Vad handlar den om mamma?
Jo, den handlar om att man kanske inte saknar det man har - förrän man inte har det längre. Hur då? Jamen till exempel att man inte saknar solen - den är ju alltid där - förrän det börjar snöa. Förrän den är borta. Jaha.
Jag älskar barns matter-of-factly-accepterande av det som är. Som det är.
Barn är realister, de fattar precis hur det ligger till.
Det barn kanske inte alltid uppfattar, och som är svårt även för de med mer livserfarenhet, är hur olika människor ändå kan uppfatta en situation. Vad man kan läsa in i ett skeende. Hur man kan tolka saker och ting. Att man kanske kan förstå en annan människa bättre om man vet hennes eller hans bakgrund. Om man vågar titta på sin egen roll, så kan man kanske också förstå sig själv. Att det är stor skillnad på att stå brevid och titta på, eller att vara i stormens öga.
Många tycks tro att det är lätt att gå vilse i det där, att överanalysera, att ägna ett alltför stort antal hjärnceller åt att fundera på hur det kunde eller borde ha varit. Att det är farligt att "tänka för mycket". Rädsla för att behöva se sin egen roll i det som sker, anyone? Men visst kan det vara enklare att bara strunta i allt det där "tramset" och gå vidare. Move the fuck on. Vara stoisk och bara ta det, men aldrig ta emot något.
Men vad har du då lärt dig? Inte så mycket, skulle jag tro. Och handen på hjärtat, alla tvivlare, hur farligt kan det vara att "tänka" för mycket? Jag tror att felet oftare består av det motsatta, det vill säga att man tänker för lite. Att man plötsligt vaknar en dag och saknar det man tog för självklart är sannolikt inte ett tecken på att man tänker för mycket.
Hur vet man då att man tänkt färdigt? När är det klart?
Det vet man bara.
"Be the one to hold me, but never hold me down"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar