9 år senare

 Är det bara 9 år sedan jag skrev här sist? Ja, det verkar faktiskt så. Men det känns märkligt.

Det känns som en livstid sedan allt det där ständigt pågick i mitt liv. Det känns som om jag bestigit minst ett berg sedan dess, som om jag varit på en lång, livsomvälvande resa till ett främmande land. Ett land jag inte visste fanns. Och jag vet inte om jag riktigt kommit hem ännu, eller om jag ens vet var mitt hem finns  längre. 

Men - när livet går upp och ner så har vi ju alltid de "underbara" storhelgerna att luta oss mot 😁

 

Plötsligt händer det

Det tog 10 månader. Tio månader sen jag låg i badet på ett hotell i Berlin och bestämde mig för att gå en yogautbildning, till att jag höll ett pass där jag kände att jag kanske faktiskt kan ge något vidare till mina deltagare. Den känslan kan man resa långt på.
Jag har bara tagit mina första steg på min yogaresa. Ett livsprojekt, som tycks ha en egen väg, där jag får följa med. Jag vet att jag blir glad av yoga, att den gör märkligt mycket gott på flera olika sätt. Den har stärkt mig, hjälpt mig och ökat min acceptans, både för mig själv och för andra.
Jag vet inte om jag ska bli en certifierad yogalärare. Och det är helt OK. Kanske blir jag något annat. Jag har bestämt mig för att låta det bli som det blir. Jag tar det som det kommer. Hjärtat/intuitionen/magkänslan får styra. Det kommer att bli bra, vad det än blir. Jag litar på min känsla nu.

 

Tänk om....

Change

Men wtf???

Jag har vaknat före 06 hela veckan - och känt mig såpass pigg att jag inte velat eller kunnat somna om. 

Första morgonen tänkte jag att det var tillfälligt. Andra morgonen tänkte jag att det nog var för att jag sover för dåligt. Tredje dagen började jag bli allvarligt orolig. Kunde det vara något permanent? Har jag blivit biten av motsatsen till en tse-tse fluga? Och nu - sju dagar senare - kan jag konstatera att det bara fortsätter. Efter att jag vaknat även 05:43 idag, på en lördag - så tänker jag att det här ska jag njuta av så länge det varar!

För att förstå storheten i den här förändringen, så behöver man bakgrunden. Och bakgrunden består av att jag varit morgontrött de senaste 35 åren.

Senare: Och det fortsätter. Underbart :)

Någon sa till mig: "du håller väl på att bli gammal". Ja, det pågår ju hela tiden. Inget konstigt med det. Men jag vet inte inte om jag tror på att den processen är ensamt ansvarig för den här tydliga riktningsförändringen. Istället ska jag titta på vad som hänt de senaste månaderna. Och här finns svaret, tror jag. Den energin den tidigare situationen kostade har jag fått tillbaka. Skatteåterbäringens tid är nu! Mot Sherwoodskogen!!

Var snälla(re) mot varann

Inspiration

Så har jag varit på Yogakurs igen. Det är välgörande och frigörande och roligt. Välgörande för att man mår så bra, både under tiden och efteråt, för att muskler och leder och flexibilitet får sitt, samtidigt som känslorna får sin del av kakan. Frigörande för att det skapar egen tid, för att det ger mig en helg då och då som är helt ledig från det "vardagliga", som ger mig tid att fästa blicken högre än grantopparna, en tid då det är fritt fram att gråta, att känna efter och att prata om saker man aldrig pratar om annars, t ex hur ofta man bör bajsa. Och så är det så roligt. Vi skrattar väldigt mycket. Stämningen är på topp hela tiden, i kombination med hög integritet hos alla. Det är fantastiskt!

Feng shui

Igår kände jag mig praktisk. Dottern hade namnsdag så vi åt finfika till middag. Mycket gott. Jag fengshuiade hallen. Fengshuia? Det är att punktstäda bort kökkenmödding som bara blir liggande - och stör. Hallen är en sån plats. Igår gick jag fram som en långsam vind över post, vantar, skidglasögon, lösa papperslappar, skor i högar, kläder som dumpats där av okänd anledning, återvinning osv. Kände mig väldigt lösningsorienterad där jag gick, av och an, kl 22 på kvällen. Jag toppade min praktiska kväll med att mha min sambos vassaste kniv (ett japanskt skrälle som jag kanppast använder annars - den är FÖR vass) skära av toppen på en ful vit toppluva av bomull. Så fick jag äntligen ett ok vitt hårband att använda på min yoga.

