I alla år har jag trott mig vara lite för tjock. Lite för stor liksom. Bred över baken, bred över axlarna, bilringar, gropiga lår, dubbelhaka, gäddhäng. Inte smällfet, men lite så där fult småmullig som tyder på en dålig karaktär. För det är det väl? Visst tyder det på dålig karaktär att vara lite on the fat side, eller vad säger du?
Min uppnäsa, fina armar, långa ben, äppelkinder, tjocka hår och det faktum att jag aldrig behöver använda smink för att förstärka röda läppar och långa ögonfransar har jag inte tänkt vidare mycket på, nej, det är det där fettet som tagit upp mina tankar.
I alla år så har jag alltid tänkt - efter att ha slängt ett värderande öga på mig själv i spegeln - att: jodå, jag är nog rätt OK MEN jag måste verkligen komma igång med träningen, eller bantningen åtminstone.
Som en försäkring till mig själv, att jo, det ska snart bli bättre. Bättre än vadå? Det här, det som är nu, det som är min kropp just här och nu. Som en from förhoppning som måste uttalas - varje gång - för att bli giltig. Som det där med att inte lägga nycklar på bordet, eller nämna Woldemorts namn. Som skrock. Det går på ren reflex.
Så reflexmässigt uttalar jag mig alltså negativt, även i tanken, om min egen kropp. Det som är jag. Wtf??
Och vet du hur jag kom på det? Jo, jag satt och tittade i gamla fotoalbum, och insåg plötsligt att jag har vägt ungefär så som jag väger nu när jag mått bra som vuxen. Och det har jag oftast gjort. Och jag är fin. Min kropp (och din) är en gåva till mänskligheten. Allas våra kroppar är det. Speciellt kvinnor behöver inse det, och få höra det. Ofta. Så att vi fattar att vi är unika, mänskliga, och fantastiska utan att vara perfekta. Vi måste alla - både kvinnor och män, barn och föräldrar, singlar, sambos och gifta, trygga och otrygga, lära oss att sluta döma, både oss själva och andra. Och sätta på oss kärleksglasögonen istället för de där andra glasögonen, de där som förminskar, förfular och förvränger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar