, att skillnaderna är något som bara "är som det är" - så är det inte så. Förändring är möjlig. Alla kan göra något.

Om det så bara är att låta bli Gilla-knappen.

"Everything seems impossible until its done" (Nelson Mandela)

Yoga!

Aahh! Jag gjorde det! Jag började på min yogalärarutbildning! 

I helgen började det. Och det är fantastiskt. Inspirerande. Tokroligt. Spännande. Alla positiva epitet som handlar om att göra något nytt, att hoppa rakt ut utan att veta var man landar. Tillsammans med människor som man inte vet något alls om. Det enda jag vet är att de är beredda på att lägga tid och kraft på att lära sig mer om yoga.

Jag är inte så van vid det, och det är förstås en del av hela upplevelsen.

Jag går en ettårig internationell lärarutbildning i Kundaliniyoga. Litteraturlistan är som en godispåse om man gillar att läsa om yogans verkningar i människokroppen. När vi fick våra böcker så var det som att få en julklapp redan i september!

Visst finns det en hel del snack, som t ex att den energi man skapar i sitt utövande går in genom fötterna och ut genom huvudet, och att man därför bör vara barfota men med mössa. Men jag kan ta det. Och jag gillar själva bilden att "energi"/kraft/inre styrka (eller vad man nu vill kalla det) kommer från jorden. Vi kommer att ha minst 2 internationella lärare, amerikanska yogis som numera bor i Italien. Avdankade hippies om du frågar mig. Men även avdankade hippies kan vara fantastiska och inspirerande. De kan sjunga trollbindande mantras och berätta långrandiga historier den spiritual teacher (en sikh vid namn yogi Bhajan) som ligger bakom hela konceptet med Kundaliniyoga.

Det här yogi Bhajan-snacket gör mig (som alltid när det gäller andliga ledare) skeptisk. Jag har ett starkt mentalt motstånd mot idoldyrkan på det sättet. MEN att gubben ifråga var duktig på yogans välgörande inverkan på oss människor tror jag inte jag behöver tveka om.

Så jag kör på. Läxa till nästa tillfälle är Suriya Kriya. Det ska genomföras varje dag.

Livspusslet är välgörande

Forskning visar att livspusslandet är välgörande. Att bolla karriär och familj är bättre för dig än motsatsen, dvs att inte göra det. Det var ju tur, tänker jag, eftersom det är få saker som tar så mycket energi av oss som just detta eviga pusslande. Åtminstone är det så för mig. Missförstå mig rätt - att ha en familj är fantastiskt. Att ha ett jobb är skönt. Att odla relationer är utmanande. Men pusslet, mina vänner, kan vara tufft. Att prioritera ett, men vilja ett annat. Att måsta göra val som man inte vare sig vill eller kan stå för, men som man känner att man måste.

Visserligen är jag mycket tuffare nuförtiden än jag var förut. Jag har inga problem med att säga nej vid behov. Jag är inte längre på någon evig charmkurs, där snällast eller mest tillmötesgående vinner.

Men jag har fortfarande ett samvete. En black om foten för den som måste prioritera och säga nej ibland. Om man kan strunta i andra, och bara köra sitt eget race, så är sannolikt inte samvetet något problem. Men de flesta av oss har det där "problemet", alltså samvetet. Och med det som en ständig följeslagare så känns det inte så välgörande att prioritera jobbet framför barnen. Eller för den delen att baka/tvätta/dammsuga ensam halva natten när man ska upp halv fem dagen efter. Eller att dividera med sambon om vad som är viktigast, att bygga carport eller att lördagsvila på soffan, att åka på båtutflykt eller att storhandla. Eller att känna sig så utmattad att en natt på ett tråkigt hotell är en lisa för själen. 

Jag kallar det nog snarare det dagliga kämpandet, för att hålla ihop skutan och försöka hålla den sjöduglig. Kanske gör denna kamp mig till en lyckligare människa, men det kan vara lite svårt att se när man ligger i vattnet och inser att man - återigen - glömt flytvästen.

Vad gör jag här?

Fan, ibland kan jag titta på mig själv och tänka, vem är du? 

Hur kom jag hit, där jag är och framför allt varför?

Hur hamnar man där man är? Who knows. "Det bara blir så." Yeah right.

Man hamnar där man är för att man väljer. Jag har sagt det förut, livets inriktning handlar inte så mycket om de stora valen, de totala riktningsförändringarna. Istället är det sånt man gör ofta som har störst betydelse. Ständigt väljer vi småsaker, som att gå åt höger någon gång när man alltid brukar gå åt vänster, att säga nej när man kanske skulle sagt ja eller tvärtom, eller så väljer man att inte göra någonting fast man kanske mått bättre av lite aktivitet. Ibland gör man usla val, men om man ändå ska välja mellan pest eller kolera så är det ju lite detsamma vad man väljer.

Det bästa är förstås att göra rätt, det näst bästa är att göra något och det allra sämsta valet är att inte göra något alls.

Men gud, ibland orkar man inte välja, och då får då väl allt bara vara. Allt kan braka ihop runt dig, men själv står du upp - och all din kraft kanaliseras till detta enda: att hålla dig på fötter i infernot. Skit  samma om färgen flagnar i taket, om din partner ständigt glömmer att stänga fönstret när det regnar eller om kaklet i köket gick sönder för tio år sedan. So what? Inga av de där sakerna påverkar dig egentligen. Är du lycklig så är det oviktigt och är du olycklig så är det dig sannolikt helt likgiltigt. 

Det finns många val man kan göra. Att tillåta sig själv att inte göra något alls är ett val. Att stanna kvar och vänta in sig själv är ett val. Att gå sin väg är ett val. Att våga lyssna när man helst bara vill springa sin väg med hörselkåporna på, är ett val. 

Jag har gjort många val (medvetna, omedvetna, bra, mindre bra, ogenomtänkta, riskabla, kärleksfulla, rent ut sagt korkade, och några riktigt bra) och därför är jag där jag är.

"The secret of health for both mind and body is not to mourn for the past, worry about the future or anticipate troubles, but to live in the present moment wisely and earnestly."
Buddha

En ny fas

Jag tror att jag kommit in i en ny fas. Tror säger jag. Bäst att behålla både livremmen och hängslena så länge, eller en liknelse som ligger närmare mig själv (som inte sett röken av några hängslen på några decennier) ta med mig både näsdukar och våtservetter och lite ihopvikt hushållspapper ifall att.

När förändringens vind börjar blåsa, så kommer saker till en på ett märkligt sätt. Vissa saker som skavt får en självklar lösning. Så självklar ibland att man undrar varför man inte tänkt på det förut. Jag känner att det är lite som ett plåster, som jag börjat dra av. I början gör det lite ont, man försöker göra det så försiktigt man kan, men sen inser man att man måste ta i, så då rycker man till och det flyger av. Och under finns en läkt yta, och man är... fri?

Jo, så känner jag. Jag är fri. Visst, det har jag väl alltid varit. Det är väl de flesta. 

Men jag har frigjort mig från det som varit, och för mig personligen så är det stort. Jag känner mig faktiskt lite nytänd. Heureka!

Jag har anmält mig till en kurs som jag velat gå länge, som jag tror kommer att ge mig mycket, både för kroppen och själen. Det kom jag på när jag låg i badkaret på Scandic hotel i Berlin i somras, jag minns t o m det exakta datumet. Jag tänkte: varför vänta? Just do it.

Igår fick jag ett erbjudande som jag ska ägna en del tankekraft, men som redan gjort mig kvillrande glad.

Om man ska prata om tecken, slumpernas sammanlagda vägvisare, eller om det är min egen inre röst jag hör, så kan jag säga att jag orkar lyssna nu. Jag har en spännande resa framför mig  :)

Magdans

Man kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger sägs det. Och så är det förstås, eftersom det är nytt vatten varje gång. Nytt vatten, nya förutsättningar.

Bloggen. Yogan. Mitt lilla hus. Agera annorlunda. Allt handlar om att försöka vidga mina vyer, höja blicken och fundera på vilka grejer jag vill pröva, göra, lära mig och uppleva.

Några mig närstående män i 45-årsåldern raljerade över den väg som många medelålders kvinnor väljer, "först kommer yoga, sen blir det magdans". Höhö. Jag skulle kunna raljera om att köpa motorcykel eller sportbil, börja klättra i berg eller göra en "klassiker". Haha.

Men det är ju inget märkvärdigt med att man vill göra saker man hittills inte kunnat eller hunnit, eller glömt att man ville. Bortåt 40 eller 50+ så brukar det vara dags för den som fick barn runt 30. Eller jobbade sig blå mellan 30 och 40+. Man "vaknar upp" en dag och tänker: men vafan? Är det här allt?

Med nya tankar kommer förändringar som ger förändringar. Gamla drömmar vaknar igen, och nya skapas. Behovet av att känna att man lever, är fri, bestämmer själv - blir plötsligt starkare.

Det är så vanligt förekommande att det är vad man kan förvänta sig. 

Att förlöjliga (fniss, höhö, haha) för att förminska och därmed marginalisera är tramsigt. Kanske avundsjukt. Inget att fästa någon uppmärksamhet vid. 

Vi har alla en fri vilja, men det gäller att inse att det man själv som låser upp dörren. Jag är så glad att jag har insett att jag är fri att utveckla mig själv i vilken riktning jag vill. Jag kan bli exakt hur excentrisk eller klok eller vältränad jag vill. Och världen är full av möjligheter. Mina fantastiska barn är mätta och trygga. Jag har ett jobb, och tak (som visseligen bör lagas) över huvudet.  Det är en situation jag önskar alla.

Om nån vill göra en klassiker eller dansa magdans eller jobba som volontär eller vidareutbilda sig till kranförare vid 40 eller 50 eller 60 eller 70 - eller när som helst - så rock on! Inget är de facto för sent förrän man ligger i graven.