A bad star

Ni vet, en av de där dagarna, då byxorna åker ner och tröjan upp, och det blir en läskig glipa där kalluften kan blåsa runt magen. En sån där dag då kappan fastnar i nån grej på bussen och man ramlar ner på närmaste säte och i samma veva råkar sätta sig på väskan som just denna dag innehåller dagens lunch. En sån där dag när håret står rakt ut från skallen om man tittad framifrån, och ligger slickat som en svettig hockeyffrilla mot bakhuvudet om man tittar från sidan, vilket man inte hann innan man sprang till bussen. En sån där dag när man glömmer passerkort och eller dator hemma, vilket gör atf inpasseringen blir en ohyggligt tidsödande historia, och när man väl kommer - sen - till sitt möte som man själv kallat till, så har man ingen dagordning och heller ingen presentation. Sen fortsätter dagen i samma goda stil, man tappar sin telefon, glömmer att man hade tid hos tandläkaren, kommer försent till dagis, hunden springer bort och slutligen tappar man middagen i golvet.

De är de dagarna som man börjar tro att om det finns något som att alla stjärnor står på fel ställe, så är det just idag, över just mig.

Vila

Andra dagen på det nya året. Vi vilar oss i form. Hasar fram i morgonrock, dricker varm choklad, spelar ändlösa rundor My little planet, läser julklappsböckerna framåtlänges och bakåtlänges, och betar långsamt av filmhögen som ligger i skåpet och väntar på bättre tider. Jag tror det är viktigt att vila, att låta allt sakta in, och... nästan... till slut... helt och hållet... stanna.
När terminen väl börjar, och folk börjar jobba, så blir det liv i luckan.
Och jag tänker tillbaka på det sköna lovet, då jag kunde sova till 12, och sedan ta en lång eftermiddagslutare redan kl 14.
Så njut - och ta det lugnt - så länge det varar.


 

En ros mellan tänderna

Jag var ute och åt igår med en kompis, lika trevligt som alltid. Mycket prat, mycket skratt. Det jag slås av när jag pratar med kompisar är hur likartade våra liv är. Vi kämpar med jobb och försörjning, med att hitta något vi vill göra, vi försöker skapa plats för egen tid, vi brottas med våra relationer till nära och kära. Jobbet tar alltid mycket kraft eftersom vi ofta har hög ambitionsnivå och inte för liv och pina vill lämna något halvfärdigt elände efter oss. Samtidigt ska vi få ihop allt det andra, och ofta går det inte ihop. Vi har alla hört det förut. Madonna, businesskvinna, bra på att lyssna, tålmodig engagerad förälder, omhändertagande dotter, superkoll på hemmets logistik, utveckla egna intressen, fantastisk i köket, stark, vältränad, snygg, en ros mellan tänderna i sovrummet, städkärring med dammtrasan i högsta hugg. Kvinnors olika roller, där showen pågår 24/7 vecka efter vecka, år efter år. Alltid till hands, alltid redo. To protect and serve. Gaaah! Det är inte ett dugg konstigt att kvinnor blir utbrända. Eller får ätstörningar. Eller blir deprimerade. Det blir ju för mycket, på tok för mycket. Tid till allt det där finns inte. Det handlar inte ens om att prioritera, för går det inte så går det inte. Dygnet har bara 24 timmar. Och av dessa 24 ska man sova 8 timmar och arbeta ca 8, vilket faktiskt bara lämnar max 8 timmar till annat. Dessutom så handlar många av rollerna om att vara redo för någon annan. Som om det vore inbyggt hos alla kvinnor aff finnas till hands för andra. Den pressen kan bli väldigt tung. Som ett kvarnhjul runt halsen.

Så tänker man att andra borde se detta och sluta begära så mycket av en. Men det inte stor ide att vänta på andra ska (in)se att ditt kvarnhjul hänger där. De har sina egna kvarnhjul att bekymra sig om. Man måste själv välja, och välja bort. Hårt - men så är det. Och det är allt annat än en popularitetstävling. 

