Vårrusa

Jag har börjat löpträna. Igen, höll jag på att säga. För så är det. För några år sedan tränade jag som fasen, sprang ett par gånger i veckan och höll effektivt ångesten på avstånd på det sättet. Faktum är att jag tror att löpningen gjorde mycket för mig i den 40-årskris jag hade. Allt jag inte begrep mig på, allt som tyngde och bekymrade mig - det tog jag ut i benen när jag sprang över stock och sten. Sen tog det plötsligt tvärt slut, när jag inte behövde den dagliga dosen känslorensning längre. Åtminstone inte på det sättet. Nu ska jag börja om med träningen. Och det är inte okomplicerat. Bortsett från att jag är otränad, vilket i dagsläget gör det till rena kriget mellan kroppen och viljan. Det handlar också om att tänka om. Att sluta associera löpträning med jobbiga känslor som måste ut.  Nu ska det handla om positiva känslor, om att jag vill bli starkare. Uthålligare. Motståndskraftigare.  Jag gillar löpning, det kräver så lite av mig. Ingen planering, inga direkta redskap. Ett par sköna pjuck och en sportbehå - sen sticker jag. Med rätt spellista i öronen kan det bli rena njutningen. Sen alltså, när jag fått upp flåset. Just nu är det bara jobbigt. Det gör ont. Jag blir helt slut. Idag sprang jag 3,8 km på 30 minuter. Ingen racertid direkt. Men jag är jättenöjd, för det innebär att jag ORKAR springa i 30 minuter.

Mediababe

I ett anfall av vansinne (jag drabbas av det ibland) så köpte jag boken Mediababe. Tänkte väl att det skulle vara kul att lära sig hur man odlar sitt varumärke eller hur man överhuvudtaget placerar sig på den mediala världskartan. Det kan ju inte vara så svårt. Tänkte jag.
Fast jag kan inte ha haft alla hästar hemma, när jag funderade på det där med "eget varumärke". Vilket jäkla varumärke? Jag har inget varumärke, och om jag hade ett så skulle jag nog mest skämmas. Man ska ju i så fall vara sin egen reklampelare i alla väder. Dagens outfit. Dagens kloka citat. Dagens maträtt. Dagens nytänkande idé. Dagens vederhäftiga text om en spännande företeelse i omvärlden.
Jamen, nej tack.
Inte för att jag vill klättra upp på min höga häst, sticka näsan i vädret och förlöjliga hela grejen. Inte alls. Jag är full av beundran för de mediababes som klarar pressen och presterar varje dag, även när det blåser runt dem.
Jag är bara inte så uthållig. Kanske kan jag skriva nåt kul då och då, eller berätta något som någon vill läsa, men varje dag? Det klarar jag inte. Då får jag prestationsångest och härdsmälta. Inspiration kommer inte när JAG vill. Inspiration är en hal ål, den kommer närsomhelst eller inte alls. Och att ni skulle behöva se min outfit varje dag, det vore verkligen en realistisk rapport från skurhinken. Alltså, jag har inte städrock eller så. Men jag är en heltidsarbetande morsa in her mid 40-ies, som knappast klär sig som en managementkonsult. Jag är ganska mainstream. Kanske är jag en tötnt. Fråga min tonåriga dotter, så får ni svaret. Men jag har stretchjeans. Jag har sneakers. Jag har kofta. Jag har färgat hår. Ibland ser jag ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Men jag är nöjd med det, och det kanske för allt i världen är en, om inte spännande, så ändå en intressant, företeelse här i världen, bland mediababes, dagens fräcka outfit och senaste nytt om Java-utveckling.