Vårrusa

Jag har börjat löpträna. Igen, höll jag på att säga. För så är det. För några år sedan tränade jag som fasen, sprang ett par gånger i veckan och höll effektivt ångesten på avstånd på det sättet. Faktum är att jag tror att löpningen gjorde mycket för mig i den 40-årskris jag hade. Allt jag inte begrep mig på, allt som tyngde och bekymrade mig - det tog jag ut i benen när jag sprang över stock och sten. Sen tog det plötsligt tvärt slut, när jag inte behövde den dagliga dosen känslorensning längre. Åtminstone inte på det sättet. Nu ska jag börja om med träningen. Och det är inte okomplicerat. Bortsett från att jag är otränad, vilket i dagsläget gör det till rena kriget mellan kroppen och viljan. Det handlar också om att tänka om. Att sluta associera löpträning med jobbiga känslor som måste ut.  Nu ska det handla om positiva känslor, om att jag vill bli starkare. Uthålligare. Motståndskraftigare.  Jag gillar löpning, det kräver så lite av mig. Ingen planering, inga direkta redskap. Ett par sköna pjuck och en sportbehå - sen sticker jag. Med rätt spellista i öronen kan det bli rena njutningen. Sen alltså, när jag fått upp flåset. Just nu är det bara jobbigt. Det gör ont. Jag blir helt slut. Idag sprang jag 3,8 km på 30 minuter. Ingen racertid direkt. Men jag är jättenöjd, för det innebär att jag ORKAR springa i 30 minuter.