Men jag försöker ändå. Vad vill JAG? Vad vill JAG inte? Vad är viktigt? Vad är inte så viktigt?

Själv jobbar jag ganska mycket, städar ganska lite, tvättstugan ser ut som ett bombnedslag, jag kan knappt laga mat, jag tränar yoga flera timmar i veckan, jag låtsas ibland lyssna fast jag tänker på något annat, barnen har haft udda strumpor i åratal och har jag något mellan tänderna i sängkammaren så känns det oftare som en tistel än som en ros. Och visst, det påpekas ibland att jag är en egoist. Men jag undrar - är jag det? Jag försöker ta hand om mig själv, försöker hålla mig i balans. 

DET är viktigt för mig. Det är grunden för att jag ska funka. Som människa. Som medmänniska. I alla de roller jag vill spela.

TIPS! För den som behöver släppa på trycket (och fnissa loss) så rekommenderar jag Facebookgruppen "Family living - the true story". 

Yogaretreat

Så var det dags igen. Yogalärarutbildningens andra tillfälle, denna gång som en retreat på fyra dagar. Och hej kom och hjälp mig vad jobbigt det var! Upp varje dag halv fem, för då började dagen med morgonyoga och meditation - och sen bara köra. Varje dag hade vi fyra pass yoga, och när det (äntligen) tog slut kl 20 på kvällen, så var jag som en trasa. Både kroppsligt och själsligt. Kroppsligt av att ha farit upp som ett skott vid halv fem, för att ha yogat och mediterat i ca 10 timmar och själsligt av allt det som farit genom huvudet under dagen. Det var en renande upplevelse på fler än ett sätt. Vi åt helt vegetarisk mat. Inget socker. När man är omgiven av sitt lag, som har liknande mål, så är det lättare att låta bli sådant som kaffe, kött och socker. Min enda eftergift var att komplettera frukosten med en korvskiva till frukosten och en liten slurk svart kaffe. Redan på lördagen (vi höll på från fredag 9.30-måndag 16) kände jag mig rejält matt, och tveksam till om jag skulle orka fyra fulla dagar. Men det gjorde jag förstås, för samtidigt som jag var trött så var jag också på något obeskrivbart sätt märkligt energisk någonstans därinne i kroppen. Det är en känsla som jag för övrigt haft sen jag började med yoga lite mer regelbundet. Piggare. Mer motståndskraftig. Mer fokuserad. Jämnare humör. Modigare. Meditationen är en bidragande orsak, men även yogan i sig jobbar på kroppen och sinnet på något lite mer under-cover sätt. Det är mycket spännande!

Vänner finns kvar

En fyrvägskorsning på ett fält. Grusvägar. Dimma. Gryning. Solljus som silar ner genom dimman.

Där stod jag. Ensam. Som man alltid är när man ska välja. Till syvende och sist väljer du ju själv.

Kanske är det just det som gör det så skrämmande.

Nåväl. Jag valde att vika av, istället för att fortsätta rakt fram.

Sen vek jag av igen. Förmodligen av bara farten.

Först var det yogalärarutbildningen. Sen bestämde jag mig för att byta jobb också.

Jag tror att det blir bra. Faktum är att jag inte är särskilt orolig. 

Det brukar ordna sig, one way or the other.

Det som känns svårt är att lämna. Fast vad lämnar jag egentligen? Ett jobb, en arbetsgivare. 

Det som varit och är bra stannar kvar i hjärtat. Och vänner som jag fått finns ju kvar!

Att gilla eller inte gilla

Kollade Facebook nu på morgonen, och såg en sån där bild som man kan gilla.

Den här gick ut på att "Jag lekte alltid med pojkar för att det blev mindre "drama" "

Först tänkte jag skriva under, men sen tänkte jag ett varv till. Det är givetvis inte fel att tjejer leker med killar. Men budskapet, vad består det av? Kan jag gilla det? Nej, jag tror inte det.
 

För mig känns det som ännu en av de där tanklösa uttalandena som tenderar att forma vår

världsbild. Ytterligare ett tanklöst uttalande som polariserar tjejer mot killar, som jämför och som - återigen - konstaterar att killar nog är lite bättre än tjejer, för att tjejer skapar så mycket tjatigt "drama". Som "dramaqueens" gör. Och drama är - i det här sammanhanget - inte ett positivt laddat ord. Tvärtom är det något som du som kvinna tydligen bör vilja undvika.

