Kvinna - var snäll mot dig själv!

Jag vet vad mat är för mig, och jag önskar att jag kunde säga att mitt förhållande till mat är helt okomplicerat. Att jag bara äter när jag är hungrig. Att jag alltid äter nyttiga alternativ. Att jag bara äter vid fasta måltider. Och så vidare i bästa bror-duktig-anda. Men det vore inte sant. Jag äter t ex choklad eller mackor när jag är stressad, arg, besviken eller känner mig ensam. Jag tillåter mig själv att bli så tokhungrig att jag äter vad som helst (något jag aldrig skulle utsätta mina barn för). Sen drabbas jag av dåligt samvete för att jag inte kunde kontrollera mig bättre.
Jag har länge funderat på varför.
Självkontroll känns centralt i den tankekringlan. Som om självkontroll vore det högsta att uppnå.
Det finns något kärlekslöst och straffande i det sätt många av oss ser på oss själva och våra kroppar. Att ständigt vilja ha en annan sorts kropp än den man har är som att ständigt terrorisera sig själv med negativism av typen: jag vet att jag är dålig, hemsk, ful, karaktärssvag och omöjlig att älska. Jag duger inte. Jag måste ändras på, på något sätt.
Att banta blir ett sätt att tysta den rösten. Att säga: "Jag duger iallafall till att ändra mig själv. Här - om ingen annanstans - bestämmer jag! Sluta upp med att vara så löjlig, svag och ful!"
Men du - säg inte sånt till dig själv, inte ens när ingen lyssnar. Häng inte på det där straffande mantrat om hur du inte är, men borde vara.
Du är redan perfekt och unik. Vi är alla precis så bra som vi behöver vara, och faktiskt en gåva till mänskligheten.

Bad bitches like me is hard to come by

Så säger hon, Nicki. Och så får hon spö från amerikansk moralpolis för att hon är för explicit. Herregud, vad lever jag i för århundrade. Grabbar har tagit sig i skrevet och juckat som besatta i flera decennier, och i tusentals år propagerat för sig själva som guds gåva till kvinnorna. Så är det bara. Män är ju män, och de har sina drifter, ungefär. De behöver så sin vildhavre. Det får man förstå. Och så vidare. Men när kvinnor nu gör detsamma, hojtar att de gillar sex, eller använder sin kropp som de själva vill, då jävlar rycker självutnämnda moralpoliser i alla länder ut. Kvinnor tycks ha som allmänmänsklig uppgift att vara den sista utposten mot moraliskt "förfall". Att vi ska hjälpa män att vara trogna, genom att pimpa oss, banta, smörja in oss med föryngrande kräm, raka oss på de mest egendomliga ställen, och så vidare. Madonna i hemmet, slampa i sängkammaren. Monogam ska man också vara, för då kan mannen vara säker på att hans avkomma är hans. Ursäkta, men har vi lämnat stenåldern bakom oss?
Tack för förtroendet att vara samhällets moraliska stöttepelare, men nej tack. Den uppgiften betackar vi oss för. Ge oss rätten till våra kroppar, att använda dem som vi vill. Jag och alla mina systrar i världen är egna människor, och vi vill äga våra egna kroppar.

Tradera

Nu har jag sålt mina tre första plagg på Tradera. Det känns trevligt. Jag har svårt att tro att jag kommer att bli rik på det, men några spänn till i plånboken blir det ju. Tidigare har jag bara köpt, eftersom jag alltid tänkt att det skulle bli för mycket administration att sälja. Med tre mindre barn så var det så mycket annat som skulle kommas ihåg, så jag skulle säkert glömma och så skulle folk bli arga och så skulle jag bli svartlistad på Tradera. Och så vidare. Måla fan på väggen innan han kommer, så blir det liksom inga överraskningar ;)
Nåja, nu har jag hursomhelst börjat sälja, så det är lika bra att sätta igång med adminstrationen. Att svara på frågor, väga, förpacka, skicka. Det ska jag nog klara.
Att rensa garderober (eller pannrum, garage, källare) är inte bara en platsbesparande och eller ekonomisk process. Det kan också vara en själslig process. Att ta sig ur. Att ta sig vidare.
Att ta sig till nästa station i livet. Utan en massa barlast.