Massor, massor med likes på den bilden. Massor, massor av glada tillrop från kvinnor som håller med. Kvinnor som känner att de vill associera sig med "the winning side". Inte med den där "jobbiga" andra halvan av mänskligheten. Som de själva tillhör. Den insikten känns som en rejäl käftsmäll. Och vem bestämde ens att det var så vi kvinnor "är"? Var det nåt stenålderspucko som kretade ner det på en stentavla, gömde den i marken och sedan lät denna "visdom" passera vidare genom generationerna? Allt detta sitter uppenbarligen så djupt i oss att vissa knappast ens noterar det.

 

Du kanske tycker att jag hänger upp mig på detaljer, men jag tycker att det här är viktiga grejer. Vardagsgrejer vi "bara" gör. Utan att tänka.

Utan att fundera på vad det "blir".

Att vara en pojkflicka är de facto positivt, medan att vara en flickpojke är mer suspekt.

Varför låter vi det vara så? Varför tillåter vi oss att hänga på tåget där småkillar ska vara macho och småtjejer ska vara förskräckta våp från dag 1? Är det för att det skapar, eller snarare upprätthåller, en till synes greppbar värld? Där en kvinna är en kvinna, och en man är en man. Punkt slut.

Not my kind of world.

Men tjejer är ju tjejer och killar är killar, vad är det för fel med det?

Det är inte det som är felet. DNA osv är inget vi människor kan påverka. Problemet består av det utrymme vi ger respektive kön. Mentalt, socialt, mänskligt, fysiskt, monetärt, hierarkiskt, medialt. Och så vidare. Inte bara till andra, utan också till oss själva. Vi är alla en del av det samhälle vi befinner oss i. Och även om det känns oöverstigligt att förändra, att skillnaderna är något som bara "är som det är" - så är det inte så. Förändring är möjlig. Alla kan göra något.

Om det så bara är att låta bli Gilla-knappen.

"Everything seems impossible until its done" (Nelson Mandela)

Yoga!

Aahh! Jag gjorde det! Jag började på min yogalärarutbildning! 

I helgen började det. Och det är fantastiskt. Inspirerande. Tokroligt. Spännande. Alla positiva epitet som handlar om att göra något nytt, att hoppa rakt ut utan att veta var man landar. Tillsammans med människor som man inte vet något alls om. Det enda jag vet är att de är beredda på att lägga tid och kraft på att lära sig mer om yoga.

Jag är inte så van vid det, och det är förstås en del av hela upplevelsen.

Jag går en ettårig internationell lärarutbildning i Kundaliniyoga. Litteraturlistan är som en godispåse om man gillar att läsa om yogans verkningar i människokroppen. När vi fick våra böcker så var det som att få en julklapp redan i september!

Visst finns det en hel del snack, som t ex att den energi man skapar i sitt utövande går in genom fötterna och ut genom huvudet, och att man därför bör vara barfota men med mössa. Men jag kan ta det. Och jag gillar själva bilden att "energi"/kraft/inre styrka (eller vad man nu vill kalla det) kommer från jorden. Vi kommer att ha minst 2 internationella lärare, amerikanska yogis som numera bor i Italien. Avdankade hippies om du frågar mig. Men även avdankade hippies kan vara fantastiska och inspirerande. De kan sjunga trollbindande mantras och berätta långrandiga historier den spiritual teacher (en sikh vid namn yogi Bhajan) som ligger bakom hela konceptet med Kundaliniyoga.

Det här yogi Bhajan-snacket gör mig (som alltid när det gäller andliga ledare) skeptisk. Jag har ett starkt mentalt motstånd mot idoldyrkan på det sättet. MEN att gubben ifråga var duktig på yogans välgörande inverkan på oss människor tror jag inte jag behöver tveka om.

Så jag kör på. Läxa till nästa tillfälle är Suriya Kriya. Det ska genomföras varje dag.

Livspusslet är välgörande

Forskning visar att livspusslandet är välgörande. Att bolla karriär och familj är bättre för dig än motsatsen, dvs att inte göra det. Det var ju tur, tänker jag, eftersom det är få saker som tar så mycket energi av oss som just detta eviga pusslande. Åtminstone är det så för mig. Missförstå mig rätt - att ha en familj är fantastiskt. Att ha ett jobb är skönt. Att odla relationer är utmanande. Men pusslet, mina vänner, kan vara tufft. Att prioritera ett, men vilja ett annat. Att måsta göra val som man inte vare sig vill eller kan stå för, men som man känner att man måste.

Visserligen är jag mycket tuffare nuförtiden än jag var förut. Jag har inga problem med att säga nej vid behov. Jag är inte längre på någon evig charmkurs, där snällast eller mest tillmötesgående vinner.

Men jag har fortfarande ett samvete. En black om foten för den som måste prioritera och säga nej ibland. Om man kan strunta i andra, och bara köra sitt eget race, så är sannolikt inte samvetet något problem. Men de flesta av oss har det där "problemet", alltså samvetet. Och med det som en ständig följeslagare så känns det inte så välgörande att prioritera jobbet framför barnen. Eller för den delen att baka/tvätta/dammsuga ensam halva natten när man ska upp halv fem dagen efter. Eller att dividera med sambon om vad som är viktigast, att bygga carport eller att lördagsvila på soffan, att åka på båtutflykt eller att storhandla. Eller att känna sig så utmattad att en natt på ett tråkigt hotell är en lisa för själen. 

Jag kallar det nog snarare det dagliga kämpandet, för att hålla ihop skutan och försöka hålla den sjöduglig. Kanske gör denna kamp mig till en lyckligare människa, men det kan vara lite svårt att se när man ligger i vattnet och inser att man - återigen - glömt flytvästen.

Vad gör jag här?

Fan, ibland kan jag titta på mig själv och tänka, vem är du? 

Hur kom jag hit, där jag är och framför allt varför?

Hur hamnar man där man är? Who knows. "Det bara blir så." Yeah right.

Man hamnar där man är för att man väljer. Jag har sagt det förut, livets inriktning handlar inte så mycket om de stora valen, de totala riktningsförändringarna. Istället är det sånt man gör ofta som har störst betydelse. Ständigt väljer vi småsaker, som att gå åt höger någon gång när man alltid brukar gå åt vänster, att säga nej när man kanske skulle sagt ja eller tvärtom, eller så väljer man att inte göra någonting fast man kanske mått bättre av lite aktivitet. Ibland gör man usla val, men om man ändå ska välja mellan pest eller kolera så är det ju lite detsamma vad man väljer.

Det bästa är förstås att göra rätt, det näst bästa är att göra något och det allra sämsta valet är att inte göra något alls.

Men gud, ibland orkar man inte välja, och då får då väl allt bara vara. Allt kan braka ihop runt dig, men själv står du upp - och all din kraft kanaliseras till detta enda: att hålla dig på fötter i infernot. Skit  samma om färgen flagnar i taket, om din partner ständigt glömmer att stänga fönstret när det regnar eller om kaklet i köket gick sönder för tio år sedan. So what? Inga av de där sakerna påverkar dig egentligen. Är du lycklig så är det oviktigt och är du olycklig så är det dig sannolikt helt likgiltigt. 

Det finns många val man kan göra. Att tillåta sig själv att inte göra något alls är ett val. Att stanna kvar och vänta in sig själv är ett val. Att gå sin väg är ett val. Att våga lyssna när man helst bara vill springa sin väg med hörselkåporna på, är ett val. 

Jag har gjort många val (medvetna, omedvetna, bra, mindre bra, ogenomtänkta, riskabla, kärleksfulla, rent ut sagt korkade, och några riktigt bra) och därför är jag där jag är.

"The secret of health for both mind and body is not to mourn for the past, worry about the future or anticipate troubles, but to live in the present moment wisely and earnestly."
Buddha

En ny fas

Jag tror att jag kommit in i en ny fas. Tror säger jag. Bäst att behålla både livremmen och hängslena så länge, eller en liknelse som ligger närmare mig själv (som inte sett röken av några hängslen på några decennier) ta med mig både näsdukar och våtservetter och lite ihopvikt hushållspapper ifall att.

När förändringens vind börjar blåsa, så kommer saker till en på ett märkligt sätt. Vissa saker som skavt får en självklar lösning. Så självklar ibland att man undrar varför man inte tänkt på det förut. Jag känner att det är lite som ett plåster, som jag börjat dra av. I början gör det lite ont, man försöker göra det så försiktigt man kan, men sen inser man att man måste ta i, så då rycker man till och det flyger av. Och under finns en läkt yta, och man är... fri?

Jo, så känner jag. Jag är fri. Visst, det har jag väl alltid varit. Det är väl de flesta. 

Men jag har frigjort mig från det som varit, och för mig personligen så är det stort. Jag känner mig faktiskt lite nytänd. Heureka!

Jag har anmält mig till en kurs som jag velat gå länge, som jag tror kommer att ge mig mycket, både för kroppen och själen. Det kom jag på när jag låg i badkaret på Scandic hotel i Berlin i somras, jag minns t o m det exakta datumet. Jag tänkte: varför vänta? Just do it.

Igår fick jag ett erbjudande som jag ska ägna en del tankekraft, men som redan gjort mig kvillrande glad.

Om man ska prata om tecken, slumpernas sammanlagda vägvisare, eller om det är min egen inre röst jag hör, så kan jag säga att jag orkar lyssna nu. Jag har en spännande resa framför mig  :)

Magdans

Man kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger sägs det. Och så är det förstås, eftersom det är nytt vatten varje gång. Nytt vatten, nya förutsättningar.

Bloggen. Yogan. Mitt lilla hus. Agera annorlunda. Allt handlar om att försöka vidga mina vyer, höja blicken och fundera på vilka grejer jag vill pröva, göra, lära mig och uppleva.

Några mig närstående män i 45-årsåldern raljerade över den väg som många medelålders kvinnor väljer, "först kommer yoga, sen blir det magdans". Höhö. Jag skulle kunna raljera om att köpa motorcykel eller sportbil, börja klättra i berg eller göra en "klassiker". Haha.

Men det är ju inget märkvärdigt med att man vill göra saker man hittills inte kunnat eller hunnit, eller glömt att man ville. Bortåt 40 eller 50+ så brukar det vara dags för den som fick barn runt 30. Eller jobbade sig blå mellan 30 och 40+. Man "vaknar upp" en dag och tänker: men vafan? Är det här allt?

Med nya tankar kommer förändringar som ger förändringar. Gamla drömmar vaknar igen, och nya skapas. Behovet av att känna att man lever, är fri, bestämmer själv - blir plötsligt starkare.

Det är så vanligt förekommande att det är vad man kan förvänta sig. 

Att förlöjliga (fniss, höhö, haha) för att förminska och därmed marginalisera är tramsigt. Kanske avundsjukt. Inget att fästa någon uppmärksamhet vid. 

Vi har alla en fri vilja, men det gäller att inse att det man själv som låser upp dörren. Jag är så glad att jag har insett att jag är fri att utveckla mig själv i vilken riktning jag vill. Jag kan bli exakt hur excentrisk eller klok eller vältränad jag vill. Och världen är full av möjligheter. Mina fantastiska barn är mätta och trygga. Jag har ett jobb, och tak (som visseligen bör lagas) över huvudet.  Det är en situation jag önskar alla.

Om nån vill göra en klassiker eller dansa magdans eller jobba som volontär eller vidareutbilda sig till kranförare vid 40 eller 50 eller 60 eller 70 - eller när som helst - så rock on! Inget är de facto för sent förrän man ligger i graven.

Reträtt

Jag kan känna en stor längtan efter att få vara ensam. Tänk att få stänga av bruset i skallen, informationsflödet runt mig, att få plocka ner alla de mentala komihåg-lapparna som andra gett mig och få sätta upp skylten STÄNGT. Skapa utrymme mellan mig själv och andra, och därmed kunna koppla bort och stänga av. Jag har svårt att koppla av helt när jag är närvarande tillsammans med andra. Då finns det alltid något som jag borde göra. Jag tror det handlar mycket om en inarbetad bild (som jag själv skapat) av tidsbrist och om resultatet av den tidsbristen, dvs den stressnivå jag ligger på. Dessutom försöker jag vara närvarande när jag faktiskt är närvarande.

Det finns många olika sätt att skapa det där egna utrymmet mentalt och fysiskt och tro mig, jag har prövat de flesta som finns tillgängliga. Jag har motionerat, löptränat, mediterat, gått ut i skogen och suttit timmavis på en stubbe i min ensamhet, jag har varit på egna kurser, egna resor, jag har promenerat runt i grannskapet och jag har suttit ensam på biblioteket och i bilen hemma på parkeringen. Allt för att få den där ensamma stunden, då man kan höra sina egna tankar.