Rensning pågår

I måndags rensade jag ut i min garderob. Ca 25% blev kvar, övrigt är skänkt, sparat och i vissa fall på väg att säljas. Idag har jag äntligen lagt upp annonser på Tradera. Efter att ha varit en trägen köpare i flera år, så är jag nu även en säljare. Jag hoppas förstås på att bli av med en del kläder den vägen, men om det inte funkar som jag hoppas - så skänker jag dem istället. Huvudsaken är ju att de kommer till någon som vill ha dem, och använda dem.
När jag höll på och sortera så drabbades jag av det där vanliga tänket (det som gör att man behåller kläder man inte använder): "den här kan jag ha när jag gått ner 5 kilo" eller "det ÄR ju faktiskt ganska snyggt med orange, det borde jag ha oftare" (fast man uppenbarligen inte vare sig tycker om det eller passar i det, annars hade man ju haft den där tröjan åtminstone nån gång de senaste två åren) eller "den var så dyr, så jag måste ha kvar den". Men sen skärpte jag till mig, och kvar blev bara sånt jag gillar. Det är faktiskt enklare än jag trodde, när man väl kommer igång. Dessutom är det skönt att inte ha så mycket att välja mellan. Det blir enklare att välja. Men utmaningen fortsätter - jag har en bit kvar till bara 33 saker :)

Projekt 333

Så! Då har jag startat mitt eget projekt 333 här hemma. Vad är det? undrar du.
Jo, det handlar om att rensa och kasta och skapa mer plats. Att experimentera med att leva med mindre saker och kläder. Vad det nu är som tar plats i ditt liv.
Tänket bakom är riktigt bra, för det handlar inte bara om att ha mindre av allt - vilket kan bli lite tråkigt i längden - utan om att du får mer tid, plats, pengar och frid genom att ha färre antal skor, kläder, smycken och annat.

Låt mig förklara grunderna!
Projektets tanke handlar i princip om att du under tre månader ska begränsa din garderob till 33 saker (plagg, skor, smycken etc) och att du därmed har hittat din väg till att

• Lägga mindre tid på att fundera på vad du ska ha på dig, eller på att shoppa
• Spendera mindre pengar på kläder, skor, smycken och accessoarer
• Jämföra mindre - genom att du valt din egen väg när det gäller kläder (och inställdningen till kläder), så kan du sluta jämföra dig med andra
• Stressa mindre - när du har en garderob som består av favoritplagg som funkar för både business and pleasure, så behöver du inte bekymra dig om klädfrågan längre. Du kan nu lägga din tid på annat som du tycker är viktigare

Så hur gör man?
Man kör igång helt enkelt :)
Välj 33 saker du vill använda den kommande 3-månadersperioden.
Följande räknas inte: ringar/smycken du aldrig tar av, underkläder, sov-kläder, myskläder och sportkläder.
Packa ner övriga saker i kartonger (som du tejpar), och ställer undan (utom synhåll).
När tre månader har gått så kan du öppna lådorna och fundera på om du behöver byta ut något, eller om du kanske kan skänka kläderna till någon mer behövande.

Viktigt är att projektet inte ska handla om att lida och tvingas se ut som en hösäck, utan tvärtom ska det vara både roligt, lite utmanande och en källa till njutning. Om man behöver anpassa reglerna så gör man förstås det :)

Själv har jag börjat med inventeringen, och konstaterat att jag inte behöver de 30(!!!) kappor/jackor/kavajer som trängts i mina garderober. Nu ska bara de jag älskar mest stanna, resten måste a. ner i lådor, eller b. till någon annan. Vidare rapportering kommer.

Mer informations finns här: http://theproject333.com/

 

Stark och svag

Jag läste en artikel om Agneta Sjödin, där hon sa att hon var tacksam över att hon kunde vara 45 och så stark. För mig är det ofta mera tvärtom.
Hur kan jag vara 45 och samtidigt så tvehågsen, ineffektiv och seg?  Jag är inte genomtänkt och fattar inte vad jag borde göra. Jag får inte tummen ur, jag gör idiotiska val, och har ingen självbevarelsedrift. Det händer nog alldeles för lite i mitt liv, och det måste vara stört omöjligt att älska mig.
Sånt hör jag mig själv säga till mig själv.
Men inget blir ju till någon permanent sanning om man inte själv gör det till en.
Kanske tänker jag länge, och begrundar alternativen noga. Men det betyder inte att jag ÄR seg. Jag har gjort misstag och betett mig som en idiot, men  det betyder inte att jag ÄR dum. Jag har missbedömt situationer, men det betyder inte att jag saknar självbevarelsedrift.  Jag kanske inte får tummen ur med allt, men det betyder inte att jag inte gör någonting.
Det enda det verkligen betyder är att jag är mänsklig.

Myggjävlar

Hopplöst med alla förbannade myggor. De är små, ettriga och överallt. Kanske är det vädret, kanske är det en ny sorts mygga. Oavsett så är det ohyggligt irriterande att behöva toppridas av dessa små bestar. Läsa under täcket, spendera timmavis med att hoppa runt med en flugsmälla, inte ta ett steg utan vara insmord med myggmedel från topp till tå.
Vem är det som bestämmer i mitt liv? Jo, det kan jag berätta. Det är små ylande bestar från helvetet.