Jag bor i ett lagom stort hus men utan extrarum, jag har barn, sambo, vänner, släkt och husdjur som jag vill vara nära när jag är ledig (och annars också) och jag tjänar visserligen bra, men jag har varken råd eller lust att ta in på hotell eller åka på retreat när jag behöver ensamhet.

Förra året började jag tänka att jag faktiskt vill kunna vara ensam utan att behöva "göra något" (dvs ge mig iväg hemifrån eller betala) varje gång. Jag funderade och insåg att det jag saknade var en helt egen reträtt. Kanske kunde det räcka med en egen arbetshörna, med hyllor för att skärma av? Eller en liten läshörna i sovrummet? Men nej. Jag kände efter, och kände tydligt att det inte räckte. En egen liten sommarstuga då? För dyrt och omständligt. Hyra en liten liten lokal någonstans? För opersonligt.
Jag behövde ett eget rum. Och jag behövde det nu.

Så jag fattade ett av mina bästa beslut och beställde på nätet en liten friggebod att ställa på tomten. Den leverades med lastbil i form av en byggsats som landade på gräsmattan. Priset var sådant att jag kunde hantera det själv, och jag frågade inte ens min sambo, innan jag klickade på "Godkänn beställningen". Det var något i hela det snabba förfarandet som kändes oerhört befriande.
I detta lilla hus, 25 m från ytterdörren till det stora huset, kan jag nu sitta och fundera. Jag kan meditera och göra min yoga. Jag kan skriva. Jag kan läsa. Jag kan surfa. Jag kan glo i väggen. Jag kan göra vad fan jag vill bakom min stängda dörr. Det är 5 egna kvm som är tillgängliga närhelst jag behöver dem. Utan att överdriva så kan jag konstatera att det, i all sin enkelhet, fungerar optimalt.

"En kvinna behöver egna pengar och ett eget rum" (Virginia Woolf)

Till havs

Matroslivet är hårt. Speciellt när man, som en mellansvensk skogsmänniska, inte begriper särskilt mycket av båtlivet. Alla nidbilder på samarbete ombord som man skrattat åt, som t ex i Göta kanal-filmerna, framstår plötsligt inte alls särskilt osannolika.

Olika typer av båttermer regnar ner över en. Det som är en knut på land, är en knop till sjöss. Ett rep på land, är en lina till sjöss. "Styrbordshalsar" är ett begrepp på en nivå dit jag inte tagit mig ännu. 

Tydliga budskap från kaptenen: Ta akterlinan NU!" Jag tittar mig omkring, aktern är väl därbak på båten? OK. Men där sitter inget snöre överhuvudtaget. Nä. Nähä, det skulle det inte heller, det är visst en speciell sorts lina som ska finnas någonstans i nåt fack. Var? Ingen vet, så då ska matrosen krypa runt och leta mellan barnskor, matkassar och blöta handdukar. Samtidigt rör sig båtskrället hela tiden, så det blir bara mer och mer bråttom. Toringen sitter som fastklistrad mitt i alltihop, med telefonen i ett fast grepp, döv och blind för alla frågor om hen kan ta och hjälpa till litegrann. 

Sen ska vi lägga till, och man står där på badbryggan och vinglar, intryckt mellan flaggan och badstegen och med en skruv upp i ryggen, med ankaret i handen, och så gastar ansvarig kapten (sambon, nu med en imaginär kaptensmössa nertryckt på skallen och möjligen en skepparkrans på gång) "Låt ankaret gå!", och under bråkdelen av en sekund tänker man "men ska det inte sitta fast i något först?". Kaptenen gastar "Nu!", och så slår stresspaniken till, tankeverksamheten fryser och man slänger i ankaret. Plask!

Så var det borta.

Just det hände dock inte mig kanske för att jag ofta reagerar med ilska på stress ;), så jag vrålade tillbaka "men det sitter ju för fan inte fast i något!"

En av mina viktigaste insatser är dock navigering. Då stiger jag i graderna och blir styrman, eller som vi säger i vår genusmedvetna familj, styrkvinna. Styrkvinnan har stenkoll på var vi befinner